och allting är lugnt. Hon kände sig lite matt, men nu får hon dricka mycket och äta ordentligt så mår hon snart bättre hoppas jag. Jag hämtade henne vid tåget och det var många som såg mer tagna ut än vad hon gjorde. Många var högröda i ansiktet och svarta under ögonen. Hon hade antagligen stor nytta av att hon är ung och kry.
Medi ringde från pendeltåget vid 17.40 och berättade att en ledning hade gått av och nu sitter hon fast på tåget. Ingen får gå av tåget eftersom de inte vet var ledningen ligger, det är med andra ord livsfarligt att stiga av tåget. Dessutom är det ett nytt tåg så det går inte att öppna några fönster. Tåget är fullt med folk (som det brukar vara i rusningstid) och där sitter de som packade sillar i värmen. De har via högtalare fått reda på att det kommer att ta LÅNG tid innan problemet är löst så de får räkna med att sitta där ett bra tag framöver.
Först blev jag jätteorolig, då jag hörde paniken i hennes röst och att det redan var kväljande varmt i tåget….jag funderade på hur länge de skulle klara av värmen, jag vet PRECIS hur varmt det blir i den där plåtburken på kort tid. Jag pratade med Medi igen efter ca 20 minuter och då var en dörr öppen och hon lät lite lugnare….då vart även jag lite lugnare. Jag blir väl uppdaterad eftersom antar jag. Min gissning är att de så småningom får evakuera tåget (när elledningen väl är jordad).
De sitter mellan Årstaberg och Älvsjö. Det är verkligen inget bra ställe att sitta på då det inte är ett speciellt tillgängligt område för varken bil eller buss att möta upp på. Nu vet jag inte exakt var de sitter, jaja jag får väl vänta och se utvecklingen….
UPPDATERING: Nu har det gått ungefär en timma och läget är oförändrat
UPPDATERING 2: Hahaha…Medi är verkligen handlingskraftig när det gäller! Hon frågade runt efter tejp och fick tillslut tag i två tejprullar. Nu har alla i hennes vagn tejpat upp tidningar för fönsterna så att de slipper den värsta solen….;-))).
UPPDATERING 3: Nu har det gått 2,5 timmar sedan tåget stannade. Alla passagerare håller just nu på och byter tåg. Tyvärr tar det en evinnerlig tid eftersom de måste gå på en och en i en och samma dörr. Eftersom hela tåget var överfullt så tar det tid.
Jag sökte på hitta.se för att få numret till veterinären på orten, Juni ska ha sin årliga spruta nu i juni. Jag sökte på veterinär och så ortens namn och fick tre träffar. Första träffen var den veterinär som jag var ute efter och de andra två träffarna var de två ungdomsmottagningarna som ligger inom kommunen…. sökordet stämde överhuvudtaget inte med "ungdomsmottagningen" inte med ortnamnet heller för den delen då ungdomsmottagningen har kommunnamnet med istället…hahahahha…de sammanförde både veterinärer och ungdomsmottagningar under veterinärsök…..hur tänkte de egentligen…. hahahah…det var det värsta…
Idag kan publicerar både DN och Svd artiklar med anledning av Bris nya rapport angående barns ohälsa. Det visar sig att fler och fler föräldrar oroar sig för att deras barn inte mår bra.
Detta är någonting som jag tycker att man har hört "larmrapporter" om då och då genom åren, så det är kanske inte särskilt nytt, däremot kan man fundera på vilka insatser som görs för att stävja utvecklingen. Vad jag också funderar på är att vi vet mer och mer om barn och ungdomar och deras utveckling både psykiskt och fysiskt. Vi lever dessutom i ett mycket demokratiskt förållningssätt till våra barn och ungdomar där deras röst är viktig och där de flesta barn får faktiskt göra sig hörda. Det är inte ofta man stöter på kuvade barn längre som inte vågar säga någonting alls. Däremot är det mycket mer vanligt att man stöter på utåtagerande barn. När man läser artiklarna så faller barnens ohälsa tillbaka på både föräldrarna och samhällsklimatet. Skolgården har bland annat förvandlats till en catwalk. Då kan man ifrågasätta om vi använder vår kunskap om barns utveckling på rätt sätt. Vi har idag en inställning att barn är både kompetenta och kapabla. Vi ger dem ansvar tidigt i livet och vi lyssnar i mångt och mycket på vad de har att säga. Är det så att vi med vår "kunskap" gör dem vuxna alldeles för tidigt i livet? Berövar vi dem deras barndom (läs trygghet) på grund av vårt eget sätt att behandla dem och sätta krav på dem, eller är det någon annanstans det brister.
Ska jag ta mina två äldsta flickor som exempel så har inte heller jag (vi) varit förskonade från att de periodvis har mått dåligt, speciellt i 14-års åldern när hormonerna härjade som värst. Det var inte förrän jag satte ner foten totalt och fullständigt och saker och ting mer eller mindre tog tvärstopp som de mådde lite bättre. För vår del handlade det om att jag skulle stoppa, släppa efter, stoppa , släppa efter osv i en enda stor cirkelgång. Så småningom kunde de själva ta över rollen att stoppa och släppa efter… Kanske är det så att när vi gör dem till små vuxna redan i tidiga år då är det också svårare för dem att hitta sin roll, vad är jag vuxen nog att göra och vad ska jag vänta med? Detta skapar med största säkerhet en osäkerhet hos barnen som sedan yttrar sig i ohälsa. Personligen tror jag att barn behöver känna tydliga ramar och regler och kanske ska man inte kunna förhandla sig fram till allt…någonting som går stick i stäv med synen på barn och uppfostran idag. Det är bara när det har "gått åt skogen" som det i allmänhet börjar pratas om ramar och regler.
Man kan ifrågasätta vad som skapar trygghet, många vuxna vill exempelvis ha en arbetsplats med tydliga ramar och regler så att man vet vad som gäller (däribland jag)….det är trygghet för oss, vem har sagt att inte det också är trygghet för barnen?
Idag är det Minis sista dag på förskolan inför sommaren. Det är tänkt att det ska vara en liten "avslutning" idag för henne, bara för att det inte ska bli för abrupt. Först är hon där varje dag och sedan ingenting alls på nästan 3 månader…det är lite väl abrupt tyckte både jag och förskolans personal. Därför går hon en stund idag också..
Själv ska jag naturligtvis ut och springa och om det blir lika soligt som igår ska jag nog sola en liten stund också innan jag hämtar Mini igen.
Senaste kommentarer