Jag är en 60-talist, född 1967. Min pappa är född 1938 och min mamma är född 1943, men jag har i mitt stilla sinne alltid klumpat ihop dem till "40-talister". Jag själv växte upp i en tid då Sverige blomstrade och det har således aldrig gått någon nöd på mig. Min inre bild av mitt framtida vuxenliv bildade jag mig under min uppväxttid och jag riktigt såg framför mig hur jag skulle kunna arbeta mig till en framtida trygghet bara genom hårt arbete, liksom mina föräldrar gjort. Konjunkturen var då fortfarande på både min och företagens sida…
1989 bestämde jag mig för att jag var "fullvuxen", med ett arbete i bagaget skaffade jag både barn och villa, framtidsutsikterna var enligt min egen naiva ståndpunkt på "topp". Jag arbetade då som egenföretagare (frisör) med hur mycket kunder som helst, ekonomin blomstrade precis så som jag hade tänkt mig… men sedan hände någonting, helt plötsligt blev det lågkonjunktur och därefter har det aldrig någonsin blivit sig likt igen. Mitt inträde i vuxenvärden sammanföll med denna lågkonjunktur och sedan dess har det inte varit lika lätt för småföretagen att blomstra igen och definitivt inte för frisörer. Trots att jag slet mellan 50-60 timmar i veckan på frisersalongen under nästan 20 års tid, vart ekonomin aldrig mer så blomstrande som den hade varit innan lågkonjunkturen, min bild av hur mitt vuxenliv skulle yttra sig förverkligades aldrig. Den ekonomiska tryggheten har aldrig infunnit sig, utan jag har alltid behövt oroa mig för hur jag ska få allting att gå ihop….trots att jag "slitit hund" mellan varven.
Dessvärre har man inte kunnat beklaga sig när man vuxit upp i ett välfärdssamhälle, 40-talisterna tycker bara att man är bortskämd som ens yttrar sig och drar paralleller med sin egen otrygga barndom där man kanske inte ens var garanterad mat på bordet. Jag håller visserligen med, men jag vill också gnälla över mina egna möjligheter till att bygga upp en framtida trygghet har minimerats av konjunktursvängningar och högt skattetryck, utan dåligt samvete. Varför ska jag alltid behöva leva i skuggan av en forna generation, varför tas inte mina åsikter på allvar, varför uppfattas vi 60-talister fortfarande som bortskämda barnungar som inte vet hur saker och ting ligger till. Vi har vår egen verklighet och våra egna erfarenheter och de har också varit både slitsamma och tröttsamma…
Nu har jag uppnått en ålder när de första krämporna tyvärr har börjat visa sig och jag skulle till viss del vilja skylla åtminstone en del av dessa på den inre stress som jag har kämpat mot under alla dessa "vuxna" år. Sedan läser jag i DN och SvD hur sjukvårdkostnaderna förväntas att stiga med 270 %, fram till år 2040 i och med att 40-talisterna blivit äldre och kommer att behöva vård. Återigen kommer jag att behöva leva i skuggan av 40-talisterna…vem kommer att ta mig och mina krämpor på allvar med mina ynkliga 40 år, när det finns betydligt äldre personer som behöver ännu mer hjälp?? Jag kan antagligen ta mitt höga blodtryck och mina onda leder och slänga i väggen, det kommer inte att finnas varken tid eller pengar till mina små åkommor i framtiden. Frågan är bara vad som kommer att hända den dagen jag går i pension…kommer jag att få leva i skuggan av 40-talisterna då också och stillatigande få acceptera att det inte finns några pensionspengar kvar utan att jag snällt kommer att få arbeta till jag är 100 år och då kanske kan jag ta ut min välbehövliga vila i form av en himmelsk viloplats??? Mitt liv slutade med 100 års malande oro som jag inte hade rätt att uttrycka i ord, för det var aldrig "tillräckligt" synd om varken mig eller mina barn som hade förmånen att få växa upp i ett fredligt välfärdssamhälle…
Läs även andra bloggares åsikter om 40-talister, Sjukvårdskostnader, Pensionspengar, Lågkonjunktur, Frisör, Villa, Barn, Samhälle, Ekonomi, Välfärd
Senaste kommentarer