Ja, varför bloggar jag egentligen? Jo det började nog på grund av tidsbrist. Tidsbristen som jag fick genom att börja studera resulterade i att jag inte hann sköta mina egna privata kontakter som jag borde. Sådana kontakter som har hjälpt mig att få utlopp för mina både sociala och emotionella behov. Förutom att jag hade tidsbrist så tappade jag även några vänner nära vänner när jag började på Lärarhögskolan. Jag har försökt att analysera varför detta skedde för jag tror verkligen inte att jag blev ett enda dugg annorlunda som person på grund av mina studier (annat än tidsbristen), men jag tror att jag uppfattades annorlunda.

Jag gick ifrån att vara betraktad som en ytlig frisör (läs en ickeperson) till att bli betraktad som mer påläst och därmed också få en ngt högre status (läs trams), ngt som dessvärre påverkade i min umgängeskrets. Jag som alltid varit en person som tagit plats och även fått min egen plats i min umgängeskrets, vart jag nu svårplacerbar. Vem var jag och vilken plats hade jag egentligen i umgängeskretsen, var jag bara en ytlig frisör eller vad händer egentligen? Det vart lättare att sluta umgås med mig än att utgöra något eventuellt hot av någon ny slags ordning i kretsen…ungefär så uppfattade jag situationen.

Själv hamnade jag då också in ngn slags identitetskris. Kan man bara byta inriktning på livet och umgängeskretsen hur som helst, var jag en egoist eller vad?

Bloggen blev min räddning, min ventil och min sociala frizon. Jag bloggade då helt anonymt så att ingen skulle kunna bilda sig ngn uppfattning om mig, vare sig hur jag har uppfattats tidigare eller hur jag eventuellt uppfattades nu. Det var inläggen som gällde, det var genom dem man fick lov att lära känna mig. Jag kände att man då skulle lära känna mitt innersta ngt bättre än mitt yttersta (läs utsidan).

Min utsida motsvarar tyvärr inte min alls insida. En målad och stylad blondin som efter 20 år som frisör är genomsocial, slagfärdig och alltid har nära till skratt och humor blir lätt betraktad som just en ytlig partyprinsessa (fundera själva på hur ni uppfattar ”unga”, blonda, glada frisörer).

Själv är jag ute efter någon form av bekantskap som både har den ytligare delen (skratt och humor) men som kan föra så fördjupade samtal att min egen värld utmanas genom komplexiteten i själva samtalet. Jag älskar att bli mentalt utmanad och vill ständigt bryta mina åsikter och föreställningar mot andras. Detta kan vara svårt då jag ofta skrämmer karlar genom att både ha åsikter och ”hjärna”, min lilla ”söta” person vittnar ju inte om detta. Jag har med andra ord mitt egen personlighet emot mig. Jag hade nog passat bättre i en stor manskropp ). Kvinnor brukar istället vilja ha min styrka och utstrålning (det låter inte klokt men detta har hänt hur många gånger som helst).

Detta faktum genererar i att jag inte blir emotsagd, vilket inte ger en vidare utvecklande relation. Jag får då ta hänsyn i konversationerna till att jag inte blir emotsagd vilket leder till samtal och diskussionerna blir platta. Istället börjar kvinnorna klä sig som jag och skaffa samma frisyrer!!?? Man skulle ju kunna tycka att detta skulle vara smickrande, tyvärr uppfattar jag det inte så.

På bloggen händer ingenting sådant. Jag får ta del av diskussioner och samtal där jag både blir risad och rosad (vilket passar mig utmärkt, då jag verkligen vill bryta min föreställningsvärld mot ngn annans). Jag blir inte dömd efter ngn direkt personlighet annat än den personlighet som sipprar igenom via mina ord. Men orden kommer från mitt innersta och det är den personligheten jag önskar att alla skulle se. Ibland har jag försökt att tona ner min egen personlighet i det verkliga livet för att mitt innersta ska synas bättre, men det hjälper inte. Jag är ett född till lejon och är ett lejon personifierad. Det är sällan jag mött en person som efter vårt möte inte vet vem jag är, jag hade kanske gjort mig bra på en scen… men nu vill jag inte var på ngn scen, jag vill vara ute bland barn och hjälpa dem att skapa sig en person och identitet som är gångbar i en krävande värld där det ytliga många gånger går före det innerliga!

Jag vill också tillägga att jag genom bloggen har mött några personer som lyckas ge mig det jag har letat efter…någon av dem skulle jag mer än gärna vilja möta privat, men är samtidigt lite rädd för att mötet ska generera i att det utbyte som jag känner att jag nu får på något sätt ska förstöras…egentligen tror jag inte det, mén rädslan finns där ändå. Jag är nämnligen i sådant enormt behov av att ngn ser mig i mitt huvud och inte i min kropp. Det lustiga med alltihop är att många av de lärare som jag har haft på Stockholms universitet verkar "se mig som jag egentligen är", men å andra sidan så möts vi kanske i ett sådant forum och de får dessutom ta del av mitt innersta genom alla skriftliga inlämningar…. eller så är det så enkelt att de har  samma typ av komplexa tankar som jag har och det gör att vi förstår varandra…..

 

Läs även andra bloggares åsikter om Blogg, Blogga, Bloggvänner, Vänner, Umgänge, Bekantskapskrets, Identitet, Personlighet, Utstrålniing, Åsikter, Konversationer, Frisör, Lärare