04. december 2008 · 8 comments · Categories: Familj · Tags: , ,

En kort reflektion:

Att jag springer så idogt som jag gör beror ju bland annat på mitt höga blodtryck…jag gissar att det inte har undgått någon. Min tanke är att om jag lyckas må riktigt bra både till kropp och själ så kanske jag kan få ned trycket något, framför allt så kanske det inte fortsätter att stiga. Jag vill på så vis försöka att hålla mig själv vid liv så länge som möjligt…en slags framtida investering i mitt eget liv kan man säga. Det jag vill komma till är att min ambition att inte ta livet av mig själv i förtid i värsta fall resulterar i att jag tar livet av någon annan….

När jag är ute och joggar, vilket jag gör i ett normalt tempo varken överdrivet fort eller överdrivet sakta, springer jag i regel om någon liten tant eller farbror som också är ute och joggar. Jag ser dem ofta på långt håll och konstaterar många gånger att det ser rysligt jobbigt ut för dem. De joggar i någon slags slowmotion där vissa steg skulle kunna misstänkas vara promenerande istället för joggande. Dessutom brukar de luta sig lite lätt åt ena hållet och häller dessutom den ena axeln  lite lätt uppdragen och framåtböjd som om de försökte få någon slags draghjälp av den. Det är lite stapplande zombievarning över hela stilen om jag får säga så utan att vara alltför elak… (Vi talar här om personer som är ungefär 70 och uppåt). Tilläggas kan att jag är djupt imponerad av dem att de både kan och vill ge sig ut i joggingspåret!

Nu till saken. När jag nu i min jämna joggingtakt skrider om dessa små farbröder och tanter ökar de ALLTID takten. Först börjar de kika över axeln och konstaterar att de är ngn som riskerar att springa om dem, sedan avtar de stapplande stegen helt och de börjar istället jogga mycket stadigare. Därefter börjar de flåsa betänkligt, ansiktsfärgen skiftar från normalfärg till högröd men de slutar INTE öka farten. Som tur är så springer jag om dem ganska fort och när jag passerat dem med några meters marginal så hör jag hur de trappar ned på tempot igen…varje gång detta händer så tänker jag samma sak: Vad gör jag om tanten/farbrorn får en hjärtinfarkt och dör nu? Även om jag själv springer för livet så vill jag ju inte riskera att ta livet av någon annan på kuppen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

8 kommentarer

  1. Euum, låter som det är Carina Olsson på joggingtur
    du beskriver i inlägget :-)

  2. Carina: Det undrar jag … ;-)

  3. Förstår inte varför de ska hålla på så där! Egentligen borde du göra en humanitär insats, stanna upp och föra ett pedagogiskt samtal med dem om gåstavar och slät mark.

  4. Zombievarning… Så där skulle jag nog också se ut om jag skulle ge mig på att jogga.. :-)
    Varför gör folk så kan man ju undra… Bevisa något som man inte kan och oroa sig för vad andra tycker.
    Vad är det första man gör om man ramlar? Jo man tittar sig om för att se om det var någon som såg… :-)

  5. Annaa M: Hahaha…ja du har ju helt rätt…jag ska tänka på det nästa gång…det är i alla fall mkt bättre än att de får en hjärtinfarkt!!

  6. Cissi: Hahaha…jag tror inte du har en chans att se ut som min beskrivning.. :-) Ja, man kan verkligen undra varför de alltid envisas med att öka farten ;-)

  7. fniss undrar varför de måste bevisa nåt för sig själva å öka takten:O)
    vad du är duktig som springer så mycket ,själv föröker jag ge mej ut på en promenix varje dag men nu när jag va sjul förra veckan har jag ej kommit igång än.
    må så gott

  8. SOFFIE: Det var lättare att sätta igång när man hade kniven mot strupen (det höga blodtrycket) ;-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong> <font color="" face="" size=""> <span style="">