Mini pratar ofta om döden och undrar om man kommer till himlen när man dör. Jag tror att det var hon och hennes farmor som började med detta samtal, men hon har haft sådana bekymmer med allt detta att jag själv har försökt att hålla en låg profil för att inte råkat göra det hela ännu mer komplicerat. Hon har fått ställa frågor till mig som jag efter bästa förmåga har försökt att svara på, that´s it! Mina 2,5 år som lärarstudent har jag dessvärre inte haft ngn nytta alls av i detta samtal trots att vi läser en hel del pedagogik. Samtalet har varit alldeles för ångestfyllt för det.
Här om kvällen kom samtalet upp igen. Hon undrade om jag trodde att man kunde se och leka med varandra i himlen och det trodde jag naturligtvis. Sedan kom även jag på en spontan tanke, antagligen påverkad av allt julpyntet, att det kanske var dags att introducera Gud i Minis tillvaro nu. Jag tänkte att hon kanske skulle bli mindre orolig när det gäller döden och alla människor som är "ensamna" uppe i himlen om jag kunde få henne att tänka sig en stor och genomsnäll fadersgestalt som ägnade sin tillvaro åt att ta hand om alla, en riktig nallebjörn liksom. Passar ju dessutom ypperligt så här i jultid, när man ändå är inne på honom…
Nöjd med min idé började jag så sakterliga introducera honom för Mini. Mini som däremot inte har några som helst problem med varken inlevelse eller egna självständiga tankar och slutsatser tog honom genast till sig och startade sedan en utfrågning som jag inte hade varit beredd på vilket innebar att svaren blev därefter.
-Mamma har du sett Gud?
- Nej, det har jag inte.
- Har någon sett honom?
- Nej, det tror jag inte.
- Finns han här hos oss också?
- Ja det tror jag.
- Är han osynlig?
- (ohörbart svar)
- Kan han se oss?
- Ja, det kan han nog.
(Tystnad)
- Men, kan han se oss genom taket?
Rädslan för att Mini skulle tro att Gud var ngt farligt som kan se henne var hon än är och vad hon än gör fick mig att svara:
- Nej, det tror jag inte.
- Är han ett monster?
(Skit, jag lyckades inte avvärja monsertanken ändå! Hjälp vad gör jag nu? Jag fortsätter att svara lite lugnt och neutralt! (Vilken pedagogisk strategi va!!)
- Nej, det är han inte, han är SNÄLL!!
(Känner hur en viss panik börjar växa fram…har jag helt förstört Minis möjlighet till att få ett gott förhållande till döden nu? Blir också irriterad på mig själv som märker att min oro börjar yttra sig i röstläget, något som Mini direkt skulle kunna känna av.)
- Har han raketskor?
- Raketskor?
- Ja, så att han kan åka upp till himlen?
- (Paus) Ja, det har han kanske!?
(Jag slappnar av ngt, Mini verkar välja en egen syn på Gud som hon tycker verkar både logisk och tilltalande 
)
Mini blir slutligen nöjd och somnar sedan lugnt helt förvissad om att det finns en osynlig världspappa som vill henne väl och som tar hand om vår förra hund i himlen samt har raketskor på fötterna….
Jag måste påminna mig att tänka igenom eventuella frågor kan dyka upp till nästa gång vi ska ha det här samtalet…för antagligen kommer det igen är jag rädd…dessutom borde jag ha hållt mig till min första strategi som gick ut på att hålla en låg profil för att inte riskera att göra det hela ännu mer komplicerat….
Jesus och hans förmågor får nog vänta ett tag…
Läs även andra bloggares åsikter om Familj, Barn, Barns tankar, Gud, Religion, Traditioner, Seder och Bruk, Himlen, Tro, Kristendom
Hon är för söt Mini och klok!! Och jag ler stort när jag läser Ert samtal om Gud och döden och raketskorna. Antagligen kommer Du att få massor av nya frågor om vad Gud egentligen ser och hur han tar sig upp och ner mellan himmel och jord.
Jag hamnar ju ibland i såna här samtal med barn professionellt. Det första jag då måste göra är att säga att människor tror olika om Gud och jag tror så här:
Att Gud har hand om allt det som är gott på jorden, men här bestämmer han inte ensam. Det finns onda krafter också som gör att det finns sjukdomar och svält och elände. Men Gud gör så gott han kan här på jorden så att det ska bli så bra som möjligt, fast han inte bestämmer ensam här. Sen när man är död och hamnar i himlen så bestämmer han ensam, dit når inget ont. Och då blir allt bra.
Gud finns inte som en människa med en kropp som kan synas. Men när det känns bra och man gör bra saker som andra blir glada av då är det hans kraft som är med och hjälper till.
Sen kan det bli ett resonemang om hur man kan veta att han finns fast han inte syns. Jag brukar då vinkla över till att fråga om glad finns? Jo, fast man kan inte se det. Finns lessen? Jo, fast man kan inte se det. Finns värme? Jo, fast man kan inte se det. Osv. Slutsats: Det finns sånt som man inte kan se. (Ur rent naturvetenskaplig synpunkt kan man förstås inte jämföra osynliga ”storheter” som glädje och värme / kyla, men i just det här sammanhanget så spelar det inte så stor roll liksom
)
För länge sedan när jag gick mina första lärarutbildningar så hette det att barn började kunna abstrahera vid 6-års ålder ungefär och att den utvecklingen pågår till ungefär 12 års ålder. Då ska man kunna förstå abstraktionsfenomen. Men detta område kan ha varit mer beforskat sedan dess och det finns nya kunskaper om abstraktionsförmågans utveckling hos människan.
Det är detta som gör det så fantastiskt att finnas i barns närhet tror jag, att få vara med och se på livet ur perspektiv som hela tiden är nya och fräscha och för första gången på något sätt. Jag bara älskar det! Det är så lärorikt och jag upplever hela tiden i mitt jobb hur det är barnen som lär mig saker och att det lyfter mig och det gör att jag numera ser på de här små människorna med allt större respekt.
Deras klokskap är inte infiltrerad av fördomar än utan står på egna ben, de ifrågasätter och frågar så att man får nya tankar om gamla fenomen.
Roligt att Du ville dela med Dig av Ert samtal!
Inga M: Jag får också tacka…för din långa och kloka kommentar. Jag ska ta till mig din taktik/teknik och försöka hålla samma linje. Den verkar vara betydligt mer genomtänkt och klok än min.
Jag har sagt det förr och jag måste säga det igen.. Inga jag är oändligt tacksam för att du finns!!
Jag blir rörd av Dina vänliga ord!
Det här ämnet är så intressant så jag kunde inte låta bli att göra en lång kommentar. Barn som kognitivt sett befinner sig i åldrarna 6-7 år (kan ju vara äldre eller yngre) har ju just börjat kunna greppa det här med abstraktion och för dem öppnar sig en ny hemlig värld på något sätt. Jättespännande! Som Harry Potter live! Döden och evigheten blir intressanta och ”Var fanns jag innan jag föddes?” osv. ”Och hur långt bort kan man komma?” ” Hur många sudd kan det finnas?” Det måste var himla roligt att bekanta sig med detta och samtidigt lite skrämmande så som Du skriver. Det är nog bra att i samtalen lägga in lite goda och trygga symboler som finns med. Gud är inte helt fel.
Och för min del är det förstås en fördel att jag verkligen tror så här själv. Och att jag på något sätt alltid har Gud närvarande som just god kraft som finns överallt i människor och runt människor och att man kan betona den och ta till sig den istället för att fokusera på det onda och dåliga. Jag menar att aktivt söka med blicken efter det goda hela tiden i jobbet med barnen och låta det växa, det ger så mycket tillbaka till gruppen och mig. Ytterst går religion / tro / etik och pedagogik ihop där för mig. Det blir en helhet som stämmer hela vägen. Min uppgift är på något sätt att vara en godhetssamlare bland barnen och träna dem också att se det goda i sina egna gärningar och andras. För mig bottnar det i etik och tro, men får pedagogiska konsekvenser utan att Gud ens nämns i vardagen.
Oj, det här blev djupt, det var inte planerat! Kan Du förstå hur jag tänker?
Inga M: Jag förstår PRECIS hur du tänker för jag tänker likadant, även om jag ännu inte har kunnat praktisera mina tankar i pedagogikens tecken. Det är just detta som gör mig så glad med dina kommentarer att du verkar förstå precis vad jag menar och sedan fortsätter spinna vidare på det hela i ungefär samma riktning som jag själv har med mina tankar(här menar jag både värlsbild, reflektioner, personliga åsiker och livsåskådning).
Jag undrar om jag skulle uppleva det på samma sätt om vi träffads i verkliga livet eller om det är så att detta lättare kommer fram tack vare att vi träffas i skriftens värld där man ngt mer eftertänksamt kan formulera sig….
Jag har i alla fall i stort sätt samma syn på tro som du har. (Tror jag efter att ha läst hur du tänker kring tro, sedan har man ju ett mkt personligt förhållande till det också som kanske är obeskrivbart och som delvis handlar om uppväxten). Jag har i alla fall alltid haft en grundtro som jag bär med mig i ALLA lägen. Däremot vill jag inte ”pracka” på varken mina barn eller någon annas barn någon tro utan att de vill själva. Kanske är det därför jag är försiktig i mina formuleringar kring ämnet (när jag pratar med Mini). Jag vill att hon ska få tillgång till tankarna men vill hon inte själv spinna vidare på dem eller om hon skulle visa tecken på att det inte känns bra så drar jag mig tillbaka.
SJälv har jag varit hjälpt många gånger i svåra situationer av att ha min tro och det är denna hoppingivande trygghet som jag vill förmedla till mina flickor… Däremot har jag aldrig låtit tron ta överhanden och låta den styra allting…man måste tänka själv också..den har mer varit som ett kompliment till både mig och mitt liv.
Jag ler lite åt ert samtal… Hon är en klok ung dam lilla Mini. Min dotter hade också många funderingar kring döden och jag försökte alltid vara förberedd på dessa samtal. Men hur förbreder man ett svar på frågan om gud har raketskor??
Den frågeställningen är svår förutse..
Du har säkert helt rätt i att om barnens frågor och funderingar får styra etiska samtal så riskerar man inte att hamna fel. Det kan fort gå snett om vi vuxna försöker styra.
Cissi: Ja. hon är en klok ung dam lilla Mini
Nej jag får nog ha många variabler i åtanke när det gäller att förbereda sig för fortsatta diskussioner 
)
Inga M: Jag hoppas verkligen att du förstod att det inte var ngn motsättning mellan min senaste kommentar och ditt resonemang…
Kan ju inte låta bli att le lite, av Minis frågor om Gud
Och ser framför mig det hela, och hur knepigt det säkert var för dig att svara på dem.
Men säkert Mini har skapat sig en egen syn på Gud för tillfället.
Beviset på det är nog: raketskorna…
Men det kommer säkert fler frågor…så håll i dig
Barn är helt underbara och kan verkligen med sina frågor göra en ställt och mållös
Kramar
å vilket härligt samtal mellan dej å din lilla Mini,vad bra att hon kom på det där med raketskorna för vem vet han kanske har det;O)
hoppas du och din familj har haft en härlig 2a advent:O)
Inger Maryissa: Ja, jag förväntar mig att det kommer att bli en del nya frågor…Speciellt den dagen då hon inser att han antagligen inte har några raketskor på fötterna
))
Soffie: Ja hon är uppfinningsrik den lilla damen. Fantasin flödar fritt
Hoppas att även du har haft en fin 2:a advent!
Pingback: Minitankar | Marie E