Lucia
Lucia, d. ca 304, kristen jungfru från Syrakusa, martyr, troligen under Diocletianus förföljelse. L. ingår i den romerska mässans kanon och firas 13 december. I senare legender berättas att hennes försmådde älskare förgäves sökte föra henne till ett horhus, att man sökte bränna henne på ett bål, som dock inte skadade henne, och att man slutligen stötte ett svärd i hennes hals. Anknytningen till ordet lux (latin, ‘ljus’) är förmodligen anledningen till att hon åkallats för ögonsjukdomar; hon avbildas med två ögon på en tallrik.
Luciafirande
De i stor utsträckning unika svenska bruken kring L. består av tre komponenter: en medeltida, en med rötter i 1600- och 1700-talen samt en nutida.
Luciafirande
Medeltiden
Under medeltiden markerade L. julfastans ingång, vilket blev orsak till ett omfattande kalasande före gryningen. Detta fortlevde även efter reformationen i en regel att man skulle äta t.ex. sju frukostar före soluppgången, varvid den på Lucianatten slaktade julgrisen levererade råvaran.
Luciafirande
1600- och 1700-talen
Under 1600- och 1700-talen framväxte den svenska lussebrudstraditionen. Det var troligen i början av 1700-talet som kinkenjestraditionen i främst Västergötland överfördes till Luciadagen med sin utklädning, som nu bytte namn till lussebrud. Denna är första gången noterad 1764 på Horns boställe n. om Skövde (jfr lussekatt). Att detta upptåg hamnade på just Luciadagen kan bero dels på dennas framträdande ställning i äldre allmogetradition, dels på att man i den slotts- och herrgårdsmiljö där seden med lussebrud sannolikt uppkom kunde associera mellan Lucianamnet (och dess anknytning till lux, ‘ljus’) och ljuskransen. Det fanns dessutom på många håll i Sverige en äldre typ av utklädning till lussegubbar, ett av jultidens många tiggeriupptåg. Detta Luciafirande levde som en lokal tradition i Vänerlandskapen men började under 1800-talets senare del spridas bl.a. till folkhögskolor o.d. även i andra delar av Sverige. Även västsvenska studenter i Lund och Uppsala förde med sig seden. Enligt en av Hilding Celander framförd och av Martin P:n Nilsson accepterad teori skulle i stället lussebruden kunna härledas ur den i stjärngosseupptågen medverkande änglafiguren. Även N.-A. Bringéus har varit benägen att tolka Luciaupptåget som utvecklat ur äldre inhemska maskerings- och utklädselupptåg.
Luciafirande
Modernt Luciafirande
Det moderna Luciafirandet inleddes när Stockholms Dagblad 1927 anordnade det första offentliga Luciatåget. Den nya seden spreds mycket snabbt över landet, oftast genom lokalpressens initiativ, liksom även till svenska Finland, där dock seden redan tidigare introducerats vid bl.a. skolorna. Lussandets snabba spridning kan sammanhänga med en tendens till ökat julfirande på arbetsplatser, i skolor och ålderdomshem, i föreningslivet, etc. Där var L. användbar med inslag som låg i tiden: show, skönhetstävling och välgörenhet.
Den vanliga Luciasången fick sin text ("Natten går tunga fjät…") 1928 av Arvid Rosén (1895–1973) på Teodoro Cottraus (1827–79) melodi "Barcarola napolitana" ("Sul mare lucica…").
Luciafirande
Övertro
En hel del övertro var knuten till Lucianatten, som ansågs vara årets längsta (vilket den också var under delar av medeltiden p.g.a. kalenderns förskjutning). Från L. associerade man vanligen till djävulsnamnet Lucifer och trodde att "Lussepär" eller den fruktade "lussefärden" under L:s kommando drog fram genom natten. Andra bruk hängde ihop med likheten mellan orden lus och Lucia – den natten kunde man t.ex. säga upp loppor och löss för avflyttning. Luciadagen var allmänt försedd med arbetsförbud, bl.a. mot vedhuggning och kringgärningar, vilket bör ha varit välbetänkt med tanke på morgonens fyllefest.
Källa: www.ne.se (http://www.ne.se.ezproxy.lhs.se:2048/artikel/245003)
Läs även andra bloggares åsikter om Lucia, Luciafirande, Nationalencyklopedin
