nyår, den dag från vilken man räknar inträdet av ett nytt år, avhängig av den kalender man använder i en viss kultur; även den fest eller helg som är förknippad med denna dag. Fram till 153 f.Kr. räknade romarna årets början från 1 mars, därefter från 1 januari.

Den tidiga kristna kyrkan tog avstånd från de uppsluppna fester varmed man i romerska riket firade nyåret och förlade därför årets början till 25 december, och 1 januari firades i stället som dagen för Kristi omskärelse. Vissa kyrkor föredrog att låta nyår infalla nio månader tidigare, nämligen vid Marie bebådelsedag 25 mars, vilket var officiell nyårsdag i Storbritannien till 1753, medan man i Bysantinska riket valde 1 september; detta datum räknades som nyårsdag i Ryssland ända till 1700.

Det var inte minst tillkomsten av tryckta almanackor som återinförde 1 januari som nyårsdag, vilket efter dagens kyrkliga innebörd (Jesu omskärelses fest) kallas circumcisionsstilen.

Källa: www.ne.se (http://www.ne.se.ezproxy.lhs.se:2048/artikel/273496)

Det västerländska nyårsfirandet (och nyårsgåvorna) har rötter i romarnas calendae (januariae), kalenderfesten, som överlevde kristendomens införande. Den spred sig över större delen av Europa och fick på sina håll karaktär av karnevalsupptåg.

Till äldre folktro hörde att ens beteende på nyårsdagen skulle komma att utmärka resten av året: man skulle därför stiga upp tidigt för att vara morgonpigg under året, bära fina kläder för att inte behöva sakna kläder och äta ett äpple på morgonen för att förbli frisk ett år framöver. Däremot skulle man inte betala eller ge bort något under nyårsdagen, då blev det nya året idel utgifter. Man fick inte ens bära ut soporna, ty då "bar man bort lyckan" från hemmet. Man observerade också årets första besök av någon utomstående: kom det en man betydde det tur, medan en kvinna betydde otur under året.

Det moderna nyårsfirandet skiljer sig starkt från det familjecentrerade julfirandet genom att i stor utsträckning försiggå på restauranger och nöjeslokaler och har som familjefest i hög grad utformats av radions och TV:s programutbud – t.ex. nyårsvakandet, som tidigare inte var särskilt vanligt. En sed med gamla anor (om än förr i enklare form) är uppskjutandet av raketer, motsvarat av en äldre tids "nyårssmällar" eller "nyårsskjutning" med bössor, från början troligen ett sätt att hålla onda väsen på avstånd. Uppvaktandet av överordnade genom visiter på nyårsdagen har anor från 1600-talet och har hört hemma främst i ämbetsmanna- och officerskretsar.

Jan-Öjvind Swahn