"skärtorsdagen, dagen före långfredagen, då Jesus tvättade lärjungarnas fötter (Joh. 13:1–15) och instiftade nattvarden (Matt. 26:17–30). Skärtorsdagen infördes i kyrkoåret under 300-talets andra hälft och firas i både väst- och östkyrkan, bl.a. som en försoningsdag för botgörare. I Sverige var skärtorsdagen helgdag fram till 1772; i 1986 års evangeliebok har den åter egna texter och böner. Den har haft stark ställning som nattvardsdag, med en mässa präglad av ljus högtidlighet (i kontrast mot långfredagsgudstjänstens nattvardslösa sorgekaraktär). Altaret avkläds ofta sin liturgiska utstyrsel som avslutning på gudstjänsten och som förberedelse för långfredagen. I romersk-katolska kyrkan vigs denna dag de heliga oljorna (för smörjelse) i en särskild mässa. Till skärtorsdagen knyts olika kyrkobruk, bl.a. fottvagning. I svensk frikyrklighet kallas skärtorsdagens nattvardsgudstjänst ofta getsemanestund.

I svensk folklore har skärtorsdagen varit framför allt tidpunkten för häxornas blåkullafärder. För att inte kvastar och ugnsrakor skulle användas av häxorna att rida på brukade man gömma undan sådana redskap samt skydda sina kreatur genom att måla kors eller pentagram på lagårdsdörrarna. I samma syfte kunde påskeldar tändas även på skärtorsdagsnatten, och man sköt gevärsskott i luften (jämför sentida påsksmällare) samt höll skorstensspjället stängt för att inte locka till sig flygande häxor."