Människan har två ögon, ett ont och ett gott, eller om man så vill, ett sjukt och ett friskt. Med dessa ögon ger hon av sig själv och tar emot av andra. Någon gång inträffar det att hon vågar viska till sin omgivning: Lägg märke till mig! Säg att jag duger! Tyck om mig! Ty människan kräver att få bli iakttagen och bedömd för det som är gott och friskt hos henne, inte för det som är ont och sjukt, att få bli uppmärksammad för det hon kan, inte för det hon inte kan. Årtusenden och släktled igenom hörs därför hennes oföränderliga bön som ett naket rop i dimman: Stränga medmänniska, barmhärtige domare och bödel! Dröj inte kvar vid det som är ont och ofullgånget hos mig, utan bli varse det goda inom mig! Se mig inte i det öga som är ont och sjukt, utan se mig i mitt friska öga!
Hämtat ur Gunnar Evanders bok Se mig i mitt friska öga. Bonniers 1980, s 7.
Läs även andra bloggares åsikter om Svettlana Haak Koschinsky, Gunnar Evander, Dikter
låter som en intressant bok,Alltid bra med boktips,
Ha en härlig dag
Åh vad bra uttryckt!! Jag tjatar ju om det här om och om igen, här på bloggen och på jobbet. Det är knepet för att lyfta sin omgivning; se mig i mitt friska öga, som han uttrycker det.
SOffie: Ja, det är en tänkvärd text i alla fall…
Inga M: Ja, jag ska försöka att alltid minnas denna text och även försöka påminna mig själv om den. Speciellt när jag själv blir irriterad på ngn….då gäller det att inte se personen i dess onda öga utan i det goda! Ja, texten är fullständigt fantastisk.