Inga M gjorde mig uppmärksam på någonting som jag under mina studieår inte har reflekterat över, eller rättare sagt förträngt då de stötvis har blinkat förbi. Problematiken att skriva en blogg och samtidigt vara en "offentlig" person. Det fick mig genast att "grunna" på om jag verkligen kan vara exempelvis klasslärare och samtidigt skriva en blogg, tveksamt måste jag nog säga. Jag tänker på den amerikanska polisen och deras Miranda varning.
You have the right to remain silent. Anything you say can and will be used against you in a court of law
Okej, svenska skolan, dess elever och alla föräldrar är inte den amerikanska polisen, men vis av min tid som frisör vet jag av ren erfarenhet att allting man säger verkligen kan vändas emot en och kommer förmodligen så småningom även att göra det. Tala är silver och tiga är guld är inte helt taget ur luften, det ligger MYCKET i det ordspråket. Jag riskerar alltså att ramla ner från en pedistal om någon av mina elever eller dess föräldrar läser min "personliga" blogg , som visar att jag är en alldeles vanlig kvinna med alldeles vanliga ambitioner och dessutom lever ett alldeles vanligt liv tillsammans med en alldeles vanlig familj, Jag minns själv när jag träffade Medi och Maxis fritidsfröken på den lokala "krogen" en gång för hundra år sedan. Hon satt där ganska så lullig och jag minns hur besviken jag blev. Jag tyckte att det inte riktigt passade sig att hon var en alldeles "vanlig" människa som satt där och drack bland alla oss föräldrar. Barnslig känsla måste jag nog erkänna så här i efterhand, men likväl har jag sedan detta tillfälle inte sett denna stackars fritidsfröken med samma ögon. Jag gör det inte ens idag, 15 år senare….kanske var hon alkoholiserad….eller hade hon några andra allvarliga problem och var hon VERKLIGEN lämpad att ta hand om barn om hon drack på helgerna…? Skitdumt, men likväl sant.
Jag var själv med om samma sak som frisör. Folk agerade nästan som om man var en kändis, alla ville känna frisören! När jag skiljde mig vallfärdade folk för att klippa sig för att få senaste nytt på frisörfronten så att de kunde stoltsera med nyheterna. Det var nästan paparazzistämning ett tag, en kund smög till och med runt i buskarna i ett försök att höra vad jag sa….kanske hade jag ngt smaskigt att komma med. Vad jag menar är att man inte ska underskatta den bild som människor bygger omkring en. För att det byggs bilder, både frivilligt och ofrivilligt, är ofrånkomligt. Kanske är det då bättre att låta var och en bygga sig den bild av mig som den vill ha och klarar av att handskas med. Genom att skriva en blogg riskerar jag att rasera dessa bilder och därmed underminera min egen framtida yrkesroll, precis som den stackars fritidsledaren gjorde. (Egentligen tror jag att hon är och var en mycket bra kvinna, men hade som sagt var svårt att hålla kvar den bilden…kanske blev hon "hotfullt" mänsklig i mina ögon).
Jag måste noga överväga detta känner jag…ett alternativ är ju att friställa mig helt från bloggen som privatperson och enbart blogga som pedagog, men även den typ av bloggande är som att gå balansgång på slak lina….åsikter är ju som vi alla vet livsfarliga! Allting man säger kan och kommer att vändas emot en…. men jag har ju rättigheten att faktiskt vara tyst!
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg, Blogga, Offentlighet, Klasslärare, USA, Miranda warning, Polis, Frisör, Paparazzi, Alkohol, Alkoholiserad, Fritids, Fritidspersonal, Fritidsfröken, Lärare, Elever, Föräldrar, Krogen
Jag förstår din oro och hur du tänker, och jag tycker att det här var ett mycket sorgligt inlägg. Jag hoppas att det bara är en del i en process och att du ändrar inställning. För inte tänker du väl försöka leva upp till någon slags roll som läraren som ”övermänniska”? Inte tänker du väl ifrånsäga dig din åsikts- och yttrandefrihet för ditt yrkes skull?
Visst måste man tänka efter ett ögonblick på vilken bild man förmedlar och på vad man skriver, men det är ju inte som att du brukar publicera bilder på dig själv som kan klassas som barnförbjudna, eller att du normalt uttrycker åsikter som drastiskt avviker från skolans värdegrund!
Jag tror att det enda du behöver tänka på är att inte skriva detaljerat om skolan du arbetar på, kollegor eller elever och anhöriga. I övrigt är det bara att fortsätta som vanligt. Så MÅSTE det vara!
Tror din blogg behövs och det skulle vara tråkigt om du känner att du inte kan fortsätta.
Det är bra att du reflekterar över det och tror du kommer fram till ett beslut som känns bra för dig själv.
M
Christer: Ja, du har nog rätt, det är ju inte meningen att jag ska leva upp till rollen som någon övermänniska. Inte kan jag heller ge upp min åsikts- eller yttrandefrihet för ett yrke, det strider mot min person…men ändå…jag kanske får försöka att förena mig, min blogg och framtida arbete på något sätt. Det roar mig nämligen att blogga och jag tycker att det dessutom är utvecklande på fler än ett sätt. Framför allt uppskattar jag att mina egna tankar får stångas mot andra på ett ofta bra tillvägagångssätt.
Nej, det är nog inte heller någonting ”drastiskt” med mig och min blogg
mm…jag får fortsätta att fundera kring det här med bloggen. Spontant känner jag efter din kommentar att jag vill fortsätta att blogga, den gjorde mig glad!
Monika Ringborg: Ja, jag tror att jag får fortsätta att ”grunna” på det här. Både din och Christers kommentar gav mig dock nytt hopp om att det kanske går att förena en blogg och en profession som lärare…
Jag tror också man måste fundera på vad man lägger ut på nätet och hur man presenterar sig själv. När jag var ny i bloggvärlden så följde jag en tjej från ett forum som började blogga. Hon skrev anonymt men ngn på jobbet fick nys om det och hennes företag sa att hon inte fick blogga (hon hade skrivit lite negativt, men det gick inte att gissa vilken arbetsplats det var). Så hon slutade.
I min långa bloggpaus så var det sådana saker. Inte bara hur jag som arbetstagare skriver om jobbet, utan också hur jag skriver om mina barns skola. När kan det komma tillbaka till en? För det man lägger ut på nätet kommer tillbaka!
Men däremot tycker jag du bloggar konsekvent. Alltså, du tar ställning och har synpunkter, men du lämnar inte ut andra, och är inte fördömande. Det är viktigt! Men om jag visste att mina barns lärare bloggade, nog skulle jag kika in och se vad de skrev.
Långt och osammanhängande men det var länge sen jag skrev kommentarer:-)
Lotten,
Jag tror att du förstod precis vad jag kände när jag skrev mitt inlägg. Visst försöker jag skriva precis som du beskriver det, jag försöker lämna ut mina egna tankar och åsikter. För mig är bloggen till för min egen skull och därmed har jag inte heller intresse av att varken fördöma andra eller lämna ut dem på något sätt. Däremot vet jag att det skrämmer omgivningen att man har en blogg. Jag vet tex att några lärare på universitetet blev skrämda av att jag bloggade, jag tror att de var oroliga för att deras undervisning skulle ”läggas ut” på nätet. Jag förklarade för en av dem att jag inte hade något som helst intresse av att hänga ut folk publikt via nätet, dessutom behövdes det inte heller…det handlade om mycket bra lärare. Däremot är det ju synd om man skapar oro i leden. Det är naturligvis inte därför man bloggar utan bloggen fyller HELT andra behov.
Själv har jag ett behov av att andra människor ger sig tid att krypa in i mitt huvud…ja inte bokstavligen då förstås. Via skriftspråket så känner jag att jag har större möjigheter att få det tillgodosett… Jaaaaa…. jag ska som sagt grunna vidare på denna problematik…men det ska erkännas att jag ogärna ger upp mitt bloggande.
// Marie
Har själv gått och grunnat på det här idag. Jag har ju bloggat offentligt sen 2005 och då informerade jag min närmaste chef om att jag hade börjat och bad henne gå in och läsa den.
Universitetet ger ju möjlighet för både studenter och lärare att skapa en blogg. Vår rektor bloggar också … Och professorer och andra lärare på olika universitet bloggar. Det har nog förändrats en hel del de senaste åren. Gjorts mindre skrämmande…. Och nu har vi ju t.o.m. en utrikesminister som bloggar …
Det vore mycket märkligt om en lärare i ungdomsskolan inte skulle kunna göra det. Det viktiga är ju bara att hålla koll på det Christer skrev om att inte skriva detaljerat om själva jobbet.
Men det är fortfarande många som inte bloggar och tror att man får skriva om vad som helst. PUL gäller ju i allra högsta grad och som lärare har man ju etiska regler man måste följa.
Monika,
Ja, jag kan hålla med dig om att det skulle vara lite märkligt om en lärare i ungdomsskolan inte skulle kunna blogga när det går hur bra som helst på betydligt högre positioner.
Just nu är jag inne på att det måste gå att fortsätta blogga, men att jag som både du och Christer skriver håller koll på att innehållet inte blir fel på något sätt. Jag ska fortsätta att fundera på detta och framför allt fundera på hur jag på bästa sätt kan fortsätta att blogga utan att samtidigt riskera att hänga ut mig själv alltför mycket. Det är ju det som är en del av problematiken, att jag ibland vill vara något mer personlig än vad jag kanske borde vara…
Äntligen hinner jag läsa ifatt Din blogg ( o andras!).
Jag skrev bara en blänkare och bad Dig tänka igenom det hela. Kanske att det kan inför jobbansökningar vara värt besväret att titta igenom den egna bloggen och se den med en presumtiv arbetsgivares ögon. Som Monika skriver så tror jag också att bloggandet kan skrämma en del människor. Det är ju också en sak vad man som bloggare har rätt att skriva och en annan vad som är klokt att skriva. Det kan ju vara dumt att gräva en grop åt sig själv.
Jag har ju en öppen blogg som Du och jag försöker att inte lämna ut människor i min omgivning, varken den privata eller den yrkesmässiga med bilder och text. Min blogg är min dagbok, alltså är den personlig med ett känslomässigt färgat innehåll, samtidigt så använder jag den som debattforum där tonen ibland är mer saklig.
Jag kan ibland kritisera företéelser av olika slag och då vet jag att de människor som är medansvariga / sympatiserar med dem kan ta åt sig, säkert både på min egen skola och på andra. Det är fritt att debattera både här och på jobbet irl.
Men jag tar mig friheten att på min blogg kritisera / diskutera fenomen i skolan som finns på min skola och på andra skolor. Det jag ofta gormar om är till exempel kvalitetsutvärderingsplanehelvetet. Det finns på min skola och på de flesta andra skolor också. Det vore märkligt om jag inte skulle kunna kritisera det på bloggen när jag ofta gör det på jobbet också.
Men samtidigt kan jag inse att en eventuell presumtiv arbetsgivare skulle tveka att anställa mig vid en genomläsning. För den som läser min blogg ytligt och inte känner mig, kan det se ut som om jag är fientlig till allt nytänkande och allt lagarbete inom skolan. Vilket jag verkligen inte är!!! Det vet de som har jobbat ihop med mig i många år.
Nu har jag inte för avsikt att söka några nya jobb hos någon annan arbetsgivare så det är inte aktuellt. Men om, så skulle jag nog radera en del av mina egna inlägg, de som kan missuppfattas.
Därmed menar jag inte att Du behöver radera i Din blogg, men jag ville bara varna lite att det kan vara värt att tänka igenom. Jag kan dock inte minnas att Du skrivit något som skulle kunna tolkas fel, det är inte alls därför.
Klart att Du ska fortsätta blogg på ett eller annat sätt, helst förstås som förut tycker ju jag. Men jag respekterar samtidigt om Du vill ändra på något. Jag hoppas bara att jag får hänga med om Du väljer att byta till en ny och anonym blogg och / eller lösenordsskydda den gamla, vilket en del av mina bloggkontakter valt att göra.
Och Du får radera eller låta bli att publicera det här inlägget om Du tycker att de ger fel signaler.
Glömde detta med att som lärare hålla en image av övermänniska. Jag kan bara hålla med Christer därvidlag. Jag har inte upplevt något bekymmer med att föräldrar och elever läser min blogg. Säkert är det några som gör det och jag bjuder gärna på bilden av mig själv som en alldeles vanlig människa. Det är inget problem i min yrkesutövning. Det känns inte som något bekymmer när jag skriver och jag har inte fått några negativa reaktioner. (Det behöver ju i och för sig inte betyda att de inte finns, vad man än gör som människa så går det säkert att leta upp någon kritiker. Det tar jag lätt på. Om man ska ha ambitionen att vara alla till lags då blir det inget handlingsutrymme kvar att leva i.)
Vi på metabolism har också haft våra diskussioner om bloggandet. Ska vi släppa anonymiteten (hur stor är den ens?), ska vi renodla oss mer; bli mer professionella (seriösa)och mindre personliga. Tror att min måttstock nu är att skriva vad VEM SOM HELST ska kunna läsa (även kollegor, föräldrar, elever, presumtiva arbetsgivare)utan att jag skulle tycka det är ”jobbigt”. Och ja, jag har nu städat lite bland mina inlägg (lite, för de är för många för att en ren censur skulle sättas in). Fegt,kanske – eller klokt. Ibland blir det skrivna så definitivt, svart på vitt, hugget i cement, och sådan är jag ju inte som person. Ibland skriver man FÖR spontant, det ligger ju i själva det snabba mediet, vilket kan också innebära att man ångrar sig lite. Ibland är jag tramsig vilket känns pinsamt. Inte alltid så genomtänkt som jag vill vara – men det är ju också en poäng med en blogg, att man ges hjälp att tänka vidare av andra. Att lägga censur på sig själv, att vara för försiktig det blir fel – åtminstone blir det himla tråkigt att skriva.
Kanske ska man vara mindre ängslig, men samtidigt noga tänkt över var ens gränser går. Det var ju en klar och tydlig definition över en bloggares förhållningssätt!
Skriv bara på, Marie, medan du känner efter (men antagligen inte FÖR mycket, för att det hämmar)!
Ett intressant inlägg utifrån många aspekter. Jag förstår hur du tänker…, men jag menar just detta om lärarrollen.
Just nu har vi en diskussion i vårt arbetslag ang. huruvida vi skall få ta in elever i arbetsrummet. Olika förslag haglar och själv är jag av den uppfattningen att man aldrig ska skapa en vi-dom relation, utan att alla är VI, därför förordrar jag att elever skall kunna komma in i arbetsrummen om det finns en vettig anledning. Många hävdar att det inte gå att jobba, det måste vara tyst etc, naturligtvis ska man ta hänsyn, men nu kommer jag återigen till detta men, elevsynen,där är den springande punkten.
Vi ska skapa kommunikation, mötet mellan människor är viktigt osv.. även också i bloggform, själv har jag gjort en Stråhatt, men jag står ändå för allt jag skriver…. jag måste få skriva och det vet min chef..Det är som sagt ett intressant inlägg och jag förstår dina funderingar, ha det så gott
obs. Mina elever tror att jag bara sitter hemma och rättar prov, de gånger vi möts på stan då ser de mest generade ut
Inga M,
För det första så skulle jag aldrig vilja bli av med dig som läsare eller bli av med dina fantastiskt kloka kommentarer, så skulle jag någon gång byta blogg så är du den förste att få veta! Dina kommentarer för mig mentalt vidare i livet, jag stärks av dem och vill således inte riskera att förlora dem. Dessutom är du den bloggvän som jag har känt längst…och jag är rädd om den vänskapen.
Jag tror att jag eventuellt ska städa upp lite grann i min blogg, åtminstone se över en del inlägg och fundera på om de ska vara kvar eller inte jag tror att det är ett klokt råd. Desstuom tror jag att jag ska bli något mer restriktiv när det gäller mina känslor. Visserligen gör det ingenting om de lyser igenom då och då, men ibland tycker jag själv att jag är lite FÖR personlig och det är faktiskt inte nödvändigt, jag ska dra en lite tydligare gräns mellan den Marie som verkar IRL och den Marie som skriver på nätet.
Janis,
Det var trevligt att höra att det är fler än jag som grunnar på bloggandet och vad det kan innebära. Jag känner spontant att din måttstock är en måttstock som även jag skulle kunna använda mig av och jag väljer att se det som någonting klokt och inte som någonting fegt. Jag är inte speciellt feg av mig så egentligen har jag inga som helst problem med att stå för mina åsikter, däremot vet jag inte om det är värt att riskera eventuella arbeten för att man bloggar. Nu är det kanske inte heller mina åsikter som jag är orolig för att någon ska haka upp sig på, jag tror att jag har förhållandevis ”normala” åsikter i sammanhang som berör skolans värld. Vad jag egentligen är rädd för är kanske att jag ska bli ”för” mänsklig i barn och föräldrars ögon…detta trots att jag verkligen inte vill bli sedd som någon övermänniska…det är svårt att sätta ord på vad jag egentligen menar. I mitt hjärta är det dock glasklart vad jag menar…och ter sig fullt logiskt
Sttråhatt,
Det var även en intressant kommentar som förflyttade min diskussion till relationen lärare elev eller kanske lärare – samhället. Ja, det är nog viktigt att man som lärare kan skapa en kommunikation där man möter andra människor, eller det är ju egentligen det hela uppdraget går ut på om man hårddrar det hela. Egentligen är det nog så att jag skulle vilja blogga om mitt framtida liv som nybörjarlärare och vilka eventuella problem eller till och med förtjänster och förluster som jag stöter på genom den utbildning som jag har gått, utan att riskera att några föräldrar sitter och läser det och sedan funderar på min kompetens. Bara för att jag reflekerar över olika saker innebär ju inte det att det är något fel på min kompetens, däremot kan det nog lätt tolkas så. Speciellt om någon väljer att tolka reflekterandes som osäkerhet…ja det är kanske där min rädsla ligger…att jag och alla mina (miljoner!) tankar ska misstolkas som någonting helt annat än utvecklande reflektioner…
”Vad jag egentligen är rädd för är kanske att jag ska bli ”för” mänsklig i barn och föräldrars ögon”
Frågan vad man menar med att vara mänsklig. En lärare som förstår, är inkännande, visar känslor eller en lärare som uttrycker sin personlighet på ett tydligt sätt eller en lärare som är som alla andra med fel och brister (som alla andra).
Är det professionaliteten du är rädd för skall hamna i skymundan?
Inget du behöver svara på här på bloggen, men kanske fundera enskilt över.
Men då kan man ställa frågan vad professionalitet är … och på vilket sätt den överskuggar det mänskliga hos någon. Jag menar dock att det inte behöver göra det.