Så jag målar, donna Bianca,
ty det roar mig att måla så!
Om det frågas, donna Bianca,
säg: »Det roar honom att måla så!—
En pedant från Salamanca
säger säkert: »Det är ingen pli,
ingen skola, donna Bianca,
ingen stil i Juans måleri.
Vankelmodigt tycks han vanka
med sin pensel ibland allt, som är,
forntid, nutid, donna Bianca,
är den vilsne målaren lika kär.
Och det friska och det kranka,
skratt och sorgetårar, natt och dag,
klart och mulet, donna Bianca,
målar han med samma välbehag.
Realistisk är hans tanka
och romantisk är den likaså,
ingen enhet, donna Bianca
är i denna målarkonst att få!»
Säg pedanten, donna Bianca,
att det roar mig att måla så,
arabesken är en ranka
som en stel pedant ej kan förstå.
Källa: Wikisourse.org
Läs även andra bloggares åsikter om Gustaf Fröding, En konstteori, Dikter, Kreativitet, Självständighet, Konst, Självutveckling
Fröding är ofta närvarande här där jag bor, citeras och älskas.
Visst var han en mästare med orden och de var ett redskap som lydde honom perfekt. Han kunde uttrycka vad som helst, med dubbla undertoner av sorg och glädje.
Inga M,
Ja, jag gillar den här dikten och den blir rejält busig om man byter ut målar mot undervisar och penseln mot pennan.