Då det inte finns någon absolut sanning kan man fundera över vad det är vissa människor tenderar att slänga ur sig i tid och otid…. Om de "välmenta" sanningarna inte är några sanningar innebär då inte det att det som egentligen kommer ut är regelrätta lögner? Eller är det också en lögn? Vishet är kanske att inse sina egna begränsningar och samtidigt inse att det man vet inte är det man vet utan bara ett perspektiv på någonting som troligtvis också bara är ett perspektiv? Invecklat? Japp..
Läs även andra bloggares åsikter om Sanning, Lögn, Människor, Relationer; Vishet, Dumhet, Klokskap, Råd, Välmening
Tänker ibland på detta med obarmhärtiga sanningssägande människor. Barn med diagonser inom autistspektrat; ADHD, Aspberger osv. är ofta grymma sanningssägare eftersom de kan ha svårt att avläsa kroppsspråk och understatements. De ser och förstår inte hur mycket det kan såra. Sanningssägandet är ju en del av deras sociala svårigheter.
Inga M,
Sanningesägande barn känns inte som något direkt problem för mig. Barnåde naiva och oerfarna. Däremot har jag svårar för sanningssägande vuxna…men inte att de säger sin mening eller åsikt utan att de tror att sanningen är absolut. Det kan förvåna mig enormt att man som vuxen inte väljer att lägga in åtminstone en liiittteeenn reservation!? Att man som vuxen inte kan se skillnad på den egna åsikten och sanningen kanske man skulle kunna uttrycka det.