Mini håller på och friserar mig…och tycker att det är jätteorättvist att mina tofsar kan stå rakt ut precis som Pippi Långstrumps gör. 
Promenad med stavar!
Så handlar det om mitt "nya" arbete. Efter en vecka som; fritidspedagog med specialuppdrag i skolan, har jag förstått att jag står med ett ben i två olika "läger". En intressant position måste jag säga och framför allt inte den lättaste uppgiften. Ingen kommer att se på situationen som jag gör…jag får nämligen en enorm helhetsbild som är få förunnade i skolans värld trots att man kanske arbetat där i åratal. Så här långt kan jag dock konstatera att det uppstår en viss problematik om skolan och fritids befinner sig i exakt samma lokaler och dessutom med samma personal. Visserligen "kliver" lärarna "av" efter halva dagen…men de fortsätter ju trots detta att cirkulera i skolan. Jag börjar utveckla en viss skepsism mot att tala om uppdelningen skola och fritids. Kanske skulle man benämna det på något annat sätt istället…exempelvis vid skolans namn…eller enbart något så enkelt som skolverksamhet. Detta skulle kunna vara ett sätt att tydliggöra att samma regler gäller när man vistas på samma ställe och att även fritids är en organiserad verksamhet som inte innebär att man får göra precis som man vill… även om eftgermiddagsaktiviteterna bör vara betydligt friare. Så skulle man kunna se på det…om man vill.
Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Utbildning, Lärare, Elever, Fritidspedagog, Fritidsverksamhet, Undervisning, Fritidsaktiviteter
….roligt…..
….faktiskt hela tiden…
Så talar jag i alla fall inte om det!
(Klicka på bilden för att komma till Fords hemsida)
Gissa vilken bil det blir…
Jag kanske ska tillägga att min bil kommer att vara blå…jag är lite diskretare nu för tiden jämfört med vad jag var som yngre.
Läs också: Ford Fiesta utklassar Seat Ibiza
Läs även andra bloggares åsikter om Ford, Ford fiesta, Bilar, Bilköp, Bilbyte
Jag är nog inte särskilt smart ändå
Först tar jag ett jobb som extraresurs för att det är så rörigt..
…sedan förvånas jag över att det är så rörigt!
Dessutom gör jag det inte bara en gång ….
utan jag gör om samma sak en gång till..
Hur smart är det på en skala?
Måste nog tänka över det där med orsak och verkan en gång till.
Veckolivet är fortfarande så pass intensivt att det är svårt att uppdatera i bloggen. I onsdags började Mini exempelvis på konståkningen skridskoskola och i går kväll var jag på möte mellan 17.30-19.30. I dag öppnar jag dessutom fritids och ska vara på skolan 06.20, då ska jag träffa en annan fritidspedagog som visar mig rutinerna vid morgonöppningen. Det här med att öppna så tidigt på morgonen är verkligen inte min grej insåg jag i natt. Jag har knappt sovit en blund, jag har hela tiden vaknat till för att titta på klockan och om och om igen konstaterat att jag inte är försenad. Jag känner att jag stressar upp mig….vilket inte alls är bra med tanke på mitt blodtryck. Jag var till och med så stressad att jag hade domningar i fingrarna under natten.
Hur som helst så gissar jag att det blir en tidig kväll för mig ikväll trots att det är den efterlängtade fredagen. Veckostädningen är skjuten på till i morgon. Lördagen är annars tillängnad Minis handboll, veckostädning och hundpassning. Vi har i helgen besök av en liten extrahund. Sådant är alltid roligt. Dessutom skulle jag behöva klippa tassar och nosar på mina egna hundar. Jag ska försöka att avsätta tid till det, det känns kanske som helgens viktigaste mål.
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg, Blogga, Skola, Arbete, Fritids, Skridskoskola, Veckostädning, Hundar, Hundvakt, Hundklippning, Stress
I veckorna när jag arbetar är det svårt att hinna med bloggen. Inte bara bloggen förresten utan allting känns det som . Just nu håller jag på att lära mig hur en miljon nya barn fungerar, hur en miljon nya vuxna fungerar hur en miljon nya rutiner fungerar och dessutom funderar jag på om jag verkligen måste gå på en miljon olika möten. Jag har aldrig arbetat någonstans där det verkar vara så mycket möten…här verkar det vara möten om allt. Är det nu meningen att jag ska gå på alla är det lika bra jag säger upp mig som fru och mamma….jag kommer ALDRIG att vara hemma.
Det var det det…gnället alltså.
Annars är allting som vanligt. Förutom att Mini har blivit spökrädd igen då förstås. En liten flicka i hennes förskoleklass levererade idag en målande berättelse om svarta madam som kommer fram ur toalettspegeln och rivs. Detta gjorde hon när vi klev innanför dörren till skolan i morse och Mini tvärvände och ville inte stanna. Jag fick ta hand om henne och först efter MYCKET om och men stannade hon kvar på skolan och jag kom försent till mitt arbete. Kändes jättebra (not)…speciellt med tanke på att det var fjärde dagen på nya jobbet.
Min man försöker förresten att övertala mig att skaffa en iphone. Han påstår att den skulle kunna vara mycket mer användbar för mig än vad den mobil som jag har är. Dessutom påstår han att jag skulle kunna administrera min blogg från den. Mm, kanske någonting att fundera på. Lät ju lite lockande det där med bloggen om jag ska vara ärlig. Är mest rädd för att jag ska tycka att den är krånglig. Å, andra sidan tycker jag ju om att lära mig nya saker så det kanske skulle roa en stund…mm, vi får se, men det där med bloggen känns lockande.
Läs även andra bloggares åsikter om Arbete, Rutiner, Möten, Elever, Lärare, Skola, Spöken, Spökhistorier, Rädsla, Iphone
Mini har byggt en koja!
Mini har börjat med att vakna så där tidigt igen. En period vaknade hon inte förrän framåt sju åtta, men nu är vi tillbaka till sex-sju igen. Själv tycker jag att det är liiite väl tidigt att vakna klockan sex en söndagsmorgon när man ändå inte har någonting planerat.
Vår kaffebryggare gick sönder igår så det är väl möjligen det då som får bli dagens projekt, inköp av ny sådan. Jag ska också läsa lite papper som jag har fått ifrån skolan. Bland annat de lokala målen som skolan arbetar efter. Dessutom tänker jag läsa igenom vad läroplanen säger om fritids. Det gäller ju att även vara insatt i deras styrdokument nu när jag ska verka i båda organisationerna.
Läs även andra bloggares åsikter om Morgon, Otta, Arla, Söndag, Kaffebryggare, Läroplan, Styrdokument, Skola, Fritidshem,
Jag har ett problem, ett personligt problem som för många säkert låter fullsändigt uppåt väggarna. Speciellt med tanke på hur situationen i världen ser ut med krig, klimathot, sviktande ekonomi och ständiga epidemier. Förvisso är det också så att i det stora världsalltet så är mitt problem verkligen inte stort, det är till och med mycket litet….för att inte säga försvinnande litet. På det personliga planet är det dock stort, för att inte säga gigantiskt stort. Mitt stora problem är att jag är i konstant behov av intellektuell stimulans. Vi talar dessutom inte om vilken stimulans som helst, utan nu talar vi om överstimulans…sådan överstimulering så att intellektet får sig en rejäl utmaning. Får inte jag denna stimulans blir jag orolig, rastlös och näst intill deprimerad. Det går egentligen inte att beskriva hur det känns, jag ser själv att det ser banalt ut i text, men det är det egentligen inte, för mig betyder det allt. Därför tyckte jag aldrig om mitt gamla jobb, som frisör ställdes jag aldrig inför sådana utmaningar eller överstimuleringar som fick mig att må bra.
Av samma orsak passade det mig ypperligt att studera. På universitetet fick jag tillgång till all stimulans jag kunde tänka mig. Jag studerade ju bara sådant jag inte kunde tidigare och jag studerade allting på djupet…jag kunde på så vis överstimulera mig själv. Jag tog lärarna till hjälp att för att ideligen spränga gränser och jag njöt som mest när när jag knappt klarade av någon uppgift för att den var så svår. När de andra studenterna grät eller hade hjärtklappning då njöt jag som mest. Kanske är jag galen…men jag fullkomligen älskar att bli utmanad…det gör mig lugn.
När jag tog mitt förra vikariat blev jag också utmanad. Jag hamnade mitt i någonting som gjorde att jag var tvungen att använda hela min potential för att lyckas och jag njöt även denna gång…det är nu som jag har fått problem. När jag går och tänker på mitt kommande arbete, jag har ju fått lite mer insikt nu tack vare de två studiedagar som jag varit där och informerat mig, så ser jag inte någon utmaning i det. På det sätt som lärarna vill att jag ska arbeta kommer det inte att bli någon utmaning för mig. Jag kommer inte att planera lektioner i den utsträckningen och jag kommer inte heller att hålla några lektioner i den utsträckningen. Just nu känns det som om det mer eller mindre är en fråga om att bara finnas där till hands. Vis av erfarenhet vet jag dock att min blotta uppenbarelse brukar skapa en lugn atmosfär i klassrummet. Om det nu blir som jag befarar finns det ingenting kvar till mig…utmaningen är liksom klar…och jag kommer att bli rastlös. Jag är i ett enormt behov av att få använda mig av den kunskap som jag numera går och bär på. Jag vet att jag kommer att må dåligt om jag inte får använda mig av den fullt ut. För mig räcker det inte att bara möta eleverna, jag har ett enormt behov av att utmana dem och låta mig själv utmanas av dem. Det är där glädjen för mig ligger. Jag tror dock att jag inte kommer att tillåtas ha en sådan position i det arbete som jag nu har tagit och det smärtar mig EMORMT.
Någonstans i min enfald trodde jag att mina år av understimulans var förbi, men det verkar inte så. Nu får jag dock ta det för vad det är och istället vara tacksam för att jag trots allt har ett arbete. Som arbetsmarknaden ser ut just nu är oddsen mycket större att man som nyexad lärare får gå arbetslös än att man verkligen hittar ett jobb. Jag är alltså egentligen lyckligt lottad, även om det inte känns så just nu. Just nu känner jag mig bara orolig, rastlös och understimulerad….en känsla som jag hoppades ALDRIG mer skulle komma tillbaka. Jag är SÅ besviken på att jag skulle bli tingad att uppleva denna känsla igen…
Måste nog påminna mig själv att kontrollera möjligheterna för att läsa in en magisterexamen…
Jag som alltid hävdat att det egentligen bor en liten norrlänning i mig har börjat tveka ordentligt. Idag har vi -20 grader där jag bor och jag börjar bli rejält trött på kylan. Okej, det kanske inte är kylan så mycket som att folk inte verkar kunna köra bil när det är så här kallt. Jag är livrädd för att krocka varje gång jag sätter mig i bilen. Vägarna skrapas inte heller som det ska. Jag tror inte ens att vår kära kommun har tillgång till riktiga plogbilar. Det är bara små traktorfjösar som åker runt och skrapar lite här och lite där. De kommer inte ens ner till vägen utan lämnat något moddigt och guppigt lager snö kvar att skutta runt i med bilen. De orkar inte heller skotta undan snövallarna som bildades när de själva skrapade vägen, vilket resulterat i att vägen numera är hälften så stor….ja kanske lite överdrivet, men i alla fall någonting ditåt. Detta gör att jag får sitta och köra runt på vägar stora som en skogsstig och möta bilister som INTE drar ner på hastigheten….risk för halka tyck inte finnas med som en variabel hos Stockholmschaufförerna. Inte ens yrkesförarna verkar lätta på gasen, som sagt jag är rädd varje gång jag sätter mig i bilen.
Jag lyckades faktiskt att "krocka" i förrgår. Jag kom körande på min egen väg och mötte en som bor lite längre bort på samma väg. På grund av att vägen för tillfället är för smal var vi tvugna att köra förhållandevis nära varandra. Eftersom vägen är förhållandevis oplogad "hoppar" och glider bilen runt på vägen när man kör. Det var ungefär så det hände. Vi skuttade in i varandra. Jag har ingen aning om ifall man skulle kunna ta reda på exakt vems fel det var i och med skumpandet och det var det första hag tänkte på efter att jag hade stannat och klivit ur bilen. Hur sjutton skulle vi fylla i försäkringspapperna?. Nu hade vi tur i oturen. Det visade sig att "smällen" vi hört av "krocken" bara var backspeglarna som slagit i varandra och ingen gick sönder. Min backspegel vek in sig, men den har den funktionen så det var bara att räta ut den igen. I min krockpartners bil hade själva spegeln hoppat ut, men den var bara att sätta tillbaka igen. Det klickade till och så var den på plats igen.
Frun, som också satt i min krockpartners bil, suckade av lättnad. De hade precis, med 2 små barn i bilen, åkt 40 mil….och så krockar de på sin egen väg…hahaha, ödets ironi. Hur som helst så såg hon helt slut ut och verkade inte ha ett uns ork över för något tjafs eller ens något skrivande av några försäkringspapper.
Läs även andra bloggares åsikter om Trafik, Väglag, Snöplog, Krocka, Trafikolycka, Försäkringar, Bilförsäkring, Försäkringspapper
Idag var det stormöte i samlingssalen. Alla lärare skulle samlas där kvart över åtta i morse, så även jag. Där inledde rektorn mötet med att tala om att han skulle byta tjänst och att han inte hade en aning om vem som eventuellt skulle efterträda honom. Därefter presenterades att ytterligare nedskärningar var att vänta under 2010, bara positivt alltså….NOT! Det är alltså bara att hoppas att jag inte "skärs bort" igen då. Det skulle ju vara en underbar inledning på min lärarkarriär, eller vad tycker ni?
Annars var dagen bra. Det var mycket information att ta till sig även idag, men tack vare arbetet jag hade innan jul känner jag till mycket av rutinerna så denna gång känns inte allting lika "nytt" som det gjorde då.
Mini och mannen har roat sig själva idag när jag var på arbetet. De besökte bland annat Barnens planet som finns i Heron City. Gissa om Mini var glad eller om hon var glad.
Just nu sitter Mini och jag i soffan i vardagsrummet och "myser". Hon ligger mot min arm och tittar på barntv medan jag bloggar. Hon vet att jag inte är så förtjust i barnprogrammen så hon har överseende med att jag "datar" …snäll tjej
Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Utbildning, Lärare, Elever, Möte, Nedskärningar, Rektor, Karriär, Heron City, Barnprogram, Fredagsmys
Första dagen på nya jobbet är nu kirrad. Det gick bra och det känns framför allt bra. Jag tror att jag fick ett bättre grepp om vad det är jag ska göra och vad det är som förväntas av mig. Idag träffade jag bara fritidspedagogerna, men jag kände spontant att jag kommer att gå bra ihop med dem allesammans. Hoppas att det blir så också. I morgon ska jag träffa lärarna och jag håller tummarna för att det blir ett lika positivt möte. Nu tänker jag i och för sig inte bjuda på något annat, men mina möten idag kändes spontant positiva. Det kändes inte som om det krävdes någon "insats" från min sida…hoppas att det även blir så med lärarna i morgon.
Om jag denna gång har förstått allting rätt så kommer jag att till största delen att vara i en specifik årskurs 2 klass. Visserligen kommer jag att ha några timmar även på fritids, men det är förhållandevis få timmar som jag kommer att vistas där. I stort sett bara onsdagseftermiddagar. Dessvärre kommer jag att öppna fritids varje fredag….det blir ett äventyr må jag säga….då börjar jag 06.30!
Tanken är att jag ska vara alltifrån ett extrastöd till att jag leder lektionerna själv. Det kommer klassläraren och jag att göra upp beroende på vad som för tillfället passar bäst. Det är därför som just jag blev anställd, tanken är att det alltid ska finnas en person i klassrummet som är lärarutbildad. En bra tanke om jag får säga mitt.
Läs även andra bloggares åsikter om Arbete, Lärare, Fritidspedagog, Lärarutbildning, Elever
Nu går det undan. Ingenting är sig likt. Livet kantas för tillfället av förändringar och inga små förändringar heller utan stora sådana. Idag börjar jag ett nytt jobb, det jobb som det är tänkt att jag ska ha fram till augusti i år. Jag skriver som det är tänkt på grund av att det "bara" är ett vikariat. Med den utbildning som jag har gått och med de betyg som jag har så är inte vikariat någonting som är mitt slutmål. Hittar jag en fast tjänst på vägen så kommer jag att söka den. Jag anser att jag är så pass "bra" att jag egentligen är värd ett fast jobb. Hade jag själv varit rektor på någon skola och hade haft chansen att anställa en intelligent slitvarg med stor livserfarenhet, gedigen människokännedom och bra utbildning så hade jag definitivt inte försuttit chansen. Det är en sådan rektor jag kommer att leta efter, en som verkligen förstår vilka kvaliteer jag har, trots att jag är nyexad. Jag anser fortfarande att jag är en sådan lärare som dagens skola behöver.
Nu spelar det dessvärre inte någon roll hur bra lärare man är, det finns inga fasta tjänster att söka – det är krass verklighet. När jag började studera för 5 år sedan hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle vara så otroligt dåligt med lärartjänser att söka när jag väl var klar, men så var det. Det är bara att bita i det sura äpplet.
Idag börjar jag dock en tjänst som är en blandning mellan fritidspedagog och lärare, en slags specialtjänst kan man säga. Skapad efter de behov som skolan för tillfället har. Jag kommer att till största delen befinna mig i en årskurs 2:a. Idag kommer jag, om jag har förstått det hela rätt, sitta i planeringsmöten med fritidspedagogerna hela dagen och i morgon med lärarna. Eftersom tjänsten är en specialtjänst gissar jag att mitt egentliga arbete kommer att utformas varteftersom, jag gissar att behoven styr. Där jag gör bäst nytta där kommer jag antagligen att arbeta. Vi får se om det blir så. Jag är naturligtvis tänkt som en extraresurs och det gäller ju att utnyttja alla extraresurser på bästa sätt. Jag hoppas att tjänsten utformas så att jag trivs bra, det är ju ändå tänkt att jag ska jobba där fram till augusti och det är ju förhållandevis lång tid.
Nej, nu måste jag gå och göra mig i ordning….dagen har börjat!
(Sa jag att Mini roade sig med att vakna klockan halv.sex idag och att jag inte somnade förrän klockan strax efter 00.00 inatt, vilket resulterade i en sammanlagd sömn på lite drygt 5 timmar 
)
Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Utbildning, Livserfarenhet, Människokännedom, Människokännare, Fritidspedagog, Lärare, Lararutbildning, Betyg, Fast tjänst, Vikariat, Planering, Studiedag
Det blev en trevlig dag hos mannens kusin. Vi fick laxpaté till förrätt och kyckling i currysås till huvudrätt. Till kaffet serverades prinsesstårta. Ingen bantning idag heller alltså.
Mannens syster med familj var också där och minstingen i den familjen har utvecklats till ett riktigt charmtroll (han är dryga året). Idag lyckades jag få lite närmare kontakt med honom och funderar helt sonika på att kidnappa honom nästa gång vi träffas. Skämt å sido så är jag ganska nöjd med att inte ha en sådan liten hemma längre. Jag har för ont i mina leder för att det skulle fungera. Dessutom måste en sådan liten krabat passas hela tiden och den tiden känns också förbi. Det räcker med att jag så småningom får "börja om" ändå (när Medi eller Maxi får smått). Jag känner faktiskt ingen längtan efter småbarn längre och det är ganska skönt. Ett tag trodde jag inte att den känslan skulle gå över trots att min mamma hävdade motsatsen. Hon hade dock rätt, jag har absolut ingen längtan efter småbarn längre, den tiden är förbi. Visserligen är ju Mini ett barn fortfarande, men det är på ett annat sätt. Henne kan man prata med och behöver inte heller bära runt på henne….dessutom går hon på toaletten själv! Det låter kanske banalt, men det blir betydligt mer både tid och ork "över" tack vara en mängd sådana små färdigheter som Mini har utvecklat.
Läs även andra bloggares åsikter om MIddag, Middagsbjudning, Födelsedag, Gäster, Kusiner, Laxpaté. Kyckling, Matlagning, Charmtroll, Barn, Småbarn, Mormor
Senaste kommentarer