Jag har ett problem, ett personligt problem som för många säkert låter fullsändigt uppåt väggarna. Speciellt med tanke på hur situationen i världen ser ut med krig, klimathot, sviktande ekonomi och ständiga epidemier. Förvisso är det också så att i det stora världsalltet så är mitt problem verkligen inte stort, det är till och med mycket litet….för att inte säga försvinnande litet. På det personliga planet är det dock stort, för att inte säga gigantiskt stort. Mitt stora problem är att jag är i konstant behov av intellektuell stimulans. Vi talar dessutom inte om vilken stimulans som helst, utan nu talar vi om överstimulans…sådan överstimulering så att intellektet får sig en rejäl utmaning. Får inte jag denna stimulans blir jag orolig, rastlös och näst intill deprimerad. Det går egentligen inte att beskriva hur det känns, jag ser själv att det ser banalt ut i text, men det är det egentligen inte, för mig betyder det allt. Därför tyckte jag aldrig om mitt gamla jobb, som frisör ställdes jag aldrig inför sådana utmaningar eller överstimuleringar som fick mig att må bra.
Av samma orsak passade det mig ypperligt att studera. På universitetet fick jag tillgång till all stimulans jag kunde tänka mig. Jag studerade ju bara sådant jag inte kunde tidigare och jag studerade allting på djupet…jag kunde på så vis överstimulera mig själv. Jag tog lärarna till hjälp att för att ideligen spränga gränser och jag njöt som mest när när jag knappt klarade av någon uppgift för att den var så svår. När de andra studenterna grät eller hade hjärtklappning då njöt jag som mest. Kanske är jag galen…men jag fullkomligen älskar att bli utmanad…det gör mig lugn.
När jag tog mitt förra vikariat blev jag också utmanad. Jag hamnade mitt i någonting som gjorde att jag var tvungen att använda hela min potential för att lyckas och jag njöt även denna gång…det är nu som jag har fått problem. När jag går och tänker på mitt kommande arbete, jag har ju fått lite mer insikt nu tack vare de två studiedagar som jag varit där och informerat mig, så ser jag inte någon utmaning i det. På det sätt som lärarna vill att jag ska arbeta kommer det inte att bli någon utmaning för mig. Jag kommer inte att planera lektioner i den utsträckningen och jag kommer inte heller att hålla några lektioner i den utsträckningen. Just nu känns det som om det mer eller mindre är en fråga om att bara finnas där till hands. Vis av erfarenhet vet jag dock att min blotta uppenbarelse brukar skapa en lugn atmosfär i klassrummet. Om det nu blir som jag befarar finns det ingenting kvar till mig…utmaningen är liksom klar…och jag kommer att bli rastlös. Jag är i ett enormt behov av att få använda mig av den kunskap som jag numera går och bär på. Jag vet att jag kommer att må dåligt om jag inte får använda mig av den fullt ut. För mig räcker det inte att bara möta eleverna, jag har ett enormt behov av att utmana dem och låta mig själv utmanas av dem. Det är där glädjen för mig ligger. Jag tror dock att jag inte kommer att tillåtas ha en sådan position i det arbete som jag nu har tagit och det smärtar mig EMORMT.
Någonstans i min enfald trodde jag att mina år av understimulans var förbi, men det verkar inte så. Nu får jag dock ta det för vad det är och istället vara tacksam för att jag trots allt har ett arbete. Som arbetsmarknaden ser ut just nu är oddsen mycket större att man som nyexad lärare får gå arbetslös än att man verkligen hittar ett jobb. Jag är alltså egentligen lyckligt lottad, även om det inte känns så just nu. Just nu känner jag mig bara orolig, rastlös och understimulerad….en känsla som jag hoppades ALDRIG mer skulle komma tillbaka. Jag är SÅ besviken på att jag skulle bli tingad att uppleva denna känsla igen…
Måste nog påminna mig själv att kontrollera möjligheterna för att läsa in en magisterexamen…
Senaste kommentarer