Jag har ett problem…
Jag har ett problem, ett personligt problem som för många säkert låter fullsändigt uppåt väggarna. Speciellt med tanke på hur situationen i världen ser ut med krig, klimathot, sviktande ekonomi och ständiga epidemier. Förvisso är det också så att i det stora världsalltet så är mitt problem verkligen inte stort, det är till och med mycket litet….för att inte säga försvinnande litet. På det personliga planet är det dock stort, för att inte säga gigantiskt stort. Mitt stora problem är att jag är i konstant behov av intellektuell stimulans. Vi talar dessutom inte om vilken stimulans som helst, utan nu talar vi om överstimulans…sådan överstimulering så att intellektet får sig en rejäl utmaning. Får inte jag denna stimulans blir jag orolig, rastlös och näst intill deprimerad. Det går egentligen inte att beskriva hur det känns, jag ser själv att det ser banalt ut i text, men det är det egentligen inte, för mig betyder det allt. Därför tyckte jag aldrig om mitt gamla jobb, som frisör ställdes jag aldrig inför sådana utmaningar eller överstimuleringar som fick mig att må bra.
Av samma orsak passade det mig ypperligt att studera. På universitetet fick jag tillgång till all stimulans jag kunde tänka mig. Jag studerade ju bara sådant jag inte kunde tidigare och jag studerade allting på djupet…jag kunde på så vis överstimulera mig själv. Jag tog lärarna till hjälp att för att ideligen spränga gränser och jag njöt som mest när när jag knappt klarade av någon uppgift för att den var så svår. När de andra studenterna grät eller hade hjärtklappning då njöt jag som mest. Kanske är jag galen…men jag fullkomligen älskar att bli utmanad…det gör mig lugn.
När jag tog mitt förra vikariat blev jag också utmanad. Jag hamnade mitt i någonting som gjorde att jag var tvungen att använda hela min potential för att lyckas och jag njöt även denna gång…det är nu som jag har fått problem. När jag går och tänker på mitt kommande arbete, jag har ju fått lite mer insikt nu tack vare de två studiedagar som jag varit där och informerat mig, så ser jag inte någon utmaning i det. På det sätt som lärarna vill att jag ska arbeta kommer det inte att bli någon utmaning för mig. Jag kommer inte att planera lektioner i den utsträckningen och jag kommer inte heller att hålla några lektioner i den utsträckningen. Just nu känns det som om det mer eller mindre är en fråga om att bara finnas där till hands. Vis av erfarenhet vet jag dock att min blotta uppenbarelse brukar skapa en lugn atmosfär i klassrummet. Om det nu blir som jag befarar finns det ingenting kvar till mig…utmaningen är liksom klar…och jag kommer att bli rastlös. Jag är i ett enormt behov av att få använda mig av den kunskap som jag numera går och bär på. Jag vet att jag kommer att må dåligt om jag inte får använda mig av den fullt ut. För mig räcker det inte att bara möta eleverna, jag har ett enormt behov av att utmana dem och låta mig själv utmanas av dem. Det är där glädjen för mig ligger. Jag tror dock att jag inte kommer att tillåtas ha en sådan position i det arbete som jag nu har tagit och det smärtar mig EMORMT.
Någonstans i min enfald trodde jag att mina år av understimulans var förbi, men det verkar inte så. Nu får jag dock ta det för vad det är och istället vara tacksam för att jag trots allt har ett arbete. Som arbetsmarknaden ser ut just nu är oddsen mycket större att man som nyexad lärare får gå arbetslös än att man verkligen hittar ett jobb. Jag är alltså egentligen lyckligt lottad, även om det inte känns så just nu. Just nu känner jag mig bara orolig, rastlös och understimulerad….en känsla som jag hoppades ALDRIG mer skulle komma tillbaka. Jag är SÅ besviken på att jag skulle bli tingad att uppleva denna känsla igen…
Måste nog påminna mig själv att kontrollera möjligheterna för att läsa in en magisterexamen…
januari 10th, 2010 at 22:35
Nej Marie, vad tråkigt! Detta har Du inte utbildat Dig för, det låter som om Du ska vara något slags hjälpreda.
Det finns lite olika val;
Du kan alltid ta upp det med Dina närmaste arbetskamrater och säga som det är; att Du nyss har gått Din utbildning färdigt och att det skulle vara roligt att få planera något eller några avsnitt av undervisningen för att få användning av kunskaperna. Jag tror att de skulle förstå det. Och kanske bli glada att bli avlastade en del av planeringsansvaret. Det värsta som kan hända är att de säger att det inte går just nu. Men jag skulle tro att de kommer att ta emot Ditt förslag med öppna armar.
Eller så söker Du en distanskurs eller nåt på universitetet. Jag har ju ett antal år jobbat heltid och samtidigt läst heltid på distans, men Du kan ju i alla fall ta en halvfart eller en kvartsfart. Magisterexamen är ju en idé men det finns andra utbildningar också; svenska 2-lärare brukar efterfrågas, studievägledare, lärare med specialpedagogiska kunskaper. Det är ju värt att kolla.
Jag fnissar lite när jag läser om Ditt behov av utmaningar. Det har jag alltid känt i mitt liv också, fast just nu är jag så att säga på avvänjning. Jag försöker träna mig att bli mer fritidsinriktad som en kollega sa för många år sedan. Vänja mig av vid att vara så superintresserad av att hela tiden göra ett bättre och bättre och bättre jobb. Vara nöjd med att det är good enough.
Jag håller tummarna att Du löser det här på något bra sätt.
januari 11th, 2010 at 22:20
Inga M,
Dina ord får mig alltid att må bra. Ja, du har nog rätt att jag är anställd som någon slags hjälpreda och känner att jag därav blir understimulerad. Dagen idag (första dagen tillsammans med barnen) blev ungefär som jag hade väntat mig. Läraren var SÅ nöjd med att klassen var SÅ lugn. Det var ju ungefär det jag visste, jag har alltid en lugnande effekt när jag kliver in i en klass….speciellt när jag inte håller lektion själv. Jag har SÅ lätt att se var orosmolnen är och stävjar allting innan det har utvecklats till något större…vilket resulterar i att alla eleverna i klassen blir lugna. Gott så…men som sagt inte för mig.
Jag ska för söka ta till mig det där med avvänjning jag också. Allting kanske inte behöver vara en ständig utmaning…eller en ständig strid, ibland kanske man bara ska flyta med. Tyvärr mår jag ju inte psykiskt bra då, men det går kanske att ändra på!? Hur som helst så kommer min situation att lösa sig, det är jag HELT övertygad om, frågan är bara när. Jag hade hoppats så ortoligt mycket på att jag (tack vare mina långa studier) äntligen skulle ha chans till ett arbete som jag trivs med. Jag har i alla fall kommit så långt att jag är helt övertygad om att läraryrket verkligen är ett yrke för mig….nu gäller det alltså bara att hitta ett sådant jobb!
januari 12th, 2010 at 23:05
Nej jag tycker inte att Du ska ta till Dig det där med avvänjning. Jag håller på med det för att jag faktiskt närmar mig pension och funderar på att trappa ner yrkesarbetet lite tidsmässigt också.
Men det vore bedrövligt om Du skulle liksom lägga ner innan Du börjat. Jag tror verkligen mer på att pratat med kollegorna om att få ansvar för en del av planeringen och klassundervisningen så kan Ni turas om mer.
Eller om inte det går alls, söka någon vidareutbildning.
Det kommer att ordna sig på något sätt!
januari 13th, 2010 at 22:06
Inga M,
Jag har idag bestämt mig för att så fort som möjligt söka mig vidare till en annan tjänst. Det är fullkomligt uppenbart att jag på detta arbete inte kommer att få planera en enda lektion..jag kommer bara att få agera ordningsvakt eller hjälpreda. Eftersom tjänsten egentligen är 8 månader lång känns det slöseri med tid…jag är ju trots allt fördigutbildad och har dessutom gått en riktigt genuin utbildning…