Jag som alltid hävdat att det egentligen bor en liten norrlänning i mig har börjat tveka ordentligt. Idag har vi -20 grader där jag bor och jag börjar bli rejält trött på kylan. Okej, det kanske inte är kylan så mycket som att folk inte verkar kunna köra bil när det är så här kallt. Jag är livrädd för att krocka varje gång jag sätter mig i bilen. Vägarna skrapas inte heller som det ska. Jag tror inte ens att vår kära kommun har tillgång till riktiga plogbilar. Det är bara små traktorfjösar som åker runt och skrapar lite här och lite där. De kommer inte ens ner till vägen utan lämnat något moddigt och guppigt lager snö kvar att skutta runt i med bilen. De orkar inte heller skotta undan snövallarna som bildades när de själva skrapade vägen, vilket resulterat i att vägen numera är hälften så stor….ja kanske lite överdrivet, men i alla fall någonting ditåt. Detta gör att jag får sitta och köra runt på  vägar stora som en skogsstig och möta bilister som INTE drar ner på hastigheten….risk för halka tyck inte finnas med som en variabel hos Stockholmschaufförerna. Inte ens yrkesförarna verkar lätta på gasen, som sagt jag är rädd varje gång jag sätter mig i bilen.

Jag lyckades faktiskt att "krocka" i förrgår. Jag kom körande på min egen väg och mötte en som bor lite längre bort på samma väg. På grund av att vägen för tillfället är för smal var vi tvugna att köra förhållandevis nära varandra. Eftersom vägen är förhållandevis oplogad "hoppar" och glider bilen runt på vägen när man kör. Det var ungefär så det hände. Vi skuttade in i varandra. Jag har ingen aning om ifall man skulle kunna ta reda på exakt vems fel det var i och med skumpandet och det var det första hag tänkte på efter att jag hade stannat och klivit ur bilen. Hur sjutton skulle vi fylla i försäkringspapperna?. Nu hade vi tur i oturen. Det visade sig att "smällen" vi hört av "krocken" bara var backspeglarna som slagit i varandra och ingen gick sönder. Min backspegel vek in sig, men den har den funktionen så det var bara att räta ut den igen. I min krockpartners bil hade själva spegeln hoppat ut, men den var bara att sätta tillbaka igen. Det klickade till och så var den på plats igen.

Frun, som också satt i min krockpartners bil, suckade av lättnad. De hade precis, med 2 små barn i bilen, åkt 40 mil….och så krockar de på sin egen väg…hahaha, ödets ironi. Hur som helst så såg hon helt slut ut och verkade inte ha ett uns ork över för något tjafs eller ens något skrivande av några försäkringspapper.

Läs även andra bloggares åsikter om Trafik, Väglag, Snöplog, Krocka, Trafikolycka, Försäkringar, Bilförsäkring, Försäkringspapper