Om att hamna på fel ställe
Nu när jag med blixtens hastighet har haft möjlighet att arbeta på två olika skolor inom samma kommun kan jag bara konstatera att det har varit som att vistas i två olika länder. Det var en smärre chock för mig att två kommunala skolor skulle kännas så otroligt olika. Därmed inte sagt att den ena behöver vara bättre än den andra, däremot passar jag bättre in på den ena än den andra. En erfarenhet som känns väldigt viktig för mig i mitt framtida yrkesliv. Det gäller alltså inte bara att hitta ett arbete som passar till den egna utbildningen eller som låter intressant. Det gäller med andra ord också att hitta en arbetsplats som har en liknande grundsyn som jag själv har på lärande, elev och lärarrelation samt ordning och struktur. Inga små punkter faktiskt. Hemligheten bakom lärarrollen ligger ju bland annat i dessa punkter. Ska jag kunna utvecklas på ett gynnsamt sätt så känner jag spontant att jag vill att det ska ske i gemensamt samarbete med den övriga personalen på skolan och då behöver man också en gemensam plattform att stå på. Visserligen kan man även utvecklas genom motpolerna, men det blir ytterst slitsamt. Så slitsamt för en nyexaminerad lärare att man tappar självförtroendet helt, tro mig! Vem har rätt och vem har fel? Ligger sanningen kanske mitt emellan och hur hittar vi i sådana fall den? Invändig kaos råder. Ser de inte det som jag ser? Hur kan de tänka så? Har jag fullständigt fel i mina tankar? De är ju ändå gamla i gården även om de själva också vill ha en förändring…etc…
Nu när man arbetar i intima lärararbetslag gäller det ju att man inte förvirrar varandra. Grundtanken bakom arbetslagsidén är ju trots allt att man ska stötta och stärka varandra. På skolan som jag arbetar på nu känner jag en slags gemensam värdegrund. Nu vet jag förstås inte var denna värdegrund har kommit ifrån, möjligen är det en ledningsfråga. När jag studerade på Stockholms universitet trivdes jag olika bra på olika institutioner. På UMN, Institutionen för matematikämnets och naturvetenskaps-ämnenas didaktik, kände jag mig alltid hemma. Där talade alla samma språk som jag själv gör. Här upplevde jag aldrig att vi talade förbi varandra eller inte nådde ända fram till varandra, där trivdes jag ypperligt. Jag trivdes så pass bra att jag med berått mod såg till att de flesta av mina kurser låg inom denna institution. Jag läste ju även på andra institutioner exempelvis på UHS, Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot humaniora och samhällsvetenskap, en institution som kändes helt annorlunda om man jämför med UMN. Där arbetade också trevliga, intelligenta och extremt kompetenta människor, men vi nådde aldrig varandra lika självklart som vi gjorde på UMN…det kändes i alla fall så. När jag och någon lärare diskuterade med varandra så noterade jag att både läraren och jag förtydligade oss inför varandra. Det var visserligen små detaljer det handlade om, men kommunikationen var inte lika klockren mellan lärarna och mig som den var på UMN.
Jag minns att jag har nämnt detta fenomen vid ett flertal tillfällen under min utbildning och då genast fått gehör hos andra studenter, de hade upplevt precis samma sak. Skillnaden var att beroende på med vem man talade med så trivdes man på olika institutioner – vi är ju alla i grund och botten olika. Vissa älskade att vara på specialpedagogiska institutionen, medan andra var som jag – älskade matematiska – osv. Gemensamt var dock att vi alla hade hittat någon institution som vi trivdes bäst på.
Nu när jag har haft förmånen att få arbeta på två olika skolor inom en kort period och upplevt i stort sett samma sak som jag upplevde på Stockholms universitet så slog mig en tanke, möjligen är den helt fel, men det är i alla fall en tanke och på min egen blogg så äger jag ju mina egna tankar 
. Biträdande rektorn, på den skola som jag arbetar på nu (det är hon som anställer lärarna på skolan), är naturvetare i grunden. Kan det möjligen vara så att detta är med och påverkar på något sätt…? Kan det vara därför som jag trivs på min nuvarande arbetsplats och är det därför som det nu känns rätt? Jag vet inte…det är som sagt bara en tanke…
. Biträdande rektorn, på den skola som jag arbetar på nu (det är hon som anställer lärarna på skolan), är naturvetare i grunden. Kan det möjligen vara så att detta är med och påverkar på något sätt…? Kan det vara därför som jag trivs på min nuvarande arbetsplats och är det därför som det nu känns rätt? Jag vet inte…det är som sagt bara en tanke…
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms universitet, Institutioner, UMN, UHS, Kommunala skolor, Kommun, Lärare, Elev, Kunskap, Kunskapssyn, Naturvetare, Relationer, Åsikter, Samarbete, Arbetslag, Trivsel, Samsyn, Motpoler
februari 13th, 2010 at 11:34
Ah – det här är något som jag funderat mycket över!;-) Jag tycker jag möter det dagligen i mitt arbete och i mitt privatliv. När det klickar med kommunikation och när det inte gör det. Jag är själv naturvetare men kommer från en humanistfamilj. Vi kommunicerar bra i familjen, men ibland så upptäcker jag en del grundläggande skillnader.
Det jag funderat mest över är om jag blev naturvetare för att det passar min personlighet, eller om jag fått den personligheten för att jag blev naturvetare? Som jag förstått det så har du ingen naturvetarbakgrund sen tidigare? Och ändå passar den kommunikationsformen dig bättre?! Intressant! För jag tror det finns skillnader. Ibland nyanser, men ibland ända ner till värdegrunden.
Precis som du tycker jag inte det ena är rätt eller fel, men det är väldigt bra om man är medveten om detta om man vill undvika kommunikationssvårigheter!
Och relaterat – har du läst "De två kulturerna"? Det är minst 20 år sedan jag läste den men minns den som intressant.
februari 13th, 2010 at 12:27
Lotten,
Nej, jag det är riktigt att jag inte har någon naturvetarbakgrund. Däremot är min hjärna grymt matematisk (läs logisk). Talar vi matematik, logik, tid, rum, strukturer, mönster och samband då är jag högintelligent (bevisat), sådana egenskaper som passar bra in bland naturvetare i stort. Talar vi däremot engelsk grammatik eller lättheten att tillägna sig andra språk kan man verkligen fundera på vart intelligensen tog vägen. Den syntes vara spårlöst försvunnen i mina ögon….
Jag har inte läst boken som du talar om, men titeln gör mig så pass nyfiken att jag kommer att se om jag kan få tag i boken, jag tackar med andra ord för tipset!
Önskar dig en trevlig helg!