Man brukar säga att det är inte hur man har det utan hur man tar det. Om det nu är på det viset kanske jag tar saker och ting fel. Jag tycker nämligen stundvis att livet kan vara nog så jobbigt. Är det på grund av att jag tar saker och ting fel eller är mitt liv förhållandevis rörigt i jämfört med andras? Jag tänker ibland att jag inte ska saker och ting så hårt, men hur gör man då? Jag bryr mig ju om mina nära och kära. Dessutom väldigt mycket om mina närmaste. Hur ska jag kunna hålla deras liv ifrån mig på ett lagom distanserat sätt så att mitt eget liv blir lite drägligare…eller att jag “tar” saker på “rätt” sätt. Jag är en känslomänniska fylld av omtanke för min omgivning. Jag skulle vilja att alla har det bra och när de inte har det bra så berör det mig…..mycket.
Jag har en svärmor som är reumatiker och som har ständig värk. Just nu syntes hon inte få någon hjälp för sin ständiga värk….sådant berör mig.
Jag har någon som är mig mycket nära och mycket kär som precis har blivit av med jobbet…sådant berör mig.
En av Minis absolut bästa vänner har fått sitt tredje återfall i cancer och ….sådant berör mig.
Jag har en hund som är nyopererad för andra gången på en månad och som just nu ligger inlagd för blodiga avföringar….sådant berör mig.
Jag har en dotter som ofrivilligt flyttat hem igen efter två år efter ett hastigt uppbrott med sin pojkvän och som inte mår så där strålande som en mamma vill att en dotter ska göra….sådant berör mig.
Ja, jag vet inte om det där med att det är inte hur man har det utan hur man tar det hjälper mig särskilt väl. Hur kan man möjligen ta allt detta utan att bli känslomässigt illa berörd, man blir ledsen helt enkelt. Kanske både ledsen och stressad är korrekt. Hur håller man sådana här saker ifrån sig på ett alldeles svenskt lagom sätt. Tro nu inte att det är så att jag snöar in i någon depression eller så, nej så är det inte. Det är snarare så att jag försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag försöker att finnas där och lyssna om det är någon som behöver. Jag fixar och jag trixar så gott jag bara kan, men även jag har mina begränsningar. Tyvärr äger jag inga övernaturliga krafter och ännu har jag inte lyckats att manipulera ödet, trots genuina försök. Men säg mig någon: HUR ska man ta “det” egentligen? Mitt sätt att handskas med livet eller “det” verkar inte var optimalt. För jag tycker faktiskt stundvis att saker och ting är ganska jobbiga. Idogt stretar jag på eller kanske till och med emot i ett genuint, ändlöst och ambitiöst försök att göra “allting” så bra som möjligt, både för min egen skull och för alla andras skull. Kanske är det där skon klämmer….”allting” är kanske ett för vitt begrepp alltför stor ambitionsnivå. Jag kanske får bryta ner saker och ting lite och försöka anpassa mig efter en lägre ambitionsnivå…jag är ju inte mer än människa…. jag heller….
Men ärligt, hur f-n gör man för att ta ett fjärde cancerbesked på ett barn på "rätt sätt.?Hur håller man någonting sådadant på en "rimlig" nivå? Hur kan man "låta bli" att ett sådant besked inte ska påverka en för mycket? Ja, jag vet ärligt talat inte!
Jag har i alla fall beställd detta Hope-smycke till Mini från Barncancerfonden. Det är ett vackert smycke och samtidigt gör man en god gärning. Barncancer fonden får 150 kronor för varje sålt smycke. Detta kändes mer än rätt just nu.
Klicka på bilden så kommer du till Barncancerfonden, den sida som man kan beställa smycket ifrån.
Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Barncancer, Hope-smycke, Barncancerfonden, Livsfunderingar, Ödet, Övernaturliga krafter, Människor
Nej, jag vet inte hur man ska "ta det" som Du skriver. Du har mycket nu och naturligtvis drabbar det hela Din familj, även lilla Mini känner nog av dettta med cancerdrabbad vän.
Det lär inte finnas några universiella metoder för att ta svårigheterna så att de inte känns. Det gör ont och ska nog göra ont när människor i ens närhet har det svårt på olika sätt. Svårast tycker jag det är när de man tycker om har bekymmer som inte går att göra något åt, sånt som man är maktlös inför. Man vill ju gärna bota sin egen frustration genom att vara aktiv på något sätt och försöka göra något! Men om inte det går så måste man resignera och försöka acceptera, ta sig igenom och vänta ut att det sjunker undan med hjälp av tiden.
Jag brukar försöka ta fram tidsperspektivet när det känns hopplöst nedslående och tänka att just nu är det jag som är drabbad av elände runt mig, men långa tider har jag haft det väldigt bra och varit förskonad. Jag kommer att komma över det här och förbi det och när det är som värst kan det bara bli bättre, Varje förändring måste liksom bli en förbättring. Ja, eller nåt sånt.
Ha det så gott det går och jag håller tummarna att Ni ska få något positivt besked på den inlagda pudeln. Jag vet att Dina hundar är nästan som familjemedlemmar för Dig och väntan måste var påfrestande innan Du vet vad som felar. Man föreställer sig gärna det värsta.
Inga M:
Ja, jag tror också att min största frustration ligger i att jag faktiskt inte kan påverka situationen just nu. Just nu är allting liksom som det är oavsett vad jag gör. Gah! Grymt jobbigt…
Jag försöker också lägga in tidsaspekten, men ska kanske försöka anamma ditt sätt. Själv försöker jag uppskatta hur lång tid det ska ta tills allt elände möjligen är över/har löst sig….ja, eller någonting sådant. Det blir nästan ett hets-perspektiv. Jag vill "skynda" mig till en bättre tid…..hur nu det ska gå till. Ja, vad jag menar är att min egen "metod" inte fungerar speciellt bra utan det är snarare så att jag lyckas stressa mig själv med min egen metod.