8 meter för egen maskin

Idag simmade Mini 8 meter för egen maskin. Jag tycker att det är tillräckligt långt för att titulera henne simkunnig. ;-) Målet i sommar är kanske 25 meter och kunna hoppa från kanten. Det vill säga silverfisken om vi nu ska tala simmärken också. Hopp från kanten känns dock inte lika viktigt som 25 meter. Själv tog jag simborgarmärket när jag var 6 år, men det tror jag inte att Mini kommer göra. Jag hade ju en pool hemma hos mig, det underlättade ju. Jag badade mer eller mindre hela dagarna. Mini badar i stort sett bara en gång om dagen så 25 meter tycker jag låter lite rimligare. Vi har ju gått från 0 meter till 8 meter på 2 veckor. Så 25 meter borde inte vara några större problem i slutet av augusti.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Logisk ordning

Jag minns att min mamma suckade när jag var tonåring och tyckte att jag var allmänt hopplös. Riktigt vad det var som var så hopplöst förstod jag aldrig men hon blev i alla fall trött på mig för att det inte var någon “ordning”. Själv tycker jag att jag alltid har varit näst intill fånigt ordningsam så än idag har jag lite svårt att förstå vad det var hon tänkte på.

Periodvis i Medis och Maxis liv har har jag suckat och tänkt att det inte är någon “ordning” på dem. Skulle någon be mig definiera exakt vad det är som inte är i sin ordning” skulle jag få det lite körigt. Jag vet inte exakt vad det är som inte är i sin ordning” jag vet bara att de i alla fall inte lever efter min ordning. Jag tycker exempelvis att man måste sova ett visst antal timmar på natten om man ska upp och arbeta dagen efter. Fem timmar minst, där går min osynliga gräns. Medi tycker att tre timmar är bra, där går hennes gräns…alltså är det ingen ordning på henne…tycker jag. Att hon sedan går upp och arbetar nio timmar utan något större gny räknas liksom inte. Hon lever inte efter min ordning.

Är det just det som det är frågan om när det gäller generationsskiften? Nästa generation lever efter en “ny” ordning. En ordning som är logisk för dem och deras gelikar. En ordning som vi äldre generationer har svårt att se eller förstå logiken i. Alltså förutsätter vi att det inte är någon ordning alls på den nya generationen. När man inte kan se logiken i ordningen, förutsätter man då helt sonika att det inte finns någon ordning överhuvudtaget? Är det just därför som varje generation sitter och ojar sig över nästkommande generation?

Ytterligare ett exempel på “ordningar” är tatueringar. När mina föräldrar växte upp (och även jag till viss del, åtminstone de yngre åren) var det “bara” sjömän och kriminella som var tatuerade. Det var en logisk ordning då, en ordning som hjälpte till att “sortera i livet”. När Medi sedan en dag kom hem och ville tatuera sig blev jag alldeles kall i hela kroppen. Det var nästan som om hon hade berättat att hon ville injicera en dödlig sjukdom. Jag mådde dåligt av hennes önskan under en mycket lång tid och motarbetade henne LÄNGE. Nu var hon i och för sig alldeles för ung första gången som hon kom med sin önskan, men ändå… Min reaktion motsvarade inte själva frågan egentligen…det tycker jag i alla fall inte så här 5 år senare. Så småningom tatuerade hon sig i alla fall, en mycket vacker fjäril på ryggen mellan skuldrorna. När jag såg den släppte mycket av min oro, men mina föräldrar (särskilt min pappa) var övertygad om att hennes möjligheter att få arbete i framtiden hade minskat dramatiskt.

Tittar man sig omkring i dagens “ordning” påverkar dock inte några tatueringar arbetsmöjligheterna nämnvärt. Jag skulle nog vilja påstå att de inte påverkar alls. Möjligen har det varit så i en tidigare ordning, men inte enligt dagens. Jag hade exempelvis en tatuerad lärare på dåvarande lärarhögskolan. Hon var dessutom rektor för en av institutionerna. Tittar man på den “blivande” lärarkåren så kommer antagligen åtminstone 25% av dem (min uppskattning) att vara tatuerade. I alla fall om man ska bedöma utifrån de lärarstudenter som jag gick tillsammans med. En tatuering idag är inte tecken på oordning n(kriminell) eller att man är eller har varit sjöman. En tatuering idag är inte ett tecken på någonting alls… annan än att man är intresserad av sitt utseende. Helt krasst är det så. Jag känner till tatuerade rektorer, bibliotekarier, sjuksköterskor, elektriker, lärare, kockar, hemmafruar, handelsanställda och så vidare och så vidare… Jag vill nog påstå att det idag finns tatueringar på alla nivåer och i alla samhällskick.

Jag tror att jag måste börja leta “nya” ordningar innan jag bedömer någon annans liv och leverne hädan efter. Det kan ju vara så att det som jag uppfattar som oordning bara är en annan ordning än min egen. Är ordningen tillräckligt olika är ju risken stor att det egentligen bara är jag som inte har lyckats få syn på den, trots att den faktiskt är där. Kanske lyckas jag inte få syn på den på grund av mitt egna och förhållandevis inskränkta perspektiv skapad av min alldeles egen logik.

Okej, nu är jag lite svår känner jag …men man måste få vara det också ibland  . ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,