Är det väldigt komplicerat att vara lärare och samtidigt med i Facebook?
Jag har funderat mycket på om jag ska gå med i Facebook eller inte. Egentligen har jag ingen större önskan att bli medlem där, jag har det bra som jag har det. Den där gigantiska kompisboken för vuxna känns egentligen inte speciellt jag. Men ändå…jag känner att jag ställer mig utanför någonting som jag kanske borde ta del av och kanske skulle kunna ha nytta av att som lärare. Är det kanske rent av utvecklande för mig som pedagog att vara en del av denna gigantiska plattform för socialt umgänge och kommunikation? Bara det att jag vet vad det är som upptar elevernas intresse, tid och liv är ju egentligen en vinst. Att jag är insatt i något som elever tycker är mycket viktigt.
Jag är kluven, mycket kluven i frågan ska jag ärligt säga. Facebook kan även kännas som ett mäktigt socialt kontrollorgan. Visserligen spelar det inte mig någon roll om någon vill kontrollera mig jag har inte speciellt mycket att dölja. Vad jag är rädd för att att man helt oförskyllt ska bli ihopkopplad med “fel” personer. Jag har själv besökt bekantas sidor på Facebook (utan att vara inloggad) och surfat vidare på deras kontakter och bara ett par knapptryckningar bort från dem har någon av mer vansklig natur dykt upp och genast har jag ställt mig frågan: Känner DE varandra? Tanken väcks utan att jag har något egentligt belägg för min “misstanke”.
Sedan finns det många andra aspekter att ta hänsyn till. Ska man eller till och med kan man som lärare bli vän med elever eller föräldrar? Är inte det ett sätt att blanda ihop två olika roller, den privata och den professionella? Ja, jag är som sagt var osäker på hur jag ska göra. Jag kommer antagligen överlägga detta med mig själv ett tag till. 
Lästips i ämnet: Why I´m quitting Facebook.
Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, Lärare, Elever, Föräldrar, Skola, Samhälle, Yrkesroll, Lärarroll, Privat, Professionell
juli 25th, 2010 at 10:13
1. Toksnyggblogg!
2. Om Facebook, ett intressant inlägg som väckte mycket tankar hos mig är http://www.technollama.co.uk/why-im-quitting-facebook. Du kanske har läst det, i vilket fall som helt tipsar jag om det.
juli 25th, 2010 at 10:46
Helt ärligt så gick jag med i Facebook för att kunna följa mina barns liv via nätet. De kunde ju följa föräldrarnas liv via bloggen. Utan medlemskap och ett eget konto så kommer man inte in.
Nu har jag inte varit särskilt aktiv på FB, det passar inte mig med den här typen av kommunikation, det är för lite skrivplats, räcker inte för mer utvecklade reflektioner, det är en massa spel på gång hela tiden som tar upp plats, det kommer ständigt in info som jag inte bett om och som inte intresserar mig. Men som sagt ibland har jag haft nytta av det, exempelvis nu när jag kan följa Stockholmssonen och Carin på deras USA semester. Jag hittade också min gamla barndomsvän Ingrid B via Stayfriends och FB, det var himla roligt.
Så jag ångrar inte att jag skaffade Facebook
Men det känns inte bra jobbmässigt. Några elever / föräldrar finns inte med och de blir alltså uteslutna från en kontaktväg till mig och känner säkert det också. Det är absolut inte bra. De elever som är aktiva på FB kan välja att ha mycket kontakt den vägen. Det hade förstås varit möjligt att redan från början deklarera att de elever / föräldrar som jag för tillfället har accepterar jag inte som FB-kontakter, fast det skulle också kanske bli lite konstigt. En del av mina FB vänner är f.d. elever och det känns helt ok.
Nu har jag inte så många vänner på Facebook och jag söker inte aktivt kontakt själv. Jag förstår att det både hos vuxna och barn kan bli ett slags tävlan om vem som har mest FB-vänner. Men jag känner nog både på bloggen och FB (o lite i irl!) att det är vktigt att begränsa kontakterna. Hellre få riktigt goda vänner som man hinner med, än en mängd ytliga kontakter. Jag vill välja aktivt själv, min tid är dyrbar.
Det är ett intressant ämne. Inte så lätt att veta vad som blir rätt.
juli 25th, 2010 at 10:59
Vi lever i en värld med olika gemenskaper, vi möter människor av slump både här som där och vi ger oss så mycket av oss själva som vi själva vill. För mig är det en självklarhet att finnas på Facebook, en kommunikationsplattform lika given som huvudstråkarna här i stan eller skolans egna korridorer. Vi möts, växlat några ord… går vidare. Parallella liv.
Jag kan verkligen inte förstå resonemanget som vissa lärare har, t ex att man inte "vill veta så mycket om eleverna" etc… Men, innerst inne tror jag det handlar om rädsla för den nya tekniken, de nya sätten att mötas. Men, de finns där… alldeles oavsett om vissa lärare och andra vuxna ställer sig utanför. De finns där öppna för alla.
Take or leave it, valet är givetvis var och ens eget. För mig ett obetingat JA, men under mina villkor.
juli 25th, 2010 at 19:04
Kristina:
1. Tack för trevlig kommentar!
2. Jag tog tacksamt emot länken som jag fick av dig och har nu tagit del av inlägget. Innehållet beskriver mycket av det jag själv tänker kring Facebook. SKillnaden är att jag tänker på det utan att ha någon erfarenhet av Facebook och författaren till inlägget har ju således mycket mer att komma med än vad jag har.
Inga M:
När jag läser vad du skriver känns ju inte Facebook så skrämmande. Dessvärre måste jag erkänna att jag inte blev mindre ambivalent till Facebook efter att jag skrivit detta inlägg. Jag kommer nog fortsätta med mitt grunnande ett tag till och så får vi se vart det barkar!
Ailas:
Ja, det är precis så jag tänker när jag funderar på om jag inte BORDE gå med i Facebook. Tekniken finns ju där precis som du skriver, vare sig jag vill det eller inte och det gör eleverna också….punk! Borde inte jag som pedagog också finnas där, punkt! Eller…-.-?
juli 26th, 2010 at 14:38
Det här är något jag som lärarstudent har funderat väldigt mycket på! Som studerande var det självklart för mig att gå med i FB, just därför att nästan alla mina kompisar finns där, och mycket aktiviteter planeras där.
När jag sedan kommer ut på praktik lär jag känna nya människor, som rent logiskt då också skulle kunne ingå i min FB-vänkrets. Problemet blir att jag vill inte behöva stoppa vad jag postar på FB på grund av att eventuella framtida elever kan se det, eller deras föräldrar, eller kollegor. Livet som studerande är så väldigt annorlunda. Det är så mycket som kan tolkas fel.
Sen känner jag inte heller att eleverna på något sätt har "rätt" till eller behöver se alla sidor av mig. Det kan vara en stor fördel om jag själv får välja vilka sidor av mig de får se.
Därför gömmer jag en hel del för utomstående på Facebook, och undviker att lägga till elever och kollegor som vänner. FB är så självklart så det är inget val att vara utan det, för mig.
Så tänker jag
augusti 1st, 2010 at 22:38
Hej Marie
Jag är med i Facebook, men mycket inaktiv. Men har kontot kvar av något skäl. Vad gäller de båda rollerna har jag valt att hålla isär dem. Och det behöver inte bli något avstånd mellan mig och studenterna på grund av det. Jag är personlig, men inte privat.
För mig har det varit viktigt att hålla i sär dessa roller redan från början! Att vara vän och vara professionell går inte ihop, som jag ser det.
augusti 2nd, 2010 at 8:19
Monika RIngborg:
Tack för ditt svar. Det är ungefär så jag tänker också att vara professionell och vara vän går väl inte ihop? Nu är det kanske skillnad på vuxna studenter och barn, men föräldrarna är ju i alla fall vuxna. För jag fråga hur du gör då om någon student vill bli vän med dig, avböjer du helt enkelt förfrågan då?
augusti 2nd, 2010 at 18:49
Om du menar på Facebook, så gör jag det. Men jag är inte aktiv, så det är inte aktuellt. En f.d. student är min vän på Facebook, men det är också den enda. Har bara sex vänner
.
Om du menar IRL så förekommer det ytterst sällan. Nu är de flesta av mina studenter yngre än jag och det kan vara ett skäl. Men, jag ger väl sådana signaler att det står klart vilken roll jag har. Och jag vill ha tydliga gränser.
Varför det inte går ihop att vara vän och professionell, menar jag beror på att jag inte har någon professionell hållning till mina vänner. Jag bedömer inte deras prestationer och stimulerar inte deras lärande och utveckling. Jag umgås med dem.
augusti 3rd, 2010 at 8:11
Monika Ringborg:
Det var Facebook jag tänkte på.
Jag håller med dig om att det förmodligen är omöjligt att både vara professionell och vän. Åtminstone verkar det väldigt besvärligt. Nu har jag inga ambitioner att bli vän med varken mina elever eller deras föräldrar. Det intresserar mig inte ens, men ibland funderar jag ändå på om jag skulle ta och skaffa mig ett konto på Facebook och då riskerar jag ju alltid att få vänförfrågningar av både eleverna och deras föräldrar. Det var därför jag frågade hur du eventuellt hanterar "problemet".
augusti 7th, 2010 at 14:02
Ja det är en intressant fråga det här med FB. Själv är jag medlem, är aktiv, har elever där, både Fd. och elever som jag undervisar. Dock inga föräldrar. Jag har inga problem att skilja på detta. Det finns så många säkerhetsinställningar på FB som gör att jag lägger in mina elever i en spec. lista och kan sedan styra över vad de ska se vad jag skriver och inte. Vilka foton de har tillgång till osv. Under terminen ser jag många fördelar med detta eftersom vissa elever gärna tar kontakt och vi kan slänga några ord över FB med varandra.
Som sagt så går det alltid att styra på vilken nivå man vill lägga sig, själv började på FB pga. mina egna barn, särskilt ena fröken som inte bor nästgårds. Vi har ofta kontakt över FB, vilket gör det smidigt särskilt när hon befinner sig utomlands.
augusti 7th, 2010 at 15:07
Marie ..
Jag hanterar problemet med att inte vara aktiv.
För det som gäller IRL gäller även på Facebook.
augusti 7th, 2010 at 15:16
Stråhatt
Du skriver
”Jag har inga problem att skilja på detta.”
Om du är säker på att det inte är några problem för eleverna, så är det väl okey.
augusti 8th, 2010 at 11:32
Jag är helt fast i FB, och skriver ofta där. Jag gick med för att ha kontakt med mina fyra syskon som är mycket yngre än jag. Det har också tjänat som kontaktnät till vänner som jag tidigare tappat kontakten med, och jag har träffat flera igen. Men jag har bara FB-vänner som jag antingen känner IRL eller via nätet (bloggare etc). En kategori jag tackat nej till är studenter (med undantag för de som jag ev. kan ha lärt känna efter studenttiden mer personligt). Det blir för komplicerat när man ska ha ett professionellt förhållningssätt till dem. Tänker mest på bedömning och betygssättning. Jag har flera vänner som låter bli att gå med för att de är oroliga för att inte kunna särskilja det privata och professionella och att det blir komplicerat då. Det är också jobbigt att säga nej till vänförfrågningar. Jag kan se på mina syskon att de inte gör det…
Det finns också mängder av säkerhetsinställningar på FB som ger en viss trygghet men det går också att komma runt det. Jag märker att om en av mina FB-vänner är taggad i ett fotoalbum hos en av sina vänner så kan jag se hela det albumet trots att jag inte kan se ngt annat hos den vännen. Man kan dock lägga ut foton och välja vissa personer som ska kunna se den. Jag kan också se "statusen" hos vänners vänner.