Snart är ingen av oss normal skriver Expressen och hänvisar till “ledande brittiska forskare”.
Ledande brittiska experter varnar nu att man enkelt kan förklara någon psykiskt sjuk om man har en minsta form av störning, enligt tidningen Daily Mail.
Bland störningarna nämner de bland annat ilskna småbarn, hetsätning och milda humörsvängningar. (Expressen 2010-07-29)
Själv tänker jag att det kanske inte är så dumt. Om ingen av oss är normal så är det ju normalt att vara onormal och så kan vi övergå till att mötas på ett helt annat sätt, utan sortering eller diagnostisering. Vi kanske istället måste umgås utifrån förståelse, tolerans och hänsyn… Tre faktiskt inte helt dumma sociala kriterier…
Experterna menar att man kan sänka ribban på vissa av befintliga sjukdomar, som till exempel depression, där flera människor kan ha fått symptomen men aldrig någon diagnos.
Boken Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) ska publiceras år 2013. I den skriver experterna att man kan klassa de flesta människor psykiskt sjuka om de har någon form av störning.
DSM ges ut av American Psychiatric Association (APA) och innehåller beskrivningar, symtom, och andra kriterier för att diagnostisera psykiska störningar. Handboken betraktas som den globala diagnostiska bibeln inom området för psykisk hälsa. (Expressen 2010-07-30)
Ja, eftersom den “vanliga” bibelläsningen inte längre har någon större genomslagskraft i samhället har vi nu alltså bara att hoppas på en diagnostisk “bibel”. Att den ska få den effekt som jag tänker mig menar jag. Socialt danande…det var väl andemeningen i den förra bibeln också…
Läs även andra bloggares åsikter om Expressen, DSM, Symptom, Psykiska sjukdomar, Bibeln, Socialt umgänge, Normal, Onormal, Normalt, Sortering, Klassificering, Diagnos, Diagnostisering,

Ja, det här är evigt diskuterat och svårt att hantera. Jag är nog i grunden skeptisk till diagnoserna i skolans värld, de flesta av oss människor är nog inte antingen frisk eller diagonsbärare utan befinner oss på en skala av mer eller mindre.
Men samtidigt inser jag att en diagnos också kan föra med sig att det blir tydligt med hjälpbehovet när resurserna är begränsade. En diagnos kan också öppna upp för föräldrar att kunna gå ner i jobbtid för att få mer tid att hjälpa ett eget barn i svårigheter.
Men grunden i skolans arbete måste ändå vara att alla barn ska få den hjälp de behöver, med eller utan diagnos. För hur mycket man än diagnostiserar så är varje barn en individ med alldeles egna förutsättningar, både positiva och negativa.
Inga M:
Ja, jag håller med dig i ditt resonemang. Även jag ser vinster av diagnoser. Däremot känner jag mig skräckslagen av att vi skapar ett samhälle där vi förväntar oss att exempelvis elever (som från början faktiskt är små barn) ska sitta still timma ut och timma in i skolan i stora klasser och i små lokaler och så fort de inte klarar det så har de en eventuell diagnos. Jag tycker att vi ha skapat en kontsruktion som är lätt att misslyckas i. När sedan elevern verkligen har misslyckats så ska förklaringen helst sitta i en diagnos….jag vet inte men jag tycker ibland att förklaringsmodellerna är felaktiga. Det är ju som du säger, de flesta av oss är nog bärare av någon liten diagnos och under tillräckligt "gynnsamma" förhållanden kan den säkert bryta ut på vem som helst…
Hmm jag kan nog ibland känna mig lite i behov av diagnos också, kollegan och jag brukar skoja om våra egenheter och käpphästar som "bokstavsrelaterade"