Livet och lyckan…

Ibland tror jag att vi människor lider av en slags gigantisk missuppfattning av omåttliga proportioner.  Vi är av samtiden invaggade i tron att själva livet är de goda behagliga och framför allt bekymmersfria stunderna. Jag själv befinner mig också där det måste jag nog erkänna, men börjar faktiskt fundera på om det verkligen är sant. Kanske är det en sekunds välfärd som har grusat våra hjärnor. Kanske lider vi av en kollektiv eufori till följd av ett alltför gott allmän-välstånd. Trots vår höga levnadsstandard klagas det ständigt och det är svårt att hitta någon som är helt nöjd. Det är sällan man möter någon som anser sig vara riktigt lycklig eller som inte klagar, jag klagar själv så är det bara. Är det inte barnen som sover dåligt så varken gör det eller hör de på vad man säger. Kollegor är besvärliga, för att inte tala om chefer. Grannen är pest och livskamraten en pina. Ingenting är som det borde vara. Lönen borde definitivt ha varit annorlunda, liksom arbetstiderna. Kroppen värker och läkarna är inkompetenta. Ingen förstår egentligen hur man har det och vilket jobb man alltid måste lägga ner för att få allting att fungera. Man  blir både trött och sliten, livet tär på både det ena och andra sättet. Ingenting blev egentligen som man hade tänkt, man får dock vara glad för att det trots allt blev som det blev. Det kunde ju ha varit värre….

Ibland tänker jag att det är Freuds fel. Hans enorma genomslagskraft skapade en inneboende tro i människan att livet kan bli lyckligt. Kanske ville han själv bara uppnå att livet skulle bli uthärdligt, men att detta missuppfattades och vi lever i en generell tro på att en slags lyckonivå ska uppnås? För inte duger det väl  med att livet bara stundvis är drägligt? Det är väl ständig lycka vi vill uppnå, är det inte? Den lyckade och lyckliga människan, det är väl det som är samtidens ideal. Ibland tror jag istället att det är new age erans fel. Självutveckling och positivt tänkande. Grundtanken med positivt tänkande är att individen skapar sin egen verklighet (läs: man är sin egen lyckas smed). Vi ska skapa vår egen lycka that`s it! Jag skulle kunna skylla på en massa annat också, men jag tror att jag fått fram min poäng.

Då återstår bara frågan varför denna envetna strävan mot total lycka har fått fäste i oss samtidigt som den verkar förblinda oss. Vad är det som gör att många av oss tror att livets förhållandevis normala vedermödor är verkliga problem. Hur skulle det ha sett ut om vi istället accepterade att livet är en enda kamp, ett enda långt lösande av diverse olika problem som kommer i vår väg- Är det inte där man finner den egentliga utvecklingen och den egentliga lyckan? Kampens lyckorus, skulle inte det kunna vara någonting? Vad får oss att tro att livet ska vara enkelt, när det alltid har varit så oerhört arbetsamt. Det vittnar hela historien om. Har vi på något sätt fullständigt tappat greppet om både oss själva och verkligheten när vi på något underligt vis tror att vi ska kunna skapa en bekymmersfri tillvaro. Varför envisas vi med att tro att vi skulle vara så mycket smartare än både andra arter och tidigare generationer. Varför skulle vi lyckas med någonting som ingen annan gjort. Alla epoker har sina egna bekymmer, tillvaron kommer aldrig att bli bekymmersfri. Ju mer vi strävar efter perfektion, ju mer kommer vi att misslyckas och dessutom kanske på bekostnad av våra egna barn. Även barn synts många gånger bli indragna indragna i vår livslögn om det perfekta livet. Dessvärre uppenbarar sig livets vedermödor också för dem en vacker dag då de själva ska ut och möta världen. Verkligheten slår då ner som en slags bomb i huvudet på dem och till vilken lycka då?

Själv känner jag att det är dags att vakna upp nu. Att barn inte sover på nätterna är inte problem av gigantiska proportioner, det är snarare så vanligt att man skulle kunna säga att det bara är så. Det behövs varken läkarbesök eller sömnmedel för att rätta till det bekymret. Det är bara att ge tiden an. Besvärliga människor får man också räkna med när man tutar ihop fler och fler människor på ständigt minskande ytor. Alla kommer heller inte att bli höginkomsttagare, hur duktig man än är. Inte heller kommer kroppskrämpor och åldrande att försvinna, hur kompetenta läkarna än är eller blir. Tyvärr kanske det är dags att inse att vi trots vår intelligensmässigt högstående art fortfarande bara är människor. Vi har ännu inte lyckats mutera till någonting annat. Kanske skulle vi har bättre förutsättningar att verkligen bli lyckliga om vi slutade med att förknippa lycka med frånvaro av både sveda och värk! Kanske är det just i livets mest slitsamma faser som lyckan gömmer sig. Jag kan ibland tänka tillbaka på mitt eget liv och förvånas av att jag i efterhand kan uppfatta en period som jag just då tyckte var mycket jobbig som en bra fas i livet. Jag tror att det inte bara är jag utan att många av oss skulle må bra av att tänka om…radikalt och ta en riktig funderare på vad som är ett lyckligt liv.

3 reaktion på “Livet och lyckan…”

  1. Du har så rätt!!
    Precis så här tänker jag nu när jag har varit fördjupad i släktforskning. Barn i början på 1900-talet kunde fara illa på ett sätt som vi inte kan föreställa oss, vara utlämnade helt utan hjälp och stöd från vuxenvärlden till att försöka hitta egen bostad, eget jobb redan i en ålder som vi skulle betrakta som barndom. Och kanske utan ett enda nätverk runt sig av släktingar och /eller samhällsstöd. Det handlar inte om några enstaka undantag, några som har slunkit igenom ett regelsystem, utan det var de vardagliga villkoren för stora skaror av barn. Jag nyper mig i armen och tror inte att det är sant när jag nu läser i handlingar och får mig berättelser till livs. Jag har aldrig anat att verkligheten för barn kunde vara så. Vi tenderar att beklaga oss högljutt över hur dåligt barn har det idag. Men det är en absurd klagan i ljuset av hur det verkligen var.
    Barn idag får vara barn, de får leka, de har rätt till sina föräldrar, de har rätt att ha en familj, de har rätt till skolgång, de har rätt att slippa arbeta, de har rätt till mat och kläder, tillsyn och trygghet, osv. Vi kan vara glada och stolta över hur bra vi har ordnat det för det uppväxande släktet i dagens samhälle.

  2. Inga M;

    Ja, jag tror också att vi är ganska otacksamma. Vi ser hellre allt det som inte är bra istället för att fokusera på det som faktiskt är bra…och i bland till och med fantastiskt bra. Vi borde nog ta lärdom från historien och försöksa så syn på hur nutiden ser ut egentligen från ett slags metaperspektiv istället för att stirra oss blinda på detaljer.

  3. Fast jag tror på något underligt sätt att vi inte kan uppskatta de bra stunderna om vi inte får vantrivas de dåliga stunderna. Om man hela tiden accepterar att så slutar vi att sträva. På ett sätt skulle vi säkert må bättre, men på ett annat sätt så tror jag utvecklingen skulle stanna av.
    Dessutom så tror jag att flera av oss är nöjdare inombords än vad det låter;-) Det finns en terapeutisk effekt att prata av sig det man uppfattar som negativt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>