Just nu ligger jag i min säng på avdelningen och konstaterar att det mesta verkar ha gått bra! Jag mår fortfarande inte helt bra, känner mig lite svag och illamående. På det stora hela kan jag dock inte klaga. Jag hoppas på att få komma hem i morgon…vi får se vad prover och sådant visar sedan vet jag…
Äntligen har dagen D lyckats ta sig fram trots att jag gjort allt vad jag kunnat för att förhindra den….åtminstone försena den. Nu finns ingen återvändo. Just nu ligger jag i min säng i sjukhussalen och väntar på operationen som väntas äga rum klockan 12.
Min underbara familj, mina döttrar högt älskade över allt annat och mitt kära arbetslag har dock gjort dagen någorlunda uthärdlig för mig. Utan dem hade jag nog sprungit och gömt mig tror jag
From my view…. 
Jag gör oftast väldigt mycket ”nytta”. Är det inte hemmet som kräver sitt så är det barnen eller jobbet. Det är sällan jag är sysslolös och gör precis vad jag vill. Bloggen är i och för sig någonting som jag gör och som inte är någonting nödvändigt för att få saker och ting flyta på smidigt. Mina promenader är liksom också mina men de tar jag faktiskt för att saker och ting ska flyta på smidigt, mår kroppen bra och är pigg fungerar ju saker och ting så mycket bättre. Det är väl vår hund Rutan och bloggen som i första hand är rena tidsfördriv, de är helt enkelt valda för att fylla upp tiden.
Nu är det naturligtvis inte så att jag springer runt och gör ”måsten” precis hela tiden, även jag får pauser att fylla upp med sådant som jag själv vill göra, men jag tror inte att min ”överskottstid” är fullt lika lång som andras. I ambitionens anda väjer jag att fortsätta med mina ”måsten” istället för att koppla av. När jag kopplar av helt från allt blir det ofta framför tv:n, men eftersom mitt tittande är så förtvivlat sporadiskt kan jag ju inte direkt följa någonting. Det är snarare så att jag hamnar framför det jag hamnar. Därför är nog också mitt intresse för tv tittande ganska litet. Utbudet är kanske inte alltför lockande vid de tillfällen som jag ”råkar” hamna i soffan.
Nu har jag dock hittat ett tidsfördriv som passar mig alldeles utmärkt. Det direkt roar mig. Tidsfördrivet är Rumble. Jag spelar med både släkt och vänner och det är fantastiskt roligt. Kanske tycker jag att det är så roligt för att hjärnan både blir rejält utmanad samtidigt som jag kan spela det precis när jag vill, det finns ingen tidsbundenhet i det hela. Ett spel tar 2 minuter och detta innebär att jag kan ta fram telefonen och spela lite då och då, när andan faller på. Jag har hittat ett tidsfördriv som jag både roas av och faktiskt gör så att jag kopplar av. Jag känner mig ungefär lika förtjust i det spelet som man kan se barn framför ett tv-spel. MIn intellektuella topp har därmed kanske nått sitt maximum och är nu åter på väg mot barnstadiet igen och det med en märkbar hastighet.
Marie
Meningen med livet…
Mini satt i baksätet på bilen och filosoferade härom dagen.
- Mamma jag önskar att jag var en stålkvinna. Då skulle jag våga allting farligt, säger hon efter en stund.
- Vad vill du göra för någonting farligt då, frågar jag förvånat.
- Sådant som de andra barnen gör på skolan, klättra på farliga ställen och sådant.
- Du kanske är förståndigare än vad de är, kontrar jag och fortsätter vidare med att meningen med livet faktiskt inte är att göra farliga saker.
- Nej, det är att ha kompisar, svarar Mini tveklöst.
Minis självklara svar på vad som är meningen med livet fick sedan mig att börja filosofera. 
Jag tänkte på alla otaliga människor som genom alla tider har försökt finna meningen med livet. Jag tänkte på alla stora filosofer vars drivkraft till stora delar har varit att finna ”meningen”. Jag tänkte på vilken enorm energi, kraft och tid som sammanlagt har lagts ner på just den korta och enkla frågan med det otroligt svåra svaret:
Vad är meningen med livet?
Jag funderade vidare på om inte Mini med hela sin naivitet som grund, i just det ögonblicket, helt enkelt slog huvudet på spiken. Kanske är svaret precis lika kort och enkelt som frågan.
Det är att ha kompisar!
Nu vet jag, eller i alla fall tror, att Mini tänkte att livet handlar om att vara populär, en slutsats som många idag drar i hennes ålder. Själv utläste jag relationer av hennes svar. Kanske är det bara det som det går ut på, relationer…till andra. Att klara av att bygga relationer, att klara av att tycka om andra och framför allt klara av att få andra tycka om en själv, det vill säga att vara ”umgåsbar”. Livet, om jag summerar det som en tid då vi lever, utvecklas och fortplantar oss, innebär kanske enbart att få sitt eget släkte (i vårt fall människan) att överleva under bästa möjliga förutsättningar och i vårt fall ökar förutsättningarna lavinartat om vi klarar av relationer. Det är ingen av oss som skulle klarar sig på absolut egen hand, i alla fall väldigt få, och nya generationer skulle snart vara ett minne blott om vi inte kunde beblanda oss. Kanske var svaret nästan kusligt enkelt och kanske behöver man vara ett barn för att finna det. I en komplex och flerdimensionell värld förväntar man sig inte att svar på stora och svåra frågor ska vara så frustrerande enkla. Kanske är det också därför som vi fortsätter att söka efter svaret, vi låter oss helt enkelt förblindas av livets komplexitet och allsidighet. Det vore ju trots allt något mer spännande om det fanns en djupare mening….det är i alla fall en tilltalande tanke.
Marie
Så har ytterligare en vecka gått på denna termin. Dessvärre var en av mina kollegor hemma pga diskbråck vilket innebar att ingenting egentligen blev som vanligt. Det gick bra, men man märker på eleverna när inte allting är som det brukar. Jag hoppas att hon är tillbaka nästa vecka eftersom jag själv kommer att vara sjukskriven från och med torsdag. Det blir lite väl ”ovanligt” för eleverna annars, om vi skulle behöva ta in två vikarier menar jag.
Helgen går förhoppningsvis i lugnets tecken. Jag ska visserligen färga håret och eventuellt klippa min mamma, men annars är planen att ta det ganska lugnt. Min svåger fyller år på måndag, men jag hörde ngt rykte om att vi ska fira honom på söndag. Det är väl ungefär det som är helgens ”måste”. När måsten innebär fika känns de verkligen okej.
Ikväll ska vi också ta det lugnt. Det har som sagt varit en intensiv vecka och jag tänker kompensera det med lite lugn och ro. Rumble är mitt nya spel på iPhonen och det blir väl också kvällens huvudsakliga sysselsättning.
Marie
Så lider då även detta påsklov mot sitt slut. Idag är sista dagen på ett 10 dagar långt lov. Jag hade tänkt så mycket och velat hinna med så mycket men riktigt så blev det inte. Jag hann med det väsentligaste, men så mycket mer blev det inte. Mini och jag fick visserligen rå om varandra ordentligt, vilket var mysigt, men jag fick en magåkomma emellan som gjorde att jag inte kunde njuta av lovet på det sättet som jag hoppats. Jag har haft symptom liknande magkatarr hela veckan, men nu börjar det äntligen ge sig. Jag får vara glad ändå, hade det varit en vanlig jobbvecka hade jag varit tvungen att sjukskriva mig så pass kraftiga besvär har jag ändå haft. Nu är som sagt i alla fall bättre, vilket känns jätteskönt!
Idag ska vi fira maken och Medi som egentligen fyller år under veckan som kommer. De fyller dagarna efter varandra så vi brukar fira dem ihop. Igår for vi runt och köpte födelsedagspresenter och idag är alltså själva firandet. Jag har bakat bullar och mockarutor i veckan så det är redan klart. Idag ska jag bara baka en mjuk sockerkaka och göra tårtor, sedan är det fix och färdigt för kalas.
Veckan som kommer erbjuder som vanligt en massa jobb, dessutom ska jag på en workshop på måndag eftermiddag. Jag ska dessutom försöka hinna med och ”lämna över” till den vikarie som kommer att ha mina elever under den tiden som jag ska vara sjukskriven. Jag har redan gjort en mer formell överlämning till en på skolan så att hon kan sätta in vikarien om det skulle behövas (vikarien är inte helt bokad ännu och risken finns ju att det blir ngn annan).
Nej, nu får det nog vara nogbloggat. Jag måste gå och fixa till mig inför dagen med alla festligheter.
Marie
Titta på räcket!!!
Veckan går snabbt. Det känns som om den går ännu snabbare när man är ledig. !0 dagars ledighet lät så oändligt mycket, men plötsligt är det inte mycket kvar. Idag ska jag sitta och granska samt bedöma elevarbeten. VI håller på med tema kroppen och idag har jag tänkt att gå igenom elevernas egna faktatexter. En klass är redan klar, idag har jag tänkt att även den andra klassen ska bli klar. Temat är på väg att avslutas och jag vill göra en avstämning innan jag blir sjukskriven och lämnar över till en vikarie. Jag vill inte heller ha jobb som ligger släpandes när jag kommer tillbaks.
Jag ska dessutom ta en sväng förbi jobbet för att få papper påskrivna inför lärarlyftet. Man får tydligen inte ens söka kursen om inte arbetsgivaren godkänner det. Dessutom ska vi diskutera hur många procent jag ska jobba med tanke på kursen. Krångel, KRÅNGEL känns det som, men det finns ingen annan utväg som jag ser det.
Hade även tänkt att städa, men så kommer det inte att bli. Städningen skjuter jag upp till i morgon. Jag har ju en liten Mini att ta hänsyn till också, kan ju inte fylla upp hela dagarna med bara mammas måsten. Nu är det tänkt att Minis kompis E ska komma hit även idag, så de kommer nog att roa sig till stora delar själva om jag känner dem rätt. Kliver en kompis in här åker genast mamma ner i rangordningen.
Marie
Idag har jag. Mini och Minis kompis E bakat bullar tillsammans. Det både var och blev lyckat.
Sitter just nu och funderar på om jag skulle anmäla mig till lärarlyft II för att läsa teknik 4-6. Jag har ingen teknik i min examen och eftersom tekniken nu ingår under no:n så måste jag ju rimigtvis komplettera på något sätt. Problemet är att jag har behörighet att undervisa i ma,sv, so och no årskurs 1-6. Teknikkursen som erbjuds sträcker sig bara från år 4-6. Detta skulle alltså kunna innebära att teknik är det enda ämnet som jag inte får undervisa i när det gäller årskurserna 1-3. Naturligtvis ringde jag skolverket och ställde denna fråga och fick tillsvar att de skulle göra mina problem till ett ”ärende”. De var sedan tidigare medvetna om denna problematik och nu personifierade jag alltså problemet. Jag fick dock rekommendationen att söka teknikkursen för år 4-6. Har jag tur kommer jag samtidigt att bli behörig att undervisa år 1-3 tack vare kursen. Vi får se…
Nu ska jag hur som helst ta ställning till om jag ska söka kursen eller inte. Den kommer att starta under höstterminen och den går på kvartsfart. Sista anmälningsdatumet är den 16 april, så jag har inte många dagar att spela på.
Marie
Jag inser nu när jag väntar på min operation att jag varit lyckligt förskonad från sjukvård i mitt liv. Visserligen har jag en gång tidigare blivit opererad, men den gången var det en liten operation och jag behövde inte sövas. När jag blev inlagd härom veckan med otroliga smärtor fick jag frågan om jag tålde morfin. Jag som aldrig tidigare fått morfin hade naturligtvis ingen aning, det visade sig dock att jag tålde det. Nu under mitt inskrivningssamtal fick jag frågan om hur jag tål narkos och det blev samma svar igen. Jag har naturligtvis ingen aning eftersom jag tidigare inte varit sövd. Någonstans långt inom mig (bortom tacksamheten att jag faktiskt fått vara frisk) känner jag att allting hade varit enklare om jag haft lite tidigare erfarenheter med mig. Jag känner mig både rädd och vilsen inför de nya erfarenheter jag precis står inför att göra. Vad menas med att tåla narkos? Vad händer om man inte tål det, dör man då? Jag vågar inte fråga. Skippar det helt enkelt, vill eventuellt inte höra svaret…
Nu vet jag i alla fall att jag tål morfin om någon skulle fråga och ganska hög dos också. Kanske en bra kunskap, vad vet jag. Hatar att få frågor som jag inte kan svara på. Tänker dock att expertisen borde kanske ha bättre koll på det där än jag… Oroar mig också för att bli bortglömd på avdelningen. När jag låg inne sist skulle jag ha fått antibiotikadropp intravenöst vid 3 tiden på natten, men det glömde sköterskan bort. När hon kom in till mig på morgonen hörde jag henne säga: – Oj, då jag glömde! Därefter gick hon och hämtade både näringsdroppet och antibiotika som jag alltså borde ha fått tidigare med motiveringen att det inte spelade så stor roll att det blev uppskjutet ett par timmar, jag hade ju i alla fall fått en dos på kvällen…
Jag har bett maken vara ledig den dagen jag opereras eftersom jag själv är ”nerdrogad” och inte kommer att ha en chans att kontrollera om jag blir bortglömd eller ej, känner att det är bra om det är någon som (förhoppningsvis) vill ha mig kvar i livet som håller lite koll. I ärlighetens namn känns det bedrövligt alltihop, framför allt onödigt. Jag hade mer än gärna fortsatt utan sådana här erfarenheter ett tag till. Nu vet jag att man inte kan kräva av livet att det ska lämna mig helt ifred. De flesta av oss får sina prövningar och nu är det min tur. Mina tidigare prövningar har ju mest varit på det mer psykiska planet (med bland annat en svår skilsmässa och allt vad det drar med sig) och nu är det alltså dags för det fysiska. Missförstå mig nu rätt, det är inte så att jag på något sätt är livrädd inför vad som komma skall utan jag är väldigt balanserad. Det är bara det att mina innersta tankar finns med och ibland gör de sig påminda trots att jag ”har mig under kontroll”. Jag inser liksom att det förekommer missar inom sjukvården, missar som jag inte tycker om och som gör mig osäker. Att missa antibiotika till någon som bör få det intravenöst vid en viss tidpunkt är faktiskt inte helt okej, speciellt inte eftersom ingen riktigt visste vad jag hade för infektion. Görs det även missar på operationsbordet eller vid uppvaket. Kan man ”glömma” bort mig på avdelningen igen? Tusen frågor och tankar trängs i mitt huvud och jag längtar tills allt det här är över. Året har verkligen kantats med besvärligheter och tråkigheter. Stora besvärligheter och stora tråkigheter. Jag kan inte minnas något annat år i mitt liv som fått en sådan inledning. Jag hoppas att det vänder snart och lugnar ner sig. Medi har (med glimten i ögat) alltid varnat för 2012 och sagt att jorden kommer att gå under då. Kanske får hon rätt. Inte att jorden går under, men att det blir ett besvärligt år….
Marie
Nähä….ingenting blev som jag hade tänkt igår. Ingen avkoppling, ingen uppfriskande promenad och absolut ingen underbar påskmiddag! Nej, det blev badrummet istället. Jag gissar att jag blivit smittat av något illvilligt litet virus på skolan som bestämde sig för att slå till med full kraft på påskdagen. Full kraft var kanske att ta i, egentligen var det nog någon mildare variant men det kändes tryggt att vara i närheten av badrummet i alla fall. Det var först framåt kvällen som jag började känna mig som människa igen. Kokt ris var det godaste jag åt på hela dagen… Piffade dock till sista portionen med lite soya.
Idag ska jag dock försöka mig på den där efterlängtade promenaden! Solen skiner så lockande utanför fönstret och jag plågas inte av någonting nämnvärt idag. Ska dock vänta in och se vad frukosten har för effekt innan jag vågar ge mig av alltför långt hemifrån.
Marie
Vaknade upp efter en natt av oroligt sovande. Vad det var som gjorde den så orolig vet jag verkligen inte, men jag var varken betydligt fler gånger än jag orkade hålla reda på. Tyvärr vaknar man ju trött efter en sådan natt trots att morgonen erbjöd en viss kompensation. Jag tänker dock jaga iväg tröttheten med en frisk promenad i solskenet om en liten stund.
Idag blir det ännu en middag tillsammans med ”min” sida av släkten. Vi ska hem till mina föräldrar tillsammans med min bror och hans familj. Det är verkligen förnämligt att åka runt och bli bjuden på middag på det här viset. Det blir både mindre jobb och planering på hemmafronten och därmed kan man koppla av lite ytterligare. VERKLIGEN lyxigt.
Marie
Ett vackert dukat påskbord hemma hos mina svärföräldrar väntat på att intas. Observera gärna den vackra utsikten utanför fönstret. Förnämligt nog har mina svärförädrar en sjötomt vilken erbjuder en fantastisk vy både utifrån och inifrån. Vi fick en både god och trevlig måltid tillsammans på påskaftonen.
Vaknar upp till ett något kylslaget men ett strålande vackert väder. Morgonpromenaden är inte långt borta och känns idag (i motsats till igår) riktigt lockande. Hög och klar luft med solen skinande på sig känns riktigt lyxigt.
Dagen kommer att, förutom friskvård då, tillägnas påsken och släkten. Vi ska till mina svärföräldrar och äta påskmiddag tillsammans med min svägerska och hennes familj. Traditionsenligt kommer påskägg att målas och sillen intagas.
Jag måste faktiskt också köpa ett nytt halsband till vår hund. Låset på halsbandet måste ha gått sönder på något sätt för igår när vi skulle ta av henne halsbandet (inför klippningen och badningen) gick det inte att öppna. Hur maken och jag än försökte var det lögn att få upp halsbandet. Det slutade med att vi fick klippa av henne det. Detta är dock mitt enda måste idag.
Marie
Ja, idag har det verkligen varit en LÅNG fredag. Vi har hunnit med MASSOR. Jag började morgonen med att klippa mig själv (välbehövligt, håret var ordentligt slitet). Därefter klipptes hunden och slutligen klipptes maken. Mini är relativt nyklippt så hon kom undan. Under tiden som både jag och maken var sysselsatta lekte Mini med en kamrat. Vi har dessutom varit och fikat med mina föräldrar samt hunnit med att tvätta, vika tvätt och äta middag. Nu har vi dock landat i soffan framför tv:n. Mini tittar på barnprogram och kelar med Rutan medan jag bloggar en stund.
Min dator har under en tid skickat ut spam-mail utan att jag kunnat göra någonting åt det. Maken har använt sig av virusprogram men inte hittat någonting som tyder att jag skulle vara smittad av ngt virus. Härom dagen upptäckte jag dock att min mail skickade iväg meddelanden när jag sätter på datorn. Så idag läser jag påSvD om en Virusattack på Mac-datorer. Detta innebar att min dator i ett nafs blev uppdaterad, fick Norton installerat och så har jag bytt alla mina lösenord och nu hoppas jag på att alla eventuella virusar är ett minne blott!
I morgon har vi inte tid att vara lika effektiva eftersom vi ska till mina svärföräldrar på påskmiddag. Det var skönt att våra sysslor sammanföll med att jag kände mig både pigg och glad idag. Kanske var det också därför som vi hann med så mycket.
Marie
So far so good…
