För 23 år sedan klockan 23.03 födde jag mitt första barn. Till viss del känns det som om det var länge sedan men samtidigt känns det som att det gått fort. Jag har en 23-årig dotter (Maxi)! Ja, lite märkligt är det. Det roliga är att många tror att jag är yngre än vad jag är, så när jag klämmer fram att jag har en 23-årig dotter blir de alldeles konfunderade och undrar naturligtvis per automatik hur gammal jag var när jag fick barn. Nu var jag ju faktiskt ganska ung, 22 år, men jag hade då ett ordnat liv med man, hus och arbete. Jag hade då dessutom bott hemifrån och drivit eget företag i 4 år så jag kände mig nog så vuxen. Så här i efterhand resonerar jag inget annorlunda, jag tycker nog att jag var tillräckligt mogen och tog tillräckligt med ansvar för att även ansvara för ett nytt litet liv. Två år senare kom Medi och ytterligare 12 år senare kom Mini.
Det är lite intressant att ha barn i så spridda åldrar. Man står liksom med benen i två läger. I ena lägret får jag följa mina äldsta döttrar utvecklas till vuxna kvinnor som sköter sig själva, tar egna beslut och har egna planer. Jag har i det lägret reducerats från någon livsviktig/livsavgörande person till en samtalspartner eller ett bollplank. Jag kan tycka att det är lite skönt att inte vara fullt så livsviktig i detta läger, det blir lite mindre krav på mig. Jag har fått en lite mer avslappnande roll och den passar mig. Själv utvecklas jag vidare även i detta läger och i dagsläget börjar jag känna mig redo för framtida barnbarn.
I det andra lägret lever jag fortfarande ”småbarnsliv”. Jag får följa Minis utveckling, tankar och alla upptåg. Barn springer in och ut här och det är både pass och service till höger och vänster. Regler ska synliggöras och krav ska ställas. Jag är i detta läger fortfarande en livsviktig person som bara inte kan undvaras, knappt ens för en enda natt.
Ibland får jag frågan om en liten sladdis gör så att man känner sig yngre/håller en ung. Tveksamt måste jag säga. En stor del av mig är ju framme vid det första lägret och vill ha det lite bekvämt i tillvaron, liksom skörda det man har sått. Där vill jag bara ta vara på mig själv och maken och återigen unna mig att leva lite mer kravlöst, lite ”ungkarlsliv” liksom. Det är det andra lägret som stoppar mig från att släppa helt. Inte heller blir det mindre slitsamt för att man har börjat om. Det är ju samma krav andra omgången som det var i den första och dessutom är man ju äldre plus att man har kvar omgång ett som man också måste ta hänsyn till. Hur skulle ökade krav och ökad ålder göra så att man känner sig yngre…märklig fråga och jag får säga mitt.
Jag kan dock konstatera att det är roligt att ha barn i olika åldrar. Ombyte förnöjer ju som vi alla vet.
Marie
Nu läser jag igen din blogg och andras efter en vecka i nya huset och långsam datoruppkoppling; inget man surfar runt i. Du förmedlar fina tankar om hur det är att vara förälder och vad det innebär i olika faser av föräldraskapet. Jag har ofta undrat hur det skulle ha varit att ha ett sladdbarn. Jag önskade det rätt intensivt när mina tre var ur händerna, men jag drog ett streck vid 40 och tänkte att efter det så orkar jag nog inte. Kanske mest bekymrad över att själv bli äldre och trött tillsammans med ansvaret för en tonåring. Den tiden med mina barn blev ju intensiv eftersom de var så tätt.
Visst kan jag fortfarande tycka det hade varit roligt med en sladdis och när jag läser om dig och Mini så blir jag ibland avundsjuk det ska erkännas. För det är ändå nåt speciellt med små barn, alla tankar de har och närheten till dem.