Nu är vi hemma igen och det är med blandade känslor kan jag säga (resan gick bra). Borta bra men hemma bäst heter det ju, men jag trivs verkligen i Ramsele så jag är lite osäker på om det gäller mig. Det första Mini sa när hon kom hem var att hon saknade Ramsele och undrade om vi inte kunde bygga ett sådant hus här Huset där uppe är ganska litet och därmed mycket gemytligt, jag tror att det var det som hon saknade.

Nu är jag hur trött som helst efter en resa som kändes otroligt låååånnnnggg även om den gick fantastiskt bra med tanke på att Mini ogillar att sitta still (hon har ju turen att ha en mamma som kan konsten att underhålla, jag tror till och med mannen var stundvis road av alla mina påhitt;-))), så nu ska jag inte sitta här och blogga mig ännu tröttare utan istället gå och bekanta mig lite närmare med kudden.

 Läs även andra bloggares åsikter om Ramsele, Resa, Underhållning, Hus

Det finns någonting här i norrland som känns hemma. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, jag kan bara konstatera att jag har lättare att känna mig här och leva nu när jag är här uppe. Kanske är det morgondagens stress som är borta, jag vet inte riktigt. När jag ser mig omkring här uppe saknas morgondagen. Ta exempelvis morgondagens bilar. Här finns gårdagens bilar eller kanske till och med bilar från i förrgår. Morgondagens bilar lyser dock med sin frånvaro. Samma sak gäller hus. Hemma är det bara morgondagens hus som gäller. Här skulle ingen förstå varför man slösade bort sina pengar på morgondagens hus när gårdagens finns för mycket rimligare priser, speciellt inte som gårdagens hus dessutom många gånger är bättre byggda. Jag kan fortsätta samma resonemang när det gäller kläder och en massa annat också för den delen. Den lilla klick som här uppe lever i morgondagen kategoriseras under samma samlingsnamn som i Stockholm, wannabees. Skillnaden mot hemma är att denna kategori är mycket mindre här och utgörs företrädesvis av ungdomar. Hemma är denna kategori ganska stor (för att inte säga enorm) och återfinns i betygligt högre högre åldrar.

Ramsele känns dessutom som min egen barndomsstad gjorde när jag var liten, nu pratar jag om storleken. Tyvärr har min barndomsstad vuxit mig ur händerna på det viset att jag inte längre känner "alla", jag känner inte ens en bråkdel av dess invånare. Min lilla stad har blivit stor och jag trivs inte med den längre. Jag vill tillbaka till gårdagen och det känns som om jag befinner mig där nu. Jag tror att jag stannar här!

Läs även andra bloggares åsikter om Morgondagen, Gårdagen, Barndomsstad, Uppväxt, Bilar, Hus, Kläder, Mode, Wannabees, Ungdomar, Vuxna, Trivsel, Nutid, Leva i nuet

Idag har vi varit in till Sollefteå och till största delen fönstershoppat. Jag älskar verkligen denna lilla stad, förmodligen för att jag minns den sedan jag var hur liten som helst. Mitt på gågatan som går genom staden stod, till min man stora förtjusning, en stor grand danois och bara väntade på att få hälsa på mannen Grand danois är min mans drömhund, själv tycker jag att den är lite väl stor även om jag också tycker att det verkar vara en trevlig hund. Dessutom hårade den ganska rejält (jag såg en massa lösa hårstrån på ryggen) vilket är pudlarnas största fördel, de tappar inte ett enda hårstrå. 

Läs även andra bloggares åsikter om Sollefteå, Gågata, Grand danois, Pudel, Fönstershoppa