Jag skäms nästan över att jag inte uppdaterar min blogg mer frekvent än vad jag gör. Jag vill ju så gärna skriva här inte minst för mig själv. Det är ganska nyttigt att se på sitt eget liv i efterhand och dessutom utifrån. Det känns nämligen som om jag får tillfälle att göra det varje gång jag ser tillbaka i bloggen. Ofta skriver jag ju utifrån den känsla som jag har innehar just då. Många av mina inlägg speglar alltså mig och mina för-stunden-tankar. Att läsa det som jag skrivit i ett visst sinnestillstånd vid ett senare tillfälle när jag har helt andra känslor är förvånansvärt nyttigt, för att inte säga rent av utvecklande. Nog om detta.
Veckan som gått har varit …. omväxlande. En mycket nära vän till lilla Mini har varit mycket, mycket MYCKET sjuk men verkar nu vara på bättringsvägen vilket är OTROLIGT skönt!!! Människans sårbarhet och den egna maktlösheten blir otroligt påtaglig vid sådana här tillfällen.
I tisdags avlivade vi dessutom vår kära mellanpudel Liza. Förutom att hon faktiskt var närmare 10 år (vilket i och för sig inte behöver vara någon ålder på just en pudel) fick hon en hormonstörning eller hormonsjukdom som gav henne otroliga besvär. Det mest besvärliga var att hon hade svårt att andas. Periodvis var det nästan som om hon kippade efter luft, medan det gick bättre andra stunder. Hormonsjukdomen var densamma som även människor kan få. Har man någon gång sett eller hört talas om människor vars kroppsdelar börjar växa abnormt, exempelvis näsan eller liknande, så vet man vilken sjukdom Liza led av…fast hundvarianten av det förstås. I hundars fall börjar huden växa och bli “för stor”. Det hade börjat på Liza och hade det fortsätt i samma takt hade hon snart sett ut som en Shar-Pei valp. Dessutom hade svansroten blivit förtjockad. Precis vid svansroten blev svansen helt plötsligt dubbelt så stor (förmodligen den abnorma kroppsdelen som även människor kan drabbas av). Sjukdomen går att operera men i Lizas fall gav inte provsvaren på entydiga resultat vilket innebar att veterinären inte kunde garantera att Liza verkligen skulle bli bra. Hon skulle bli bra om det verkligen var den här sjukdomen och ingenting annat. Vi övervägde på allvar att operera henne (man opererar bort livmodern och då sjunker de “felaktiga” hormonerna igen) men efter en läkarundersökning inför operationen upptäcktes 2 knölar i hennes juver. Dessutom hade hon en misstänkt hudtumör som också behövdes opereras bort. För ett halvår sedan opererade vi ju dessutom bort två knölar i livmodern…ja, allting som Liza led av hade uppkommit inom loppet av mindre än ett halvt år. Vi bestämde oss för att hon istället fick somna. Hennes allmäntillstånd kändes allt annat än bra. Hon som alltid har varit den matgladaste hunden av alla ville inte längre äta ( vi fick trixa och fixa i henne maten) och dessutom hade hon fått svårt att hoppa upp i möbler.
Det är verkligen svårt att ta sådana beslut men det kändes samtidigt absurt att ""provoperera” henne. Om vi bara tar bort livmodern, juverna och skinnet så kanske vi har en frisk hund??!! Vi opererar helt enkelt bort halva hunden och ser om det funkar….så kändes det. Ett stort skäl till att vi inte ville operera henne igen var att hon mådde så OTROLIGT dåligt efter förra operationen. Hon blev fruktansvärt sjuk av det smärtstillande medlet och det enda de kunde göra då för att hjälpa henne mot smärtan var att sätta på ett plåster….vilket både de och vi visste inte hjälpte fullt ut. Det kändes som djurplågeri att eventuellt behöva utsätta henne för det igen. Dessutom led hon fruktansvärt av tratten hon var tvungen att ha på sig. Tänk då att sätta en tratt på en smärtpåverkad hund som inte kan andas ordentligt…vilken panik det måste vara… Nej, jag hoppas verkligen att vi tog “rätt” beslut även om det verkligen inte känns rätt just nu och att Liza har det så bra det bara går att ha det just nu. Lilla Mini blev alldeles utom sig av förtvivlan, men vi tröstar oss med (både hon och jag) att Liza leker tillsammans med våra tidigare hundar uppe i himlen!
I övrigt har veckan varit bra. Jag har bland annat haft mitt livs första medarbetarsamtal och det kändes som om det gick mycket bra. Det har varit många möten på skolan vilket resulterat i att jag haft en del rättningsjobb i helgen, men det är fix och färdigt nu. Idag ska vi åka till IKEA för att köpa nya möbler till min mans kontor. Han lyckas alltid röra till det så pass där inne att jag knappt står ut att ens titta på röran. Jag förstår inte hur han orkar sitta där inne och jobba. Hur som helst så ska vi alltså åka till IKEA och införskaffa mer/nya förvaringsmöjligheter för detta rum. Dessutom ska vi passa på och köpa ett nytt skrivbord. Det nuvarande är alldeles för brett och tar således upp alldeles för stor plats i rummet vilket också resulterar i att det ser rörigare ut än vad det behöver göra.
Marie
Läs även andra bloggares åsikter om Shar-Pei, Pudler, Mellanpudel, Veterinär, Hormonstörning, Hudtumör, Hundar, Sorg, IKEA, kontor, Förvaring, Skrivbord, Sjukdomar
Mini har blivit väldigt duktig på att åka skridskor. Man märker stora framsteg från pass till pass för tillfället och det är naturligtvis stimulerande för Mini. 
