Mini vaknade i sin säng klockan 9.05 i morse. Tydligen var hon fortfarande trött när hon vaknade:
Mamma, min kropp ville inte gå upp när jag vaknade, den var envis. Men då sa chefen i mig att det bara var att gå upp och då gjorde jag det….
Hon är ett bra barn min dotter, hon kan redan bestämma över sig själv. Det är ett synnerligen gott tecken. 
Läs även andra bloggares åsikter om Minitankar, Barns tankar
För första gången på mycket länge dök en sådan där hemsk natt upp igen. Jag har väl skrutit för mycket om min goda nattsömn ett tag här nu och behövde antagligen tas ned på jorden igen gissar jag. Allting som kunde hända hände. Ja, inte riktigt men nästan. Detaljer? Nej, de sparar jag för mig själv men jag säger bara tonåringar och vimsiga tjejer!!! Allting gick till slut bra och det var heller inte så illa som det just nu kanske låter. Hönsmamma som jag är stressade jag upp mig rejält (helt i onödan) innan jag fått allting klart för mig. Slutet gott…allting gott brukar man säga, men jag vet inte om jag tycker det stämmer helt och hållet. Just nu bor det inte en liten orolig mamma i mig. Just nu bor det en rejält uppretad mamma i mig som så småningom ska ha ett litet samtal med sin “lilla”tonåring… Det som kanske var värst under natten var att det inte gick att ringa till Medi. Hon hade sökt oss och när vi skulle ringa tillbaka gick det inte. Jo, ringa gick det i och för sig men hon hörde inte vad vi sa så hon trodde inte att vi hörde henne heller. Högtalaren hade gått sönder i hennes iPhone. Slutligen visade det sig att det gick att prata om högtalarfunktionen var på, men innan vi kom på det…. Min man och hon fann slutligen varandra. Lätt svårt att leta efter en tjej mitt i Stockholms nattliv utan fungerande telefon. Det tog nämligen en stund innan vi kom på att vi även kunde använda oss av sms… Någonstans inom mig fick jag för mig att att hela telefonen var “död” men kom som sagt slutligen på den smarta idén att prova med sms… Om 3 månader är min kära tonåring ingen tonåring längre…. tanken känns tilltalande.
Marie
Jag tog för givet att förkortningen omg betydde omgående, det har det alltid gjort för mig i alla fall. Här om dagen blev jag dock varse att så inte alltid behöver vara fallet. Jag skickade nämligen ett MMS till Medi där jag sitter utklädd i soffan (Mini hade roat sig). Det enda jag får till svar är just omg. Vaddå omgående tänker jag lite förbryllat… När jag sedan skickar ett nytt MMS till henne med en bild på mannen som också sitter utklädd i soffan och får tillbaka ytterligare ett sms där det står OMG, men denna gång med stora bokstäver, inser jag att något är lurt. Att Medi skulle "skrika" ordet omgående till mig varje gång jag skickar ett mms till henne känns inte riktigt som hon. Lätt förvirrad börjar jag gå igenom sådant som jag dock tror att hon skulle kunna skrika ut i ett sms med tanke på bilderna. Snabbt inser jag att det är Oh, my god hon uttrycker, den ena högljuddare än den andra. Jag undrar just hur hon skulle ha läst ett sms till henne om jag hade skrivit: Jag åker hem omg. Hahaha…Hon hade trott att jag hade blivit knäpp. 
Läs även andra bloggares åsikter om OMG, Omgående, Förkortningar, Oh my god, Utklädd, MMS, SMS
Lästips!
SvD, Insidan: Skolsyster tar emot när livet gör ont.
Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Utbildning, Barn, Ungdomar, Hälsa, Skolsyster, Ohälsa
Idag skriver SvD om hur samhällets nolltollerans mot ohälsa har sitt pris och slår mot barn och ungdomar, Frank Lindblad och Carl Lindgren har skrivit en bok – Välfärdslandets gåta – i ämnet.
Barnläkaren Carl Lindgren och barnpsykiatern Frank Lindblad känner varandra sedan länge. De utbildade sig till läkare på 1970talet och har följt barn och ungdomar sedan dess. Frank som specialist i barn- och ungdomspsykiatri och Carl som specialist i barn- och ungdomsmedicin. De har under åren kunnat glädjas åt att barn och ungdomar i Sverige blivit allt friskare, att den svenska spädbarnsdödligheten är lägst i världen, att såväl mödra-, barn- som skolhälsovård i Sverige är synnerligen välutvecklad. (SvD.se)
Men på senare år har det goda samhället drabbats av ett bakslag. Den psykiska ohälsan hos unga har ökat dramatiskt i Sverige. Varför mår inte barnen lika bra som de har det? frågar sig de båda läkarna. De är oroliga för alla unga som förlorat aptiten på livet och tron på framtiden. (SvD.se)
De funderar också över orsakerna till varför det ser ut som det gör och varför Sverige får de resultat de får i jämförande studier med andra länder.
De ser flera möjliga förklaringar till fenomenet. Välfärdssamhällets starka medicinska utveckling riskerar att vi kräver att alltid ha en god hälsa. Alltför stark rädsla för stress en annan. Individualismen, i vilken ensam ska vara stark, är en tredje. En fjärde fundering är att den tid som barn tillåts – och tillåter sig själva – att vara barn tycks bli allt kortare. Socialt, men även i viss mån biologiskt, blir barn fortare ”vuxna” i dag än tidigare. (SvD.se).
Läs gärna hela artikeln, den är tankeväckande. Jag funderar själv på att läsa boken.
Läs också mitt tidigare inlägg i samma ämne.
Läs även andra bloggares åsikter om Samhälle, Politik, Barn, Ungdomar, Välfärdssamhälle, Ohälsa, Nolltollerans, Individualism, Stress, Vuxen, Biologiska faktorer, Sociala faktorer, Sverige, Psykisk hälsa, Aptit, Livet, Framtidstro, Framtiden
