NU SKA DET HANDLA OM UTANFÖRSKAP – sant utanförskap…
Mini håller på att lära sig läsa och skriva på ett alldeles eget sätt, åtminstone om man jämför med Medi och Maxi. Mini skriver nämligen både bättre och lättare än vad hon läser. Hon har lättare att ljuda fram bokstav för bokstav när hon skriver än vad hon har när hon läser. Jag har inget minne av att Medi och Maxi lärde sig på det sättet, som jag minns det lärde de sig att läsa först och skriva sedan.
I morse satt Mini och skrev ner namn på alla familjemedlemmar och plötsligt ropar hon:
- Det är bara jag som inte har ett E i mitt namn, alla andra i familjen har det!
Sedan fortsätter hon med stor sorg i rösten:
- Det är orättvist….
Ja, det där med utanförskap är inte lätt. Det verkar som om människan har mycket lätt att känna just utanförskap, nästintill söker upp känslan. För enligt min mening är inte Mini utanför någonstans. Det är snarare så att hon är familjens centrala punkt i egenskap av att vara familjens absolut minsta medlem, men vill man så kan man …så är det ju.
Mini är typisk tonåring just nu (läs 6-års krisig), med känslosvallningar (med berg-o-dalbana mellan jätteglad, jätteledsen eller jättearg), tankar om meningen med livet och tankar om döden. SÅ typiskt 6-år så det är ibland svårt att låta bli och le, trots att jag ser att hon lever mitt i en viss vånda. Vis av erfarenheten (genom Medi och Maxi) vet jag ju att om ett år är allting mycket bättre igen. Mini mår då bättre och jag och mannen har då fått en försmak av hur Mini kommer att vara i tonåren. Fördelen med Minis trotsålder (återigen jämfört med Medi och Maxis) är att hon faktiskt är betydligt mer resonabel än vad de var. En fördel som jag starkt kommer att utnyttja när hon är i tonåren. 
Läs även andra bloggares åsikter om 6-års trots, trotsåldrar, trotsåldern, tonåringar, tonårstrots, meningen med livet, filosofiska tankar, filosofi, utanförskap, barns tankar
Senaste kommentarer