Ibland när livet snurrar på för fort och det är en massa bestyr att ta tag i brukar jag i mitt stilla sinne önska att allting bara skulle vara som ”vanligt”. Som en följd av min egen önskan brukar jag grunna på vad detta vanliga skulle kunna vara. Allting förändras ju ständigt, både jag och min omgivning. När är egentligen allting som ”vanligt”?

Det vanliga – var det innan jag började skolan eller var det kanske rent av under själva grundskolan? Kanske var det när jag var tonåring och gick på gymnasiet eller så var det kanske när jag spelade tennis. Var det kanske som vanligt så länge min mormor och morfar levde eller var det när lilla R fortfarande fanns? Det kan väl aldrig ha varit under mitt första äktenskap eller under de åren då jag var så otroligt ansatt av min allergi. Kanske var det mer som vanligt när de stora tjejerna bodde hemma eller när jag började studera till lärare. Mina 20 år som frisör och egen företagare borde definitivt kännas som vanligt eller känns det mer vanligt nu efter att jag har fyllt 40? Kanske var det någonstans mellan 15-25 allting var som vanligt eller möjligen mellan 25-35. Kanske var det som vanligt när jag bodde på i mitt förra hus eller innan jag träffade mina vänner. Kanske var det som vanligt när jag var 20 kilo lättare eller är det möjligen efter att lilltjejen kom till världen som allting blev som vanligt? Min make sedan nästan 15 tillbaka borde väl betraktas som vanlig. Var det kanske vanligt innan jag skaffade hund eller är det mer som vanligt nu när jag väl har haft hund i 12 år? 

Vem är jag och vad är det som är vanligt i mitt liv? Är jag en hundmänniska eller är jag en typisk frisör. Lärare är jag ju bevisligen men är det verkligen som vanligt? Att vara mamma känns ju som vanligt, speciellt när man har varit det i snart 24 år, men kanske var det ändå livet innan dess som kändes som vanligt. Var det möjligen mer vanligt innan mina föräldrar blev pensionärer eller medan min farmor fortfarande levde? Kanske var det helt enkelt mer vanligt innan vi köpte huset i Ramsele eller när till och med när jag fortfarande bodde hemma?

Det vanliga verkar inte vara så vanligt. Jag undrar ibland vad det är jag är ute efter. Kanske ett mer sorglöst och ansvarslöst liv. Vad vet jag… Ett är i alla fall säkert att allting skulle bli som vanligt är en utopi då detta stadium inte verkar finnas. Kanske får man istället vara glad för att allting trots blev som det blev när det inte blev som det skulle…

Jag gör oftast väldigt mycket ”nytta”. Är det inte hemmet som kräver sitt så är det barnen eller jobbet. Det är sällan jag är sysslolös och gör precis vad jag vill. Bloggen är i och för sig någonting som jag gör och som inte är någonting nödvändigt för att få saker och ting flyta på smidigt. Mina promenader är liksom också mina men de tar jag faktiskt för att saker och ting ska flyta på smidigt, mår kroppen bra och är pigg fungerar ju saker och ting så mycket bättre. Det är väl vår hund Rutan och bloggen som i första hand är rena tidsfördriv, de är helt enkelt valda för att fylla upp tiden.

Nu är det naturligtvis inte så att jag springer runt och gör ”måsten” precis hela tiden, även jag får pauser att fylla upp med sådant som jag själv vill göra, men jag tror inte att min ”överskottstid” är fullt lika lång som andras. I ambitionens anda väjer jag att fortsätta med mina ”måsten” istället för att koppla av. När jag kopplar av helt från allt blir det ofta framför tv:n, men eftersom mitt tittande är så förtvivlat sporadiskt kan jag ju inte direkt följa någonting. Det är snarare så att jag hamnar framför det jag hamnar. Därför är nog också mitt intresse för tv tittande ganska litet. Utbudet är kanske inte alltför lockande vid de tillfällen som jag ”råkar” hamna i soffan.

Nu har jag dock hittat ett tidsfördriv som passar mig alldeles utmärkt. Det direkt roar mig. Tidsfördrivet är Rumble. Jag spelar med både släkt och vänner och det är fantastiskt roligt. Kanske tycker jag att det är så roligt för att hjärnan både blir rejält utmanad samtidigt som jag kan spela det precis när jag vill, det finns ingen tidsbundenhet i det hela. Ett spel tar 2 minuter och detta innebär att jag kan ta fram telefonen och spela lite då och då, när andan faller på. Jag har hittat ett tidsfördriv som jag både roas av och faktiskt gör så att jag kopplar av. Jag känner mig ungefär lika förtjust i det spelet som man kan se barn framför ett tv-spel. MIn intellektuella topp har därmed kanske nått sitt maximum och är nu åter på väg mot barnstadiet igen och det med en märkbar hastighet.

Marie

Nej, nu tänker jag ta och avrunda dagen. Min förkylning kräver verkligen det. Den är så ettrig att jag funderar på om jag har fått ngn lindrigare variant av influensan. När förkylningen fortfarande eskalerar efter 6 dagar börjar man ju undra vad det är frågan om…

Hur som helst så kan det ju inte skada att få lite sömn. Jag hostade ju bort stora delar av föregående natt. Nu har jag dock försökt att överlista hostan genom intag av Noskapin.

Marie

Ibland förändras allting som genom ett slag. Ibland är förändringar bra och ibland är förändringar inte alls bra…. så är det nu…..

Det är så mycket som övergår mitt förstånd!

Frågan är om det är ett tecken på intelligens

eller om det är tvärt om…

Marie