Det är så mycket som övergår mitt förstånd!
Frågan är om det är ett tecken på intelligens
eller om det är tvärt om…
Marie
Category Archives: Egna tankar
Har varit hos frissan ;-)
Livet har sina goda stunder…
Vaknar upp utvilad och på gott humör med solen skinandes från en klarblå himmel utanför mitt fönster. Har dessutom möjlighet att mjukstarta morgonen med en kopp kaffe i godan ro då Mini och lilla hunden väljer fortsatt sovmorgon. Vissa stunder är livet lättare att leva än andra.
Marie
Inte bara lite förkyld…
Jag blev inte bara lite förkyld som jag trodde. Jag blev helt enkelt sjuk. Igår kväll när jag gick och la mig hade jag ren frossa. Jag insåg direkt att febern steg mot oanade höjder. Det var som när jag var ett litet barn. Kan inte minnas att jag haft sådan frossa som vuxen. Förmodligen har det hänt, men det är helt klart länge sedan.
I morse vaknade jag och kände mig fortfarande mosig. Tog faktiskt tempen, tänkte att jag kanske inte borde gå till jobbet om febern fortfarande var hög. Jag hade 38,1 och det kändes så där mitt emellan om jag ska vara ärlig. Det hela slutade i alla fall med att jag tog alvedon och gick till jobbet. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det skulle vara bättre för eleverna att träffa sin “vanliga” lärare när de kom tillbaka från sportlovet. De är ändå alltid lite stissiga efter ett lov och står då en vikarie där är ju risken att de blir ändå stissigare. Nej, det kändes som om det skulle vara bättre för dem med sin gamla fröken….tryggare så. Sagt och gjort, jag åkte dit och det gick förhållandevis bra. Nu är jag dock så trött att jag knappt orkar skriva detta inlägg. Därför avslutar jag nu och säger god natt!
Marie
Förkyld?
Det känns som om jag har lättare feber. Dessutom har jag hostat hela dagen. En begynnande förkylning månntro eller är det bara måndagssjukan som inte kan hålla reda på dagarna? 
Marie
Livet och lyckan…
Ibland tror jag att vi människor lider av en slags gigantisk missuppfattning av omåttliga proportioner. Vi är av samtiden invaggade i tron att själva livet är de goda behagliga och framför allt bekymmersfria stunderna. Jag själv befinner mig också där det måste jag nog erkänna, men börjar faktiskt fundera på om det verkligen är sant. Kanske är det en sekunds välfärd som har grusat våra hjärnor. Kanske lider vi av en kollektiv eufori till följd av ett alltför gott allmän-välstånd. Trots vår höga levnadsstandard klagas det ständigt och det är svårt att hitta någon som är helt nöjd. Det är sällan man möter någon som anser sig vara riktigt lycklig eller som inte klagar, jag klagar själv så är det bara. Är det inte barnen som sover dåligt så varken gör det eller hör de på vad man säger. Kollegor är besvärliga, för att inte tala om chefer. Grannen är pest och livskamraten en pina. Ingenting är som det borde vara. Lönen borde definitivt ha varit annorlunda, liksom arbetstiderna. Kroppen värker och läkarna är inkompetenta. Ingen förstår egentligen hur man har det och vilket jobb man alltid måste lägga ner för att få allting att fungera. Man blir både trött och sliten, livet tär på både det ena och andra sättet. Ingenting blev egentligen som man hade tänkt, man får dock vara glad för att det trots allt blev som det blev. Det kunde ju ha varit värre….
Ibland tänker jag att det är Freuds fel. Hans enorma genomslagskraft skapade en inneboende tro i människan att livet kan bli lyckligt. Kanske ville han själv bara uppnå att livet skulle bli uthärdligt, men att detta missuppfattades och vi lever i en generell tro på att en slags lyckonivå ska uppnås? För inte duger det väl med att livet bara stundvis är drägligt? Det är väl ständig lycka vi vill uppnå, är det inte? Den lyckade och lyckliga människan, det är väl det som är samtidens ideal. Ibland tror jag istället att det är new age erans fel. Självutveckling och positivt tänkande. Grundtanken med positivt tänkande är att individen skapar sin egen verklighet (läs: man är sin egen lyckas smed). Vi ska skapa vår egen lycka that`s it! Jag skulle kunna skylla på en massa annat också, men jag tror att jag fått fram min poäng.
Då återstår bara frågan varför denna envetna strävan mot total lycka har fått fäste i oss samtidigt som den verkar förblinda oss. Vad är det som gör att många av oss tror att livets förhållandevis normala vedermödor är verkliga problem. Hur skulle det ha sett ut om vi istället accepterade att livet är en enda kamp, ett enda långt lösande av diverse olika problem som kommer i vår väg- Är det inte där man finner den egentliga utvecklingen och den egentliga lyckan? Kampens lyckorus, skulle inte det kunna vara någonting? Vad får oss att tro att livet ska vara enkelt, när det alltid har varit så oerhört arbetsamt. Det vittnar hela historien om. Har vi på något sätt fullständigt tappat greppet om både oss själva och verkligheten när vi på något underligt vis tror att vi ska kunna skapa en bekymmersfri tillvaro. Varför envisas vi med att tro att vi skulle vara så mycket smartare än både andra arter och tidigare generationer. Varför skulle vi lyckas med någonting som ingen annan gjort. Alla epoker har sina egna bekymmer, tillvaron kommer aldrig att bli bekymmersfri. Ju mer vi strävar efter perfektion, ju mer kommer vi att misslyckas och dessutom kanske på bekostnad av våra egna barn. Även barn synts många gånger bli indragna indragna i vår livslögn om det perfekta livet. Dessvärre uppenbarar sig livets vedermödor också för dem en vacker dag då de själva ska ut och möta världen. Verkligheten slår då ner som en slags bomb i huvudet på dem och till vilken lycka då?
Själv känner jag att det är dags att vakna upp nu. Att barn inte sover på nätterna är inte problem av gigantiska proportioner, det är snarare så vanligt att man skulle kunna säga att det bara är så. Det behövs varken läkarbesök eller sömnmedel för att rätta till det bekymret. Det är bara att ge tiden an. Besvärliga människor får man också räkna med när man tutar ihop fler och fler människor på ständigt minskande ytor. Alla kommer heller inte att bli höginkomsttagare, hur duktig man än är. Inte heller kommer kroppskrämpor och åldrande att försvinna, hur kompetenta läkarna än är eller blir. Tyvärr kanske det är dags att inse att vi trots vår intelligensmässigt högstående art fortfarande bara är människor. Vi har ännu inte lyckats mutera till någonting annat. Kanske skulle vi har bättre förutsättningar att verkligen bli lyckliga om vi slutade med att förknippa lycka med frånvaro av både sveda och värk! Kanske är det just i livets mest slitsamma faser som lyckan gömmer sig. Jag kan ibland tänka tillbaka på mitt eget liv och förvånas av att jag i efterhand kan uppfatta en period som jag just då tyckte var mycket jobbig som en bra fas i livet. Jag tror att det inte bara är jag utan att många av oss skulle må bra av att tänka om…radikalt och ta en riktig funderare på vad som är ett lyckligt liv.
Någon…inte alltför långt bort…
Någon inte alltför nära men inte heller alltför långt bort somnade idag efter en lång och hård kamp mot bröstcancer. Det gör så enormt ont varje gång jag hör att någon har gått bort på grund av just cancer. Det känns som ett oändligt slöseri och denna gång handlade det egentligen inte om bara “någon” utan om en för mig bekant person. Jag lider med hela hennes familj och hoppas att de orkar gå vidare trots den enorma förlust som de har gjort i dag.
Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Bröstcancer
Logisk ordning
Jag minns att min mamma suckade när jag var tonåring och tyckte att jag var allmänt hopplös. Riktigt vad det var som var så hopplöst förstod jag aldrig men hon blev i alla fall trött på mig för att det inte var någon “ordning”. Själv tycker jag att jag alltid har varit näst intill fånigt ordningsam så än idag har jag lite svårt att förstå vad det var hon tänkte på.
Periodvis i Medis och Maxis liv har har jag suckat och tänkt att det inte är någon “ordning” på dem. Skulle någon be mig definiera exakt vad det är som inte “är i sin ordning” skulle jag få det lite körigt. Jag vet inte exakt vad det är som inte “är i sin ordning” jag vet bara att de i alla fall inte lever efter min ordning. Jag tycker exempelvis att man måste sova ett visst antal timmar på natten om man ska upp och arbeta dagen efter. Fem timmar minst, där går min osynliga gräns. Medi tycker att tre timmar är bra, där går hennes gräns…alltså är det ingen ordning på henne…tycker jag. Att hon sedan går upp och arbetar nio timmar utan något större gny räknas liksom inte. Hon lever inte efter min ordning.
Är det just det som det är frågan om när det gäller generationsskiften? Nästa generation lever efter en “ny” ordning. En ordning som är logisk för dem och deras gelikar. En ordning som vi äldre generationer har svårt att se eller förstå logiken i. Alltså förutsätter vi att det inte är någon ordning alls på den nya generationen. När man inte kan se logiken i ordningen, förutsätter man då helt sonika att det inte finns någon ordning överhuvudtaget? Är det just därför som varje generation sitter och ojar sig över nästkommande generation?
Ytterligare ett exempel på “ordningar” är tatueringar. När mina föräldrar växte upp (och även jag till viss del, åtminstone de yngre åren) var det “bara” sjömän och kriminella som var tatuerade. Det var en logisk ordning då, en ordning som hjälpte till att “sortera i livet”. När Medi sedan en dag kom hem och ville tatuera sig blev jag alldeles kall i hela kroppen. Det var nästan som om hon hade berättat att hon ville injicera en dödlig sjukdom. Jag mådde dåligt av hennes önskan under en mycket lång tid och motarbetade henne LÄNGE. Nu var hon i och för sig alldeles för ung första gången som hon kom med sin önskan, men ändå… Min reaktion motsvarade inte själva frågan egentligen…det tycker jag i alla fall inte så här 5 år senare. Så småningom tatuerade hon sig i alla fall, en mycket vacker fjäril på ryggen mellan skuldrorna. När jag såg den släppte mycket av min oro, men mina föräldrar (särskilt min pappa) var övertygad om att hennes möjligheter att få arbete i framtiden hade minskat dramatiskt.
Tittar man sig omkring i dagens “ordning” påverkar dock inte några tatueringar arbetsmöjligheterna nämnvärt. Jag skulle nog vilja påstå att de inte påverkar alls. Möjligen har det varit så i en tidigare ordning, men inte enligt dagens. Jag hade exempelvis en tatuerad lärare på dåvarande lärarhögskolan. Hon var dessutom rektor för en av institutionerna. Tittar man på den “blivande” lärarkåren så kommer antagligen åtminstone 25% av dem (min uppskattning) att vara tatuerade. I alla fall om man ska bedöma utifrån de lärarstudenter som jag gick tillsammans med. En tatuering idag är inte tecken på oordning n(kriminell) eller att man är eller har varit sjöman. En tatuering idag är inte ett tecken på någonting alls… annan än att man är intresserad av sitt utseende. Helt krasst är det så. Jag känner till tatuerade rektorer, bibliotekarier, sjuksköterskor, elektriker, lärare, kockar, hemmafruar, handelsanställda och så vidare och så vidare… Jag vill nog påstå att det idag finns tatueringar på alla nivåer och i alla samhällskick.
Jag tror att jag måste börja leta “nya” ordningar innan jag bedömer någon annans liv och leverne hädan efter. Det kan ju vara så att det som jag uppfattar som oordning bara är en annan ordning än min egen. Är ordningen tillräckligt olika är ju risken stor att det egentligen bara är jag som inte har lyckats få syn på den, trots att den faktiskt är där. Kanske lyckas jag inte få syn på den på grund av mitt egna och förhållandevis inskränkta perspektiv skapad av min alldeles egen logik.
Okej, nu är jag lite svår känner jag …men man måste få vara det också ibland . 
Läs även andra bloggares åsikter om Ordning, Logik, Sortering, Liv, Generationer, Generationsklyftor, Samhällsutveckling, Kriminalitet, Sjömän, Kriminella, Filosofiska tankar
Det är väl inte bara jag…
…som målar mig och gör ordning mig i håret för att städa hela dagen…
….eller är det så att jag lider av någon gammal yrkesskada.
Läs även andra bloggares åsikter om Utseende. Make-up, Smink, Hår, Frisyr,
Joggar igen…
Att jag aldrig lär mig! Nu är det så varmt att asfalten syntes dallra….
Mini kan simma :-)
Åtminstone 4 meter helt utan hjälp, sedan sjunker hon av ngn anledning. Antagligen är det mentalt för när hon tycker att hon har simmat tillräckligt långt slutar hon helt enkelt att röra på påkarna. Hahaha…själv har hon inte insett sambandet, att man MÅSTE fortsätta att simma för att fortsätta att flyta. Hon ser visserligen lite generad ut när jag påtalar att hon inte kan sluta simma helt plötsligt. Jag gissar att det är ngn mognadsfråga. När hon helt har kopplat ihop rörelserna med flytförmågan är antagligen problemet löst. Jag gissar att det tar ngn vecka till. Jag badar med henne varje dag nu för att hon ska få simträning. För mig är det OERHÖRT viktigt att Mini lär sig simma i sommar. Det är mitt absolut största mål i sommar. Det är så viktigt för mig så jag själv frivilligt hoppar i poolen flera gånger om dagen, det vill inte säga lite. Normalt kanske jag badar ca 2 ggr/år och då kan jag ha överdrivit lite också….
Jag räddade min bror från att drunkna när jag var 10 år. Han var då 3 år. Jag minns det så väl, varenda liten detalj från händelsen har etsat sig fast i mitt minne för evigt. Jag minns hur jag satt och sjöng på altanen och min kusin N satt och rodde i en liten gummibåt i poolen. Brorsan sprang runt och lekte. Plötsligt säger N med släpig röst: –Marie…U har ramlat i poolen. Jag minns hur jag spratt upp och rusade fram till poolkanten där jag såg min bror flyta runt i vattnet. Han “stod” upp i vattnet så det man såg var hans mörka hår som “flöt” runt på ytan. Jag kastade mig snabbt i vattnet med kläderna på, fick tag i min bror och lyckades få oss båda in till sargen. Där fick jag upp brorsan så att han hängde på sargen medan jag höll fast honom med min högerarm. Själv hängde jag mig kvar i sargen med min vänsterarm. Jag kommer ihåg att jag var orolig över att han skulle ha fått en kallsup och därmed inte skulle kunna andas. Jag kunde nämligen inte släppa mitt grepp och hjälpa honom. Hade jag släppt hägerarmen hade ju brorsan åkt i vattnet igen och hade jag släppt vänsterarmen hade vi båda åkt i vattnet. Problemet var att jag inte bottnade, jag var alltså tvungen att “hänga kvar” där med brorsan på kanten. Inte orkade jag knuffa upp honom heller då jag inte hade någon botten som jag själv kunde stå på. Mitt i detta inferno av tankar kom min pappa runt husknuten och så var allting löst. Ja, kanske inte allting. Varken brorsan eller jag drunknade, så långt var allting bra. Kvar blev dock en evig rädsla för att ngn i min närhet ska drunkna. För mig är vatten och barn för evigt en fobi och därmed har simkunnighet blivit ett av det viktigaste målen för mig när det gäller mina barns kunskaper. Så länge de inte kan simma passar jag dem minutiöst vid poolen eller vid andra typer av vattendrag. Jag lider hund när de ska gå med förskola eller skola och bada. Att släppa iväg dem att bada med andra föräldrar är uteslutet….ända tills de kan simma. Då släpper stora delar av min oro.
Vi har dessutom fler vattentillbud i släkten. Jag har en farbror som HAR drunknat. Han drunknade i vuxen ålder och även om jag var för liten för att minnas detta satte det sina spår i hela släkten. Framför allt hos min älskade lilla farmor. Att växa upp och se vilken plåga en sådan olycka ställer till med sätter också sina spår. Vatten är för mig glädje och hot. Rätt använt på ett ansvarsfullt och medvetet sätt, hur roligt som helst. Fel använt…ja… Därav att jag lägger så stor vikt och framför allt energi på att lära mina barn att “handskas med vatten”. Jag vill att de ska lära sig simma “ordentligt”. Jag vill dessutom att de ska lära sig att både dyka och hoppa i på ett medvetet sätt. Jag hade en gång i tiden en frisörkund som hade brutit ryggen i en badolycka. Han skulle dyka i från bryggan. Problemet var att det låg en stor sten under ytan som han inte visste om. Han klarade sig så tillvida att han överlevde och blev heller inte förlamad. Dessvärre hade han ständig värk som skulle bli bestående för resten av hans liv. Mitt måtto när det gäller vatten har alltså blivit: Kunniga barn är trygga och glada barn. Jag vill att de ska lära sig slappna av och koppla av i och tillsammans med vatten, däremot inte underskatta faran med det. Själv kommer jag aldrig att riktigt kunna koppla av när det finns vatten runt omkring. Att bada i poolen är dock helt okej. Där kan till och med jag slappna av en aning. Sjöar och hav känns värre…
Besök gärna Svenska Livräddningssällskapets hemsida.
Läs även andra bloggares åsikter om Simma, Simkunnighet, Simskola, Pool, Bada, Vatten, Hav, Sjö, Badplats, Badvett, Svenska Livräddningssällskapet
Tar jag det helt enkelt fel?
Man brukar säga att det är inte hur man har det utan hur man tar det. Om det nu är på det viset kanske jag tar saker och ting fel. Jag tycker nämligen stundvis att livet kan vara nog så jobbigt. Är det på grund av att jag tar saker och ting fel eller är mitt liv förhållandevis rörigt i jämfört med andras? Jag tänker ibland att jag inte ska saker och ting så hårt, men hur gör man då? Jag bryr mig ju om mina nära och kära. Dessutom väldigt mycket om mina närmaste. Hur ska jag kunna hålla deras liv ifrån mig på ett lagom distanserat sätt så att mitt eget liv blir lite drägligare…eller att jag “tar” saker på “rätt” sätt. Jag är en känslomänniska fylld av omtanke för min omgivning. Jag skulle vilja att alla har det bra och när de inte har det bra så berör det mig…..mycket.
Jag har en svärmor som är reumatiker och som har ständig värk. Just nu syntes hon inte få någon hjälp för sin ständiga värk….sådant berör mig.
Jag har någon som är mig mycket nära och mycket kär som precis har blivit av med jobbet…sådant berör mig.
En av Minis absolut bästa vänner har fått sitt tredje återfall i cancer och ….sådant berör mig.
Jag har en hund som är nyopererad för andra gången på en månad och som just nu ligger inlagd för blodiga avföringar….sådant berör mig.
Jag har en dotter som ofrivilligt flyttat hem igen efter två år efter ett hastigt uppbrott med sin pojkvän och som inte mår så där strålande som en mamma vill att en dotter ska göra….sådant berör mig.
Ja, jag vet inte om det där med att det är inte hur man har det utan hur man tar det hjälper mig särskilt väl. Hur kan man möjligen ta allt detta utan att bli känslomässigt illa berörd, man blir ledsen helt enkelt. Kanske både ledsen och stressad är korrekt. Hur håller man sådana här saker ifrån sig på ett alldeles svenskt lagom sätt. Tro nu inte att det är så att jag snöar in i någon depression eller så, nej så är det inte. Det är snarare så att jag försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag försöker att finnas där och lyssna om det är någon som behöver. Jag fixar och jag trixar så gott jag bara kan, men även jag har mina begränsningar. Tyvärr äger jag inga övernaturliga krafter och ännu har jag inte lyckats att manipulera ödet, trots genuina försök. Men säg mig någon: HUR ska man ta “det” egentligen? Mitt sätt att handskas med livet eller “det” verkar inte var optimalt. För jag tycker faktiskt stundvis att saker och ting är ganska jobbiga. Idogt stretar jag på eller kanske till och med emot i ett genuint, ändlöst och ambitiöst försök att göra “allting” så bra som möjligt, både för min egen skull och för alla andras skull. Kanske är det där skon klämmer….”allting” är kanske ett för vitt begrepp alltför stor ambitionsnivå. Jag kanske får bryta ner saker och ting lite och försöka anpassa mig efter en lägre ambitionsnivå…jag är ju inte mer än människa…. jag heller….
Men ärligt, hur f-n gör man för att ta ett fjärde cancerbesked på ett barn på "rätt sätt.?Hur håller man någonting sådadant på en "rimlig" nivå? Hur kan man "låta bli" att ett sådant besked inte ska påverka en för mycket? Ja, jag vet ärligt talat inte!
Jag har i alla fall beställd detta Hope-smycke till Mini från Barncancerfonden. Det är ett vackert smycke och samtidigt gör man en god gärning. Barncancer fonden får 150 kronor för varje sålt smycke. Detta kändes mer än rätt just nu.
Klicka på bilden så kommer du till Barncancerfonden, den sida som man kan beställa smycket ifrån.
Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Barncancer, Hope-smycke, Barncancerfonden, Livsfunderingar, Ödet, Övernaturliga krafter, Människor
Om att hamna på fel ställe
Nu när jag med blixtens hastighet har haft möjlighet att arbeta på två olika skolor inom samma kommun kan jag bara konstatera att det har varit som att vistas i två olika länder. Det var en smärre chock för mig att två kommunala skolor skulle kännas så otroligt olika. Därmed inte sagt att den ena behöver vara bättre än den andra, däremot passar jag bättre in på den ena än den andra. En erfarenhet som känns väldigt viktig för mig i mitt framtida yrkesliv. Det gäller alltså inte bara att hitta ett arbete som passar till den egna utbildningen eller som låter intressant. Det gäller med andra ord också att hitta en arbetsplats som har en liknande grundsyn som jag själv har på lärande, elev och lärarrelation samt ordning och struktur. Inga små punkter faktiskt. Hemligheten bakom lärarrollen ligger ju bland annat i dessa punkter. Ska jag kunna utvecklas på ett gynnsamt sätt så känner jag spontant att jag vill att det ska ske i gemensamt samarbete med den övriga personalen på skolan och då behöver man också en gemensam plattform att stå på. Visserligen kan man även utvecklas genom motpolerna, men det blir ytterst slitsamt. Så slitsamt för en nyexaminerad lärare att man tappar självförtroendet helt, tro mig! Vem har rätt och vem har fel? Ligger sanningen kanske mitt emellan och hur hittar vi i sådana fall den? Invändig kaos råder. Ser de inte det som jag ser? Hur kan de tänka så? Har jag fullständigt fel i mina tankar? De är ju ändå gamla i gården även om de själva också vill ha en förändring…etc…
Nu när man arbetar i intima lärararbetslag gäller det ju att man inte förvirrar varandra. Grundtanken bakom arbetslagsidén är ju trots allt att man ska stötta och stärka varandra. På skolan som jag arbetar på nu känner jag en slags gemensam värdegrund. Nu vet jag förstås inte var denna värdegrund har kommit ifrån, möjligen är det en ledningsfråga. När jag studerade på Stockholms universitet trivdes jag olika bra på olika institutioner. På UMN, Institutionen för matematikämnets och naturvetenskaps-ämnenas didaktik, kände jag mig alltid hemma. Där talade alla samma språk som jag själv gör. Här upplevde jag aldrig att vi talade förbi varandra eller inte nådde ända fram till varandra, där trivdes jag ypperligt. Jag trivdes så pass bra att jag med berått mod såg till att de flesta av mina kurser låg inom denna institution. Jag läste ju även på andra institutioner exempelvis på UHS, Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot humaniora och samhällsvetenskap, en institution som kändes helt annorlunda om man jämför med UMN. Där arbetade också trevliga, intelligenta och extremt kompetenta människor, men vi nådde aldrig varandra lika självklart som vi gjorde på UMN…det kändes i alla fall så. När jag och någon lärare diskuterade med varandra så noterade jag att både läraren och jag förtydligade oss inför varandra. Det var visserligen små detaljer det handlade om, men kommunikationen var inte lika klockren mellan lärarna och mig som den var på UMN.
Jag minns att jag har nämnt detta fenomen vid ett flertal tillfällen under min utbildning och då genast fått gehör hos andra studenter, de hade upplevt precis samma sak. Skillnaden var att beroende på med vem man talade med så trivdes man på olika institutioner – vi är ju alla i grund och botten olika. Vissa älskade att vara på specialpedagogiska institutionen, medan andra var som jag – älskade matematiska – osv. Gemensamt var dock att vi alla hade hittat någon institution som vi trivdes bäst på.
Nu när jag har haft förmånen att få arbeta på två olika skolor inom en kort period och upplevt i stort sett samma sak som jag upplevde på Stockholms universitet så slog mig en tanke, möjligen är den helt fel, men det är i alla fall en tanke och på min egen blogg så äger jag ju mina egna tankar . Biträdande rektorn, på den skola som jag arbetar på nu (det är hon som anställer lärarna på skolan), är naturvetare i grunden. Kan det möjligen vara så att detta är med och påverkar på något sätt…? Kan det vara därför som jag trivs på min nuvarande arbetsplats och är det därför som det nu känns rätt? Jag vet inte…det är som sagt bara en tanke…
. Biträdande rektorn, på den skola som jag arbetar på nu (det är hon som anställer lärarna på skolan), är naturvetare i grunden. Kan det möjligen vara så att detta är med och påverkar på något sätt…? Kan det vara därför som jag trivs på min nuvarande arbetsplats och är det därför som det nu känns rätt? Jag vet inte…det är som sagt bara en tanke…
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms universitet, Institutioner, UMN, UHS, Kommunala skolor, Kommun, Lärare, Elev, Kunskap, Kunskapssyn, Naturvetare, Relationer, Åsikter, Samarbete, Arbetslag, Trivsel, Samsyn, Motpoler
Ett ben i varje läger…
Så handlar det om mitt "nya" arbete. Efter en vecka som; fritidspedagog med specialuppdrag i skolan, har jag förstått att jag står med ett ben i två olika "läger". En intressant position måste jag säga och framför allt inte den lättaste uppgiften. Ingen kommer att se på situationen som jag gör…jag får nämligen en enorm helhetsbild som är få förunnade i skolans värld trots att man kanske arbetat där i åratal. Så här långt kan jag dock konstatera att det uppstår en viss problematik om skolan och fritids befinner sig i exakt samma lokaler och dessutom med samma personal. Visserligen "kliver" lärarna "av" efter halva dagen…men de fortsätter ju trots detta att cirkulera i skolan. Jag börjar utveckla en viss skepsism mot att tala om uppdelningen skola och fritids. Kanske skulle man benämna det på något annat sätt istället…exempelvis vid skolans namn…eller enbart något så enkelt som skolverksamhet. Detta skulle kunna vara ett sätt att tydliggöra att samma regler gäller när man vistas på samma ställe och att även fritids är en organiserad verksamhet som inte innebär att man får göra precis som man vill… även om eftgermiddagsaktiviteterna bör vara betydligt friare. Så skulle man kunna se på det…om man vill.
Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Utbildning, Lärare, Elever, Fritidspedagog, Fritidsverksamhet, Undervisning, Fritidsaktiviteter
Jag har ett problem…
Jag har ett problem, ett personligt problem som för många säkert låter fullsändigt uppåt väggarna. Speciellt med tanke på hur situationen i världen ser ut med krig, klimathot, sviktande ekonomi och ständiga epidemier. Förvisso är det också så att i det stora världsalltet så är mitt problem verkligen inte stort, det är till och med mycket litet….för att inte säga försvinnande litet. På det personliga planet är det dock stort, för att inte säga gigantiskt stort. Mitt stora problem är att jag är i konstant behov av intellektuell stimulans. Vi talar dessutom inte om vilken stimulans som helst, utan nu talar vi om överstimulans…sådan överstimulering så att intellektet får sig en rejäl utmaning. Får inte jag denna stimulans blir jag orolig, rastlös och näst intill deprimerad. Det går egentligen inte att beskriva hur det känns, jag ser själv att det ser banalt ut i text, men det är det egentligen inte, för mig betyder det allt. Därför tyckte jag aldrig om mitt gamla jobb, som frisör ställdes jag aldrig inför sådana utmaningar eller överstimuleringar som fick mig att må bra.
Av samma orsak passade det mig ypperligt att studera. På universitetet fick jag tillgång till all stimulans jag kunde tänka mig. Jag studerade ju bara sådant jag inte kunde tidigare och jag studerade allting på djupet…jag kunde på så vis överstimulera mig själv. Jag tog lärarna till hjälp att för att ideligen spränga gränser och jag njöt som mest när när jag knappt klarade av någon uppgift för att den var så svår. När de andra studenterna grät eller hade hjärtklappning då njöt jag som mest. Kanske är jag galen…men jag fullkomligen älskar att bli utmanad…det gör mig lugn.
När jag tog mitt förra vikariat blev jag också utmanad. Jag hamnade mitt i någonting som gjorde att jag var tvungen att använda hela min potential för att lyckas och jag njöt även denna gång…det är nu som jag har fått problem. När jag går och tänker på mitt kommande arbete, jag har ju fått lite mer insikt nu tack vare de två studiedagar som jag varit där och informerat mig, så ser jag inte någon utmaning i det. På det sätt som lärarna vill att jag ska arbeta kommer det inte att bli någon utmaning för mig. Jag kommer inte att planera lektioner i den utsträckningen och jag kommer inte heller att hålla några lektioner i den utsträckningen. Just nu känns det som om det mer eller mindre är en fråga om att bara finnas där till hands. Vis av erfarenhet vet jag dock att min blotta uppenbarelse brukar skapa en lugn atmosfär i klassrummet. Om det nu blir som jag befarar finns det ingenting kvar till mig…utmaningen är liksom klar…och jag kommer att bli rastlös. Jag är i ett enormt behov av att få använda mig av den kunskap som jag numera går och bär på. Jag vet att jag kommer att må dåligt om jag inte får använda mig av den fullt ut. För mig räcker det inte att bara möta eleverna, jag har ett enormt behov av att utmana dem och låta mig själv utmanas av dem. Det är där glädjen för mig ligger. Jag tror dock att jag inte kommer att tillåtas ha en sådan position i det arbete som jag nu har tagit och det smärtar mig EMORMT.
Någonstans i min enfald trodde jag att mina år av understimulans var förbi, men det verkar inte så. Nu får jag dock ta det för vad det är och istället vara tacksam för att jag trots allt har ett arbete. Som arbetsmarknaden ser ut just nu är oddsen mycket större att man som nyexad lärare får gå arbetslös än att man verkligen hittar ett jobb. Jag är alltså egentligen lyckligt lottad, även om det inte känns så just nu. Just nu känner jag mig bara orolig, rastlös och understimulerad….en känsla som jag hoppades ALDRIG mer skulle komma tillbaka. Jag är SÅ besviken på att jag skulle bli tingad att uppleva denna känsla igen…
Måste nog påminna mig själv att kontrollera möjligheterna för att läsa in en magisterexamen…
Läs även andra bloggares åsikter om Stimulans, Utmaning, Arbete, Frisör, Lärare, Studier, Arbetsmarknaden, Arbetslös, Skola, Elever, Klassrum
Joggingrundans lovsång
Springer och springer fram i sommarvärmen, känner hur jag vibrerar fram mot asfaltens heta underlag. Jag är ett med hela universum men samtidigt instängd i en enorm sal med ett himmelskt tak. Jag flyger lätt i morgonbrisen men stormar fram en kall och blåsig vinterdag. Jag strilar tillsammans med regnet och studsar i lätt i mitt möte med asfalten. Kraven finns inte, tankarna orkar inte, jag är helt fri…
Jag pulsar fram över höga drivor, svävar fram en annan dag. Vedermödor, krämpor, oro och känslor försvinner. Det enda som existerar är kroppens rytmiska rörelse. Jag är inte längre komplex utan encellig och gör endast en enda rörelse. Kraven finns inte, tankarna orkar inte, jag är helt fri…
Skorna och trasiga, byxorna likaså. Jag bryr mig inte, fortsätter enbart rytmiskt framåt. Utseende och ideal vad är väl det, jag är encellig, vad vet väl jag. Dock helt nöjd med sportbehån som håller ihop hela min cell. Fortsätter sedan min systematiska rörelse framåt i universum. Kraven finns inte, tankarna orkar inte, jag är helt fri…
Springer och springer fram i sommarvärmen, känner hur jag vibrerar fram mot asfaltens heta underlag. Jag är ett med hela universum men samtidigt instängd i en enorm sal med ett himmelskt tak. Jag flyger lätt i morgonbrisen men stormar fram en kall och blåsig vinterdag. Jag strilar tillsammans med regnet och studsar lätt i mitt möte med asfalten. Kraven finns inte, tankarna orkar inte, jag är helt och fullständigt fri…