Frågan är om det är ett tecken på intelligens

eller om det är tvärt om…

Marie

Marie

I morse vaknade jag och kände mig fortfarande mosig. Tog faktiskt tempen, tänkte att jag kanske inte borde gå till jobbet om febern fortfarande var hög. Jag hade 38,1 och det kändes så där mitt emellan om jag ska vara ärlig. Det hela slutade i alla fall med att jag tog alvedon och gick till jobbet. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det skulle vara bättre för eleverna att träffa sin “vanliga” lärare när de kom tillbaka från sportlovet. De är ändå alltid lite stissiga efter ett lov och står då en vikarie där är ju risken att de blir ändå stissigare. Nej, det kändes som om det skulle vara bättre för dem med sin gamla fröken….tryggare så. Sagt och gjort, jag åkte dit och det gick förhållandevis bra. Nu är jag dock så trött att jag knappt orkar skriva detta inlägg. Därför avslutar jag nu och säger god natt!

Marie

Marie

Ibland tänker jag att det är Freuds fel. Hans enorma genomslagskraft skapade en inneboende tro i människan att livet kan bli lyckligt. Kanske ville han själv bara uppnå att livet skulle bli uthärdligt, men att detta missuppfattades och vi lever i en generell tro på att en slags lyckonivå ska uppnås? För inte duger det väl  med att livet bara stundvis är drägligt? Det är väl ständig lycka vi vill uppnå, är det inte? Den lyckade och lyckliga människan, det är väl det som är samtidens ideal. Ibland tror jag istället att det är new age erans fel. Självutveckling och positivt tänkande. Grundtanken med positivt tänkande är att individen skapar sin egen verklighet (läs: man är sin egen lyckas smed). Vi ska skapa vår egen lycka that`s it! Jag skulle kunna skylla på en massa annat också, men jag tror att jag fått fram min poäng.

Då återstår bara frågan varför denna envetna strävan mot total lycka har fått fäste i oss samtidigt som den verkar förblinda oss. Vad är det som gör att många av oss tror att livets förhållandevis normala vedermödor är verkliga problem. Hur skulle det ha sett ut om vi istället accepterade att livet är en enda kamp, ett enda långt lösande av diverse olika problem som kommer i vår väg- Är det inte där man finner den egentliga utvecklingen och den egentliga lyckan? Kampens lyckorus, skulle inte det kunna vara någonting? Vad får oss att tro att livet ska vara enkelt, när det alltid har varit så oerhört arbetsamt. Det vittnar hela historien om. Har vi på något sätt fullständigt tappat greppet om både oss själva och verkligheten när vi på något underligt vis tror att vi ska kunna skapa en bekymmersfri tillvaro. Varför envisas vi med att tro att vi skulle vara så mycket smartare än både andra arter och tidigare generationer. Varför skulle vi lyckas med någonting som ingen annan gjort. Alla epoker har sina egna bekymmer, tillvaron kommer aldrig att bli bekymmersfri. Ju mer vi strävar efter perfektion, ju mer kommer vi att misslyckas och dessutom kanske på bekostnad av våra egna barn. Även barn synts många gånger bli indragna indragna i vår livslögn om det perfekta livet. Dessvärre uppenbarar sig livets vedermödor också för dem en vacker dag då de själva ska ut och möta världen. Verkligheten slår då ner som en slags bomb i huvudet på dem och till vilken lycka då?

Själv känner jag att det är dags att vakna upp nu. Att barn inte sover på nätterna är inte problem av gigantiska proportioner, det är snarare så vanligt att man skulle kunna säga att det bara är så. Det behövs varken läkarbesök eller sömnmedel för att rätta till det bekymret. Det är bara att ge tiden an. Besvärliga människor får man också räkna med när man tutar ihop fler och fler människor på ständigt minskande ytor. Alla kommer heller inte att bli höginkomsttagare, hur duktig man än är. Inte heller kommer kroppskrämpor och åldrande att försvinna, hur kompetenta läkarna än är eller blir. Tyvärr kanske det är dags att inse att vi trots vår intelligensmässigt högstående art fortfarande bara är människor. Vi har ännu inte lyckats mutera till någonting annat. Kanske skulle vi har bättre förutsättningar att verkligen bli lyckliga om vi slutade med att förknippa lycka med frånvaro av både sveda och värk! Kanske är det just i livets mest slitsamma faser som lyckan gömmer sig. Jag kan ibland tänka tillbaka på mitt eget liv och förvånas av att jag i efterhand kan uppfatta en period som jag just då tyckte var mycket jobbig som en bra fas i livet. Jag tror att det inte bara är jag utan att många av oss skulle må bra av att tänka om…radikalt och ta en riktig funderare på vad som är ett lyckligt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Bröstcancer

Periodvis i Medis och Maxis liv har har jag suckat och tänkt att det inte är någon “ordning” på dem. Skulle någon be mig definiera exakt vad det är som inte “är i sin ordning” skulle jag få det lite körigt. Jag vet inte exakt vad det är som inte “är i sin ordning” jag vet bara att de i alla fall inte lever efter min ordning. Jag tycker exempelvis att man måste sova ett visst antal timmar på natten om man ska upp och arbeta dagen efter. Fem timmar minst, där går min osynliga gräns. Medi tycker att tre timmar är bra, där går hennes gräns…alltså är det ingen ordning på henne…tycker jag. Att hon sedan går upp och arbetar nio timmar utan något större gny räknas liksom inte. Hon lever inte efter min ordning.

Är det just det som det är frågan om när det gäller generationsskiften? Nästa generation lever efter en “ny” ordning. En ordning som är logisk för dem och deras gelikar. En ordning som vi äldre generationer har svårt att se eller förstå logiken i. Alltså förutsätter vi att det inte är någon ordning alls på den nya generationen. När man inte kan se logiken i ordningen, förutsätter man då helt sonika att det inte finns någon ordning överhuvudtaget? Är det just därför som varje generation sitter och ojar sig över nästkommande generation?

Ytterligare ett exempel på “ordningar” är tatueringar. När mina föräldrar växte upp (och även jag till viss del, åtminstone de yngre åren) var det “bara” sjömän och kriminella som var tatuerade. Det var en logisk ordning då, en ordning som hjälpte till att “sortera i livet”. När Medi sedan en dag kom hem och ville tatuera sig blev jag alldeles kall i hela kroppen. Det var nästan som om hon hade berättat att hon ville injicera en dödlig sjukdom. Jag mådde dåligt av hennes önskan under en mycket lång tid och motarbetade henne LÄNGE. Nu var hon i och för sig alldeles för ung första gången som hon kom med sin önskan, men ändå… Min reaktion motsvarade inte själva frågan egentligen…det tycker jag i alla fall inte så här 5 år senare. Så småningom tatuerade hon sig i alla fall, en mycket vacker fjäril på ryggen mellan skuldrorna. När jag såg den släppte mycket av min oro, men mina föräldrar (särskilt min pappa) var övertygad om att hennes möjligheter att få arbete i framtiden hade minskat dramatiskt.

Tittar man sig omkring i dagens “ordning” påverkar dock inte några tatueringar arbetsmöjligheterna nämnvärt. Jag skulle nog vilja påstå att de inte påverkar alls. Möjligen har det varit så i en tidigare ordning, men inte enligt dagens. Jag hade exempelvis en tatuerad lärare på dåvarande lärarhögskolan. Hon var dessutom rektor för en av institutionerna. Tittar man på den “blivande” lärarkåren så kommer antagligen åtminstone 25% av dem (min uppskattning) att vara tatuerade. I alla fall om man ska bedöma utifrån de lärarstudenter som jag gick tillsammans med. En tatuering idag är inte tecken på oordning n(kriminell) eller att man är eller har varit sjöman. En tatuering idag är inte ett tecken på någonting alls… annan än att man är intresserad av sitt utseende. Helt krasst är det så. Jag känner till tatuerade rektorer, bibliotekarier, sjuksköterskor, elektriker, lärare, kockar, hemmafruar, handelsanställda och så vidare och så vidare… Jag vill nog påstå att det idag finns tatueringar på alla nivåer och i alla samhällskick.

Jag tror att jag måste börja leta “nya” ordningar innan jag bedömer någon annans liv och leverne hädan efter. Det kan ju vara så att det som jag uppfattar som oordning bara är en annan ordning än min egen. Är ordningen tillräckligt olika är ju risken stor att det egentligen bara är jag som inte har lyckats få syn på den, trots att den faktiskt är där. Kanske lyckas jag inte få syn på den på grund av mitt egna och förhållandevis inskränkta perspektiv skapad av min alldeles egen logik.

Okej, nu är jag lite svår känner jag …men man måste få vara det också ibland  .

Läs även andra bloggares åsikter om Ordning, Logik, Sortering, Liv, Generationer, Generationsklyftor, Samhällsutveckling, Kriminalitet, Sjömän, Kriminella, Filosofiska tankar

….eller är det så att jag lider av någon gammal yrkesskada.

Läs även andra bloggares åsikter om Utseende. Make-up, Smink, Hår, Frisyr,

Jag räddade min bror från att drunkna när jag var 10 år. Han var då 3 år. Jag minns det så väl, varenda liten detalj från händelsen har etsat sig fast i mitt minne för evigt. Jag minns hur jag satt och sjöng på altanen och min kusin N satt och rodde i en liten gummibåt i poolen. Brorsan sprang runt och lekte. Plötsligt säger N med släpig röst: –Marie…U har ramlat i poolen. Jag minns hur jag spratt upp och rusade fram till poolkanten där jag såg min bror flyta runt i vattnet. Han “stod” upp i vattnet så det man såg var hans mörka hår som “flöt” runt på ytan. Jag kastade mig snabbt i vattnet med kläderna på, fick tag i min bror och lyckades få oss båda in till sargen. Där fick jag upp brorsan så att han hängde på sargen medan jag höll fast honom med min högerarm. Själv hängde jag mig kvar i sargen med min vänsterarm. Jag kommer ihåg att jag var orolig över att han skulle ha fått en kallsup och därmed inte skulle kunna andas. Jag kunde nämligen inte släppa mitt grepp och hjälpa honom. Hade jag släppt hägerarmen hade ju brorsan åkt i vattnet igen och hade jag släppt vänsterarmen hade vi båda åkt i vattnet. Problemet var att jag inte bottnade, jag var alltså tvungen att “hänga kvar” där med brorsan på kanten. Inte orkade jag knuffa upp honom heller då jag inte hade någon botten som jag själv kunde stå på. Mitt i detta inferno av tankar kom min pappa runt husknuten och så var allting löst. Ja, kanske inte allting. Varken brorsan eller jag drunknade, så långt var allting bra. Kvar blev dock en evig rädsla för att ngn  i min närhet ska drunkna. För mig är vatten och barn för evigt en fobi och därmed har simkunnighet blivit ett av det viktigaste målen för mig när det gäller mina barns kunskaper. Så länge de inte kan simma passar jag dem minutiöst vid poolen eller vid andra typer av vattendrag. Jag lider hund när de ska gå med förskola eller skola och bada. Att släppa iväg dem att bada med andra föräldrar är uteslutet….ända tills de kan simma. Då släpper stora delar av min oro.

Vi har dessutom fler vattentillbud i släkten. Jag har en farbror som HAR drunknat. Han drunknade i vuxen ålder och även om jag var för liten för att minnas detta satte det sina spår i hela släkten. Framför allt hos min älskade lilla farmor. Att växa upp och se vilken plåga en sådan olycka ställer till med sätter också sina spår. Vatten är för mig glädje och hot. Rätt använt på ett ansvarsfullt och medvetet sätt, hur roligt som helst. Fel använt…ja… Därav att jag lägger så stor vikt och framför allt energi på att lära mina barn att “handskas med vatten”. Jag vill att de ska lära sig simma “ordentligt”. Jag vill dessutom att de ska lära sig att både dyka och hoppa i på ett medvetet sätt. Jag hade en gång i tiden en frisörkund som hade brutit ryggen i en badolycka. Han skulle dyka i från bryggan. Problemet var att det låg en stor sten under ytan som han inte visste om. Han klarade sig så tillvida att han överlevde och blev heller inte förlamad. Dessvärre hade han ständig värk som skulle bli bestående för resten av hans liv. Mitt måtto när det gäller vatten har alltså blivit: Kunniga barn är trygga och glada barn. Jag vill att de ska lära sig slappna av och koppla av i och tillsammans med vatten, däremot inte underskatta faran med det. Själv kommer jag aldrig att riktigt kunna koppla av när det finns vatten runt omkring. Att bada i poolen är dock helt okej. Där kan till och med jag slappna av en aning. Sjöar och hav känns värre…

Besök gärna Svenska Livräddningssällskapets hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Simma, Simkunnighet, Simskola, Pool, Bada, Vatten, Hav, Sjö, Badplats, Badvett, Svenska Livräddningssällskapet

Jag har en svärmor som är reumatiker och som har ständig värk. Just nu syntes hon inte få någon hjälp för sin ständiga värk….sådant berör mig.

Jag har någon som är mig mycket nära och mycket kär som precis har blivit av med jobbet…sådant berör mig.

En av Minis absolut bästa vänner har fått sitt tredje återfall i cancer och ….sådant berör mig.

Jag har en hund som är nyopererad för andra gången på en månad och som just nu ligger inlagd för blodiga avföringar….sådant berör mig.

Jag har en dotter som ofrivilligt flyttat hem igen efter två år efter ett hastigt uppbrott med sin pojkvän och som inte mår så där strålande som en mamma vill att en dotter ska göra….sådant berör mig.

Ja, jag vet inte om det där med att det är inte hur man har det utan hur man tar det hjälper mig särskilt väl. Hur kan man möjligen ta allt detta utan att bli känslomässigt illa berörd, man blir ledsen helt enkelt. Kanske både ledsen och stressad är korrekt. Hur håller man sådana här saker ifrån sig på ett alldeles svenskt lagom sätt. Tro nu inte att det är så att jag snöar in i någon depression eller så, nej så är det inte. Det är snarare så att jag försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag försöker att finnas där och lyssna om det är någon som behöver. Jag fixar och jag trixar så gott jag bara kan, men även jag har mina begränsningar. Tyvärr äger jag inga övernaturliga krafter och ännu har jag inte lyckats att manipulera ödet, trots genuina försök. Men säg mig någon: HUR ska man ta “det” egentligen? Mitt sätt att handskas med livet eller “det” verkar inte var optimalt. För jag tycker faktiskt stundvis att saker och ting är ganska jobbiga. Idogt stretar jag på eller kanske till och med emot i ett genuint, ändlöst och ambitiöst försök att göra “allting” så bra som möjligt, både för min egen skull och för alla andras skull. Kanske är det där skon klämmer….”allting” är kanske ett för vitt begrepp alltför stor ambitionsnivå. Jag kanske får bryta ner saker och ting lite och försöka anpassa mig efter en lägre ambitionsnivå…jag är ju inte mer än människa…. jag heller….

Men ärligt, hur f-n gör man för att ta ett fjärde cancerbesked på ett barn på "rätt sätt.?Hur håller man någonting sådadant på en "rimlig" nivå? Hur kan man "låta bli" att ett sådant besked inte ska påverka en för mycket? Ja, jag vet ärligt talat inte!

Jag har i alla fall beställd detta Hope-smycke till Mini från Barncancerfonden. Det är ett vackert smycke och samtidigt gör man en god gärning. Barncancer fonden får 150 kronor för varje sålt smycke. Detta kändes mer än rätt just nu.

Klicka på bilden så kommer du till Barncancerfonden, den sida som man kan beställa smycket ifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Barncancer, Hope-smycke, Barncancerfonden, Livsfunderingar, Ödet, Övernaturliga krafter, Människor

Nu när jag har haft förmånen att få arbeta på två olika skolor inom en kort period och upplevt i stort sett samma sak som jag upplevde på Stockholms universitet så slog mig en tanke, möjligen är den helt fel, men det är i alla fall en tanke och på min egen blogg så äger jag ju mina egna tankar . Biträdande rektorn, på den skola som jag arbetar på nu (det är hon som anställer lärarna på skolan), är naturvetare i grunden. Kan det möjligen vara så att detta är med och påverkar på något sätt…? Kan det vara därför som jag trivs på min nuvarande arbetsplats och är det därför som det nu känns rätt? Jag vet inte…det är som sagt bara en tanke…

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms universitet, Institutioner, UMN, UHS, Kommunala skolor, Kommun, Lärare, Elev, Kunskap, Kunskapssyn, Naturvetare, Relationer, Åsikter, Samarbete, Arbetslag, Trivsel, Samsyn, Motpoler

Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Utbildning, Lärare, Elever, Fritidspedagog, Fritidsverksamhet, Undervisning, Fritidsaktiviteter

Jag pulsar fram över höga drivor, svävar fram en annan dag. Vedermödor, krämpor, oro och känslor försvinner. Det enda som existerar är kroppens rytmiska rörelse.  Jag är inte längre komplex utan encellig och gör endast en enda rörelse. Kraven finns inte, tankarna orkar inte, jag är helt fri…

Skorna och trasiga, byxorna likaså. Jag bryr mig inte, fortsätter enbart rytmiskt framåt. Utseende och ideal vad är väl det, jag är encellig, vad vet väl jag.  Dock helt nöjd med sportbehån som håller ihop hela min cell. Fortsätter sedan min systematiska rörelse framåt i universum.  Kraven finns inte, tankarna orkar inte, jag är helt fri…

Springer och springer fram i sommarvärmen, känner hur jag vibrerar fram mot asfaltens heta underlag. Jag är ett med hela universum men samtidigt instängd i en enorm sal med ett himmelskt tak. Jag flyger lätt i morgonbrisen men stormar fram en kall och blåsig vinterdag. Jag strilar tillsammans med regnet och studsar lätt i mitt möte med asfalten.  Kraven finns inte, tankarna orkar inte, jag är helt och fullständigt fri…