You are currently browsing the archives for the Lärarrollen category.

Är det väldigt komplicerat att vara lärare och samtidigt med i Facebook?

juli 25th, 2010

Jag har funderat mycket på om jag ska gå med i Facebook eller inte. Egentligen har jag ingen större önskan att bli medlem där, jag har det bra som jag har det. Den där gigantiska kompisboken för vuxna känns egentligen inte speciellt jag. Men ändå…jag känner att jag ställer mig utanför någonting som jag kanske borde ta del av och kanske skulle kunna ha nytta av att som lärare. Är det kanske rent av utvecklande för mig som pedagog att vara en del av denna gigantiska plattform för socialt umgänge och kommunikation? Bara det att jag vet vad det är som upptar elevernas intresse, tid och liv är ju egentligen en vinst. Att jag är insatt i något som elever tycker är mycket viktigt.

Jag är kluven, mycket kluven i frågan ska jag ärligt säga. Facebook kan även kännas som ett mäktigt socialt kontrollorgan. Visserligen spelar det inte mig någon roll om någon vill kontrollera mig jag har inte speciellt mycket att dölja. Vad jag är rädd för att att man helt oförskyllt ska bli ihopkopplad med “fel” personer. Jag har själv besökt bekantas sidor på Facebook (utan att vara inloggad) och surfat vidare på deras kontakter och bara ett par knapptryckningar bort från dem har någon av mer vansklig natur dykt upp och genast har jag ställt mig frågan: Känner DE varandra? Tanken väcks utan att jag har något egentligt belägg för min “misstanke”.

Sedan finns det många andra aspekter att ta hänsyn till. Ska man eller till och med kan man som lärare bli vän med elever eller föräldrar? Är inte det ett sätt att blanda ihop två olika roller, den privata och den professionella? Ja, jag är som sagt var osäker på hur jag ska göra. Jag kommer antagligen överlägga detta med mig själv ett tag till. ;-)

Lästips i ämnet:  Why I´m quitting Facebook.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Bittra lärare?

december 3rd, 2009

Idag kom jag på mig själv med att sucka högt. Jag nämde det för en manlig lärare. Jag menade på att när jag började att arbeta som lärare så tyckte jag att jag förvånansvärt ofta hörde min omgivning sucka och nu hade även jag börjat. Han skrattade och sa att det är kanske lätt att halka in i sådana mönster. Bara man inte blir bitter som vissa tenderar att bli fortsatte han sedan lite menande. Jag vet inte exakt vem det var han hade i åtanke eller om han menade lärare över lag men jag vet själv att jag har tänkt samma tanke ett flertal gånger genom åren och just i kombination med läraryrket….. Jag hävdade med bestämdhet att någon bitterhet inte skulle få bita tag i mig…men kände ett visst obehag efter hans ord….och bestämde mig snabbt för att humorn ska få bli ledord i min lärargärning. Humor bör ju motarbeta all form av bitterhet, inte sant?

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Öppen reflektion till alla berörda parter inom utbildningsvärlden!

oktober 12th, 2009

Observara att detta inlägg endast är en reflektion gjord av mig och därmed gör den inte anspråk på att representerar några "sanningar".

Jag har haft en trygg uppväxt tillsammans med två förnuftiga föräldrar som under hela min barndom har  haft ett och samma mantra: orsak och verkan. Detta har lett till att jag tidigt började leta samband, orsak- och verkansamband. Jag kan tipsa om att detta mantra är mycket matnyttigt både när man vill planera någonting och när man vill försöka förutsäga någonting. De gånger då orsak och verkan sambanden inte fungerar speciellt bra är då oerfarenhet blandar sig i som en variabel, vilket händer mig med då och då även om det blir alltmer sällan med åren. Tyvärr missbedömde jag orsak och verkan sambanden i samband med min lärarutbildning, eller i alla fall i samband med betygssättningen. Jag trodde i min enfald att strålande betyg i lärarutbildningen innebar att en arbetsgivare skulle se på mig så här:

Här har vi en mogen kvinna i 42-års åldern som har rent ut sagt strålande goda betyg från en hel lärarutbildning. Dessutom verkar hon vara en fullt fungerande trebarnsmor, hustru och som pricken över i:t även en matte. Detta måste innebära att jag framför mig har en mycket omhändertagande, ambitiös, strukturerad, uthållig och stresstålig person – alla sådana egenskaper som vi skulle behöva ha hos den lärare som vi anställer. Här gäller det att agera fort – henne MÅSTE vi ha!

Men icke sa nicke, inte var betygen intressanta för att bilda sig en uppfattning om mig som person eller om min framtida yrkesroll. Nej, visserligen verkar det vara vara intressant att få reda på vilka kurser jag har gått, men endast i syfte för att man inte själv ska få kritik för att man har anställt obehörig personal. Ett papper att vifta med om någon skulle råka fråga helt enkelt. Skolverksmonstret är ju svårt att tämja och då gäller det att man har tillgång till de rätta metoderna….

Vart vill jag egentligen komma? Jo, orsak och verkan principen har jag redan nämnt och detta skulle  kunna översättas till tillgång och efterfrågan när det gäller läraryrket. För mig har det blivit fullständigt uppenbart att läraryrkets status ALDRIG KOMMER ATT HÖJAS och det beror inte på att lärarutbildningen skulle vara dålig. Det beror enbart på att tillgång och efterfrågan. Vad är det som efterfrågas? Ja, inte är det bra betyg i alla fall, utan man efterfrågar istället ERFARENGHET AV ATT HANDSKAS MED BARN OCH FÖRÄLDRAR- sådant som en helt outbildad person skulle kunna besitta.

Den lärarutbildning som har har gått har bjudit på ett enastående stort kursutbud som dessutom inneburit att jag har kunnat plocka ihop en fantastisk lärarutbildning. Kunskaperna har bara legat där och väntat på att någon ska hämta upp dem, vilket jag också har gjort. Drivkraften för mig har hela tiden varit en gångbar lärarexamen med goda betyg. Jag ville bli konkurrenskraftig samtidigt som jag ville ha nytta av HELA  min lärarutbildning i min framtida profession.

Andra studenter har under hela min utbildning försökt att hålla mig tillbaka och bestämt hävdat att betygen inte spelar någon roll när man söker arbete, vilket jag inte lyssnade på. De visar sig nu att de hade rätt och jag hade fel. Gör man ett nedslag där jag just nu vid detta tillfälle står är det bara att konstatera att det hade varit betydligt bättre om jag hade plockat ihop en lärarutbildning som bestod av kurser där man inte var tvungen att lägga ner hela sin själ. Dessutom borde jag inte ha satsat på höga betyg utan istället haft tid över att arbeta extra med barn, DET hade varit en efterfrågad utbildning.

Då är vi tillbaka till orsak och verkan igen. Jag har nu konstaterat att det inte är någon som helst fel på lärarutbildningen utan vad är det som är fel då?  Jo, efterfrågan. Hade skolan istället börjat värdesätta höga betyg när de anställer sin personal så hade naturligtvis fler studenter än jag börjat läsa på "allvar". Drivkraften att få höga betyg hade ökat vilket i sin tur skulle innebära att man höjer kunskapsnivån hos studenterna. Det är alltså inget fel på den utbildning som finns att tillgå . Det är inte heller något fel på kurslitteraturen eller utbudet av den utan litteraturen är snarare imponerande väl vald (och jag är inte lätt att imponera på trots att jag är en enkel lärarstudent). Det är inte heller fel på tentorna eller bedömningen av dem.  Vad som är fel är efterfrågan. Man får helt enkelt det man frågar efter. Lärare med måttliga pedagogiska- och ämneskunskaper men med en gedigen erfarenhet av att umgås barn och prata med deras föräldrar! Dessvärre är umgänget med barn inte det enda målet i en lärarens uppdrag utan det minst likga viktigt med kunskaps- och fostransuppdraget. Det är bara att konstatera att det är någonstans det klickar och konsekvenserna  av detta har jag redan beskrivit….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Studier, studier, studier

oktober 11th, 2009

Ja, jag är kanske lite tjatig angående mina studier så det är väl tur att det här är min blogg och jag kan skriva vad jag vill i den. ;-) Hur som helst så går även denna helg i studiernas tecken. Jag har visserligen kommit så långt nu att jag ska börja korrigera mig själv. Jätteskönt faktiskt. Jag börjar se slutet i tunneln. För tydlighetens skull kan jag tala om att jag alltså (i stort sett) är färdig med tre av de fyra tentor som ingår i kursen som jag nu går. Alla kursens tentor är/var dessutom förhållandevis massiva så jag har inte direkt legat på latsidan de här veckorna.

Har jag riktig tur nu också så har jag stora chanser att få ett vikariat från och med det jag slutar fram till augusti. Visserligen är det en fritidspedagogtjänst, men eftersom det är i nära samarbete med skolans pedagoger känns det intressant ändå. Det finns ju nästan inga lärartjänster att söka just nu. Skolan säger ju upp personal istället för att anställa dem. Vikariat finns, men de flesta är som fritidspedagoger eller som förskolepersonal. Om jag letar på arbetsförmedlingens hemsida på grundskollärare för skolans tidigare åldrar finns det ca 67 arbeten i hela Sverige, 28 av dem inom Stockholms län och av dessa är ca 85 % (min uppskattning) tjänster som fritidspedagog eller förskoletjänster, 10 % inom privat skolverksamhet som nischade friskolor och den resterande 5 procenten kan jag söka. (Det är alltså ingen konkurrens alls om platserna). Skolorna vet dessutom om hur läget är och alla tjänster innebär i stort sätt dokumenterad erfarenhet med goda referenser, skolorna kan med andra ord välja och vraka nu när det har varit uppsägningar. Nyutexade som jag ligger alltså inte högt på marknaden. De verkar knappt titta på mina goda betyg…de betyder tydligen ingenting, vilket faktiskt förvånat mig en hel del. Visserligen får jag komma på intervjuer men det verkar vara mitt eget brev som jag har skrivit och skickat med min ansökan där jag presenterar mig själv som jag varit orsaken till detta, inte mina betyg. Däremot faller jag på att jag inte kan uppvisa en dokumenterad erfarenhet från skolan värld. Vid de intervjuer jag har varit på har de frågat om detta och jag har sett hur ögonen slocknar varje gång jag  talar om att jag "bara" har min VFU att hänvisa till. Det hjälper inte att jag tillägger att jag har arbetat med människor i hela mitt liv. De menar att det är HELT annorlunda med barn i grupp, gruppdynamiken…. Dessutom är föräldrarna tydligen också ett gissel, de behöver någon som är van att handskas med dem på "rätt" sätt. De väljer med andra ord ett säkrare kort än vad de tror att jag är, även om jag vet att de har tyckt om mig som person. Hur som helst så innebär i alla fall en tjänst på fritids att jag i lugnt tempo kan visa vad jag går för och kan på så sätt (förhoppningsvis) få en egen klass till hösten….dessutom får jag lediga helger i över ett halvår, inte att förakta efter så många års studier!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Ibland tänker jag att jag verkligen behövs i skolan…

oktober 9th, 2009

Speciellt sådana gånger då jag läser sådant här: Lärare spände fast bråkig elev  på en stol med hjälp av sin livrem och ställde honom sedan ute i korridoren. (SvD).

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Blogga eller inte…

augusti 23rd, 2009

Inga M gjorde mig uppmärksam på någonting som jag under mina studieår inte har reflekterat över, eller rättare sagt förträngt då de stötvis har blinkat förbi. Problematiken att skriva en blogg och samtidigt vara en "offentlig" person. Det fick mig genast att "grunna" på om jag verkligen kan vara exempelvis klasslärare och samtidigt skriva en blogg, tveksamt måste jag nog säga. Jag tänker på den amerikanska polisen och deras Miranda varning.

You have the right to remain silent. Anything you say can and will be used against you in a court of law

Okej, svenska skolan, dess elever och alla föräldrar är inte den amerikanska polisen, men vis av min tid som frisör vet jag av ren erfarenhet att allting man säger verkligen kan vändas emot en och kommer förmodligen så småningom även att göra det. Tala är silver och tiga är guld är inte helt taget ur luften, det ligger MYCKET i det ordspråket. Jag riskerar alltså att ramla ner från en pedistal om någon av mina elever eller dess föräldrar läser min "personliga" blogg , som visar att jag är en alldeles vanlig kvinna med alldeles vanliga ambitioner och dessutom lever ett alldeles vanligt liv tillsammans med en alldeles vanlig familj, Jag minns själv när jag träffade Medi och Maxis fritidsfröken på den lokala "krogen" en gång för hundra år sedan. Hon satt där ganska så lullig och jag minns hur besviken jag blev. Jag tyckte att det inte riktigt passade sig att hon var en alldeles "vanlig" människa som satt där och drack bland alla oss föräldrar. Barnslig känsla måste jag nog erkänna så här i efterhand, men likväl har jag sedan detta tillfälle inte sett denna stackars fritidsfröken med samma ögon. Jag gör det inte ens idag, 15 år senare….kanske var hon alkoholiserad….eller hade hon några andra allvarliga problem och var hon VERKLIGEN lämpad att ta hand om barn om hon drack på helgerna…? Skitdumt, men likväl sant.

Jag var själv med om samma sak som frisör. Folk agerade nästan som om man var en kändis, alla ville känna frisören! När jag skiljde mig vallfärdade folk för att klippa sig för att få senaste nytt på frisörfronten så att de kunde stoltsera med nyheterna. Det var nästan paparazzistämning ett tag, en kund smög till och med runt i buskarna i ett försök att höra vad jag sa….kanske hade jag ngt smaskigt att komma med. Vad jag menar är att man inte ska underskatta den bild som människor bygger omkring en. För att det byggs bilder, både frivilligt och ofrivilligt, är ofrånkomligt. Kanske är det då bättre att låta var och en bygga sig den bild av mig som den vill ha och klarar av att handskas med. Genom att skriva en blogg riskerar jag att rasera dessa bilder och därmed underminera min egen framtida yrkesroll, precis som den stackars fritidsledaren gjorde. (Egentligen tror jag att hon är och var en mycket bra kvinna, men hade som sagt var svårt att hålla kvar den bilden…kanske blev hon "hotfullt" mänsklig i mina ögon).

Jag måste noga överväga detta känner jag…ett alternativ är ju att friställa mig helt från bloggen som privatperson och enbart blogga som pedagog, men även den typ av bloggande  är som att gå balansgång på slak lina….åsikter är ju som vi alla vet livsfarliga! Allting man säger kan och kommer att vändas emot en…. men jag har ju rättigheten att faktiskt vara tyst!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Intressant diskussion om betygssättning av lärare

juli 25th, 2009

Finns att läsa hos Mats - tysta tankar. Jag som själv är helt emot att elever ska betygsätta sina lärare finner naturligtvis diskussionen tillfredställande.

Jag läste själv Ola Mårtenssons artikel i SvD och var redan då inne på att skriva om den, men det blev aldrig så. Nu väljer jag alltså att istället länka till Mats artikel om den. Jag vill dock poängtera att jag "hakade upp mig" på samma citat som Mats syntes haka upp sig på. Dock inte av helt samma anledning, även om jag också var inne på hans tankar.

Självklart ska elever och deras föräldrar kunna påverka skolsituationen. Men att på lösa grunder be barn att betygsätta vuxna är en flumidé som får myspedagogerna att sprattla av lycka i de fotriktiga filttofflorna. (SvD.se)

Tankarna som dock tog överhand i mitt fall och som retade mig något enormt var att det verkar vara helt okej att använda en så arrogant ton, för att inte säga oförskämd ton, mot just pedagoger. En flumidé som får myspedagogerna att sprattla av lycka i de fotriktiga filttofflorna  - en mening och man har mer eller mindre underminerat statusen hos en hel yrkesgrupp då risken faktiskt finns att alla pedagoger besitter en del "myspedagogik"… (jag får rysningar bara av att skriva ordet. Myspedagogik vad är det för ngt och vem kom på själva ordet? Antingen är det väl pedagogik eller också är det inte det, finns det någon pedagogik som är "mysigare" än någon annan?).

Jag som tycker om att dra paralleller med läkare undrar vad som hade hänt om man skrivit en artikel där man uttrycker sig på liknande sätt, eller det hade förmodligen aldrig hänt. Tänk er själva:

En flumidé som får mysdoktorerna att sprattla av lycka i de fotriktiga och välventilerade foppatofflorna… (mysdoktorer med mysdiagoser…)

Nej, jag tror inte att någon hade valt att formulerat sig så i en artikel i SvD när det gäller läkare eller  någon annan yrkesgrupp heller för den delen. Denna "naturliga" arrogans verkar bara gälla just för pedagoger!

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Medi är HELT nöjd ;-)

maj 26th, 2009

Medi har varit och orienterat med skolan idag. Jag stötte ihop med henne i vårt lilla centrum och när hon kom från orienteringen. Hon hade på sig en snygg svart kjol, en snygg vit tröja, en axelremsväska, solglasögon och snygga skor!! Vad har du på dig för kläder i skogen undrade jag. Hon svarade att hennes svensklärare hade skrattat åt henne och hennes kompisar när de allihop kom till orienteringen i liknande kläder. Ni ser ut som tjejerna i sex in the city och inte som om ni ska ut och orientera, hade hon sagt. Jag hörde dock på Medi att hon fortfarande var helt nöjd över sitt klädval.

När vi gick mot min bil ( jag lovade att köra hem henne) talade hon om för mig med stolthet i rösten att de hade hittat sex kontroller. Okej, sa jag och tänkte att det var kanske bra med tanke på hur nöjd hon lät. Hur många kontroller var det då undrade jag. Nitton svarar hon, vi missade bara 13 stycken… Hon lät fortfarande lika nöjd…

Frågan är bara om gymnasikläraren var fullt lika nöjd. Medi och hennes gelikar hade lagt ner exakt 40 minuters energi på idrottsdagen. Jag tror i och för sig att hon var mest nöjd med att hon åkte dit överhuvudtaget och trots allt gjorde ett försök att hitta några kontroller. Frågan är som sagt om hon och hennes gymnasiklärare har samma syn på saken… tala om kulturkrock…

Jag måste komma ihåg sådant här när jag själv blir lärare. Om eleverna själva är ganska nöjda med sina insatser, hur sjutton gör man då som lärare. Risken är ju att det på ett eller annat sätt kommer att visa sig att man själv är av en annan åsikt, hur blir det då med elevens fortsatta motivation…och ambition… 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Tre terminer i skolan

mars 22nd, 2009

Idag presenterar SvD ett förslag från en grupp centerpartister att man ska införa tre terminer i skolan.

C-gruppen vill ta ytterligare ett steg, och införa ett treterminssystem redan från första klass, något som kräver en lagändring. I dag slår skollagen fast att "varje läsår skall delas upp på en hösttermin och en vårtermin."

–Det vore väldigt spännande att testa ett treterminssystem, säger Sofia Larsen, som inspirerats av Storbritannien och Tyskland. (SvD.se)

Om jag ska utgå från mig som person och inte föra några smarta resonemang så vill jag INTE ha tre terminer. En av de stora fördelarna med att arbeta som lärare är ju att man har förmånen att själv få ett långt sommarlov, ja nu resonerar jag enbart egoistiskt. Ur samhällsynpunkt tror jag egentligen att 3 terminen är ett bra förslag….men det talar jag inte högt om….just nu vill jag bara vara egoist :-) ).

Läs också: Finland kan gå samma väg, SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Misstänksam mot utbildning

mars 7th, 2009

"En rektor vid en större skola i Boston i USA, som hade suttit i koncentrationsläger under andra världskriget, anställde flera nya lärare. Hon var bekymrad över skolans etiska grundsyn och skrev följande brev till de nyanställde (ref. i PRing 2001, 2. 204, vår övers.):

Kära lärare,

Jag är en överlevare från ett koncentrationsläger. Mina ögon såg vad inten människa borde få bevittna:

Gaskammare byggda av utbildade ingengörer.

Barn förgiftade av bildade läkare.

Småbarn dödade av erfarna barnskötare.

Kvinnor och barn skjutna och brända av högskolestuderande.

Så därför, jag är misstänksam mot utbildning.

Min begäran och önskan är: Hjälp dina elever att bli humana människor!

Dina ansträngningar får aldrig producera kunniga monster, skickliga psykopater, lärda Eichmans.

Att kunna läsa, skriva och räkna är bara viktigt om det tjänar till att göra våra barn mer humana."

 

Källa: Orlenius, Kennert & Bigsten, Ari. (2006). Den värdefulla praktiken: Yrkesetik i pedagogers vardag. Hässelby: Runa förlag, s. 139.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Professionella samtal och yrkesetiska dilemman

februari 22nd, 2009

Min nästa kurs heter professionella samtal och yrkesetiska dilemman, 7,5 hp (med andra ord så är det en ny 5 veckors kurs). I kursplanen för kursen står följande:

Kursens innehåll

I kursen ges studenten möjligheter att utveckla redskap för en professionell medvetenhet i lärarskapets kommunikations- och värdefrågor. Olika typer av samtal, såsom kollegiala samtal, utvecklingssamtal samt andra samtal med barn/elever och föräldrar behandlas. Yrkesetiska dilemman studeras och bearbetas i förhållande till etisk teori, lärares yrkesetik och skolans grundläggande värden.

Förväntade studieresultat
 
Efter genomgången kurs förväntas studenten ha förmåga att
-leda och medverka i olika typer av samtal med elever, föräldrar och kollegor
-hantera yrkesetiska dilemman i relation till grundläggande värden
-genomföra och analysera intervjuer som redskap för att utvärdera och utveckla pedagogiska verksamheter.

Det ska bli intressant att se om kursen är lika bra som den låter. Å andra sidan blir ingenting bra om vi återigen måste stressa ihjäl oss i 5 veckor…

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Lite att bita i

februari 15th, 2009

Ja, nu har jag fått lite att bita i den saken är klar. Tentan är otroligt krävande denna gång. Det är inte bara krav på innehållet, det är lika mycket krav på strukturen. Rubriker hit och underrubriker dit, gärna en tabell här och lite punkter där. Allt det där är väl okej egentligen men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att man inte missar någonting. I natt har jag sovit riktigt bra hela natten så jag vaknade pigg och glad, det brukar underlätta när man ska sitta med sådana komplexa arbeten som jag gör nu.

Jag var ju på basgruppsdagen i torsdags och jag måste bara berätta en episod därifrån. Alla vi som sitter där (nästan alla i alla fall) har börjat sin utbildning vid samma tillfälle, detta innebär att vi har gått en snarlik utbildning, åtminstone de allmänna blocken. Detta borde (enligt min åsikt) leda till att man har en mer gemensam syn på både barn och pedagogik, men icke sa nicke. Vi hade en uppgift att planera (i grupp) hur vi skulle ta emot en årskurs etta på uppropet. Det första en av tjejerna i gruppen säger är att hon under detta upprop vill fokusera på barnen så det absolut viktigaste för henne var att ta alla barnen i hand.

Jag kontrar med att jag inte gärna skulle vilja planera in någonting sådant, jag tänker på alla barn och föräldrar som kommer. Kanske kommer även syskon och mor eller farföräldrar också, det kan bli otroligt mycket folk som kommer på en gång och menar att det kan bli svårt att upprätthålla en sådan ambition. Tänk om man i röran dessutom skulle missa att ta en elev i handen och hur gör man med de elever som kanske kommer försent, när man redan har börjat prata inför hela gruppen? Ska man avbryta då för att gå fram och även ta den eleven i handen. Nej, jag ville inte ha detta som ett mål, utan kände att det är nog bättre att vara lite förutsättningslös på den punkten, däremot skulle man ju kunna ha en sådan ambition dagen efter, då det är ett reducerat antal personer man har omkring sig.

Diskussionerna fortsatte…

Nästa diskussion handlade om hur personlig man skulle vara. Tjejen med handslaget hävdade med bestämdhet att man inte skulle berätta någonting personligt alls, utan man skulle vara strikt professionell. Återigen hävdade jag motsatsen, eller inte helt det motsatta, jag menade bara att man MÅSTE våga vara personlig när man har med barn att göra. Däremot kan man välja både hur personlig man vill vara och vad det personliga gäller, men lite måste man nog bjuda på trots allt. Men icke, nu blev hon nästan sur. Hennes tanke var om man inte levde efter normen i samhället och istället för att bjuda på sin person skulle stöta sig med omgivningen. Jag hävdade att man i alla fall kunde vara personlig även om man inte levde efter normen, men att man kanske inte behövde leverera de mer svårsmälta delarna för sin omgivning (framför allt inte första gången man träffar dem) utan att man istället kunde bjuda på någonting annat som gick under personlig flagg. Jag fick henne inte med mig…

Själv tänkte jag när jag åkte därifrån att tjejen med de bestämda åsikterna antagligen kommer att få en jobbig start i sin yrkeskarriär. Hög ambitionsnivå ( vilket jag i och för sig också har fast på ett annat sätt) utan att vara personlig låter som en arbetsam nivå. Jag tror att hon har mycket kvar att lära av relationer och framför allt relationer till barn och hur man framför allt vinner deras förtroende. Det är i och för mig min åsikt, men det är ju det som är så bra med en egen blogg, jag får ju ha min egen åsikt utan att det gör så mycket ;-) )

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Undervisning utifrån strävansmålen

januari 25th, 2009

Min uppgift under kursen jag nu går är att skapa en undervisning utifrån strävansmålen, kursen heter ju "Att organisera för, värdera och bedöma lärande",  detta gällde alltså organiserabiten. Därefter ska jag naturligtvis värdera och bedöma lärande utifrån samma undervisning, men mitt största bekymmer (känns det som iaf) är att skapa undervisning utifrån strävansmålen.

Vi har klart och tydligt fått reda på att strävansmålen vänder sig till mig som lärare, det är utifrån strävansmålen jag ska arbeta när jag planerar min undervisning. Sedan har jag uppnåendemålen som säger mig vad eleven minst ska uppnå. Personligen tycker jag att kursplanerna är lite otydliga. Jag förstår inte riktigt, när det finns så mycket ord här i världen, måste man då skapa ett dokument som är så otroligt tolkningsbart? Eller det kanske inte är så otroligt tolkningsbart men alla måste tolka det.

Enligt kursen jag gick innan den här berättade en av lärarna att det är hur många lärare som helst som inte förstått att strävansmålen vänder sig till läraren och att uppnåendemålen är till för eleven. Om han nu har rätt är ju det rätt skrämmande. Här finns alltså ett dokument sedan 2000 som inte används som det är tänkt. Man har alltså använt det "fel" i 9 år nu.

Jaja, jag ska inte hetsa upp mig för allting. Jag ska istället snällt sätta mig och läsa strävansmålen för de naturorienterade ämnena, för jag tror att jag vill undervisa i NO :-) .

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Lärare har Sveriges sämsta psykosociala miljö

januari 24th, 2009

I Du och Jobbet kan man läsa om att lärare har Sveriges sämsta psykosociala miljö och bygger på uppgifter som SCB har tagit fram åt dem. De skriver att var fjärde lärare både jobbar under hög anspänning och samtidigt tycker att de saknar stöd i sitt arbete.

Att ha ett yrke med hög anspänning innebär att man utsätts för höga krav och samtidigt har små möjligheter till inflytande och kontroll över sitt arbete.
Arbetssituationen blir än mer pressad om man saknar stöd av andra (chefer eller arbetskamrater). (Du och jobbet.se)

Metta Fjelkner på Lärarnas Riksförbund säger så här:

Det finns många förklaringar till att lärare pressas hårt på jobbet, kommenterar Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund (LR).
- Det ställs höga krav på lärare på väldigt många områden. Lärare ska vara allkonstnärer, inte bara eminenta pedagoger, utan dessutom socialarbetare och ta sig an elever med problem, administrera och marknadsföra skolan. Uppgifter som lärarna inte är utbildade för har tillkommit, utan att något tagits bort. 
 

Lyssnar man på lärare generellt så säger de ungefär samma sak som Metta Fjelkner. Kanske är det även detta man måste titta lite närmare på när man utvärderar skolan och funderar över varför den inte ser ut som man önskar att den ska göra. Det är så lätt att skylla på lärarutbildningen och olika typer av krav, men om skolan håller på att utvecklas till en organisatorisk "katastrof" så spelar det ju ingen som helst roll hur bra lärarutbildningen är eller hur kompetenta lärarna blir, det finns ju varken tid eller ork att utnyttja sin egen fulla kapacitet…

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Hittade detta på lärarnas toalett på min praktikplats :-)

januari 22nd, 2009

Det är nog inte helt lätt att vara lärare ändå … 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

BlogRankers.com Allmänt Nätets bästa sajter!