Marie

Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Oslo, Lärare, Arbete, Lärarlöner, Löneutveckling,

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Lgr11, kap 1

Läs även andra bloggares åsikter om Lgr11, Läroplan, Skola, Värdegrund, Styrdokument

I morse vaknade jag och kände mig fortfarande mosig. Tog faktiskt tempen, tänkte att jag kanske inte borde gå till jobbet om febern fortfarande var hög. Jag hade 38,1 och det kändes så där mitt emellan om jag ska vara ärlig. Det hela slutade i alla fall med att jag tog alvedon och gick till jobbet. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det skulle vara bättre för eleverna att träffa sin “vanliga” lärare när de kom tillbaka från sportlovet. De är ändå alltid lite stissiga efter ett lov och står då en vikarie där är ju risken att de blir ändå stissigare. Nej, det kändes som om det skulle vara bättre för dem med sin gamla fröken….tryggare så. Sagt och gjort, jag åkte dit och det gick förhållandevis bra. Nu är jag dock så trött att jag knappt orkar skriva detta inlägg. Därför avslutar jag nu och säger god natt!

Marie

Konversation med en flicka i femman

- Hej Marie, hur gammal är du? (Undrar en flicka i femman).

- Gissa så får vi se hur nära du kommer, föreslår jag.

- 43, gissar flickan utan omsvep.

- Ja, det var verkligen en pricksäker gissning, svarar jag förvånat.

- Min lillebror sa att du var det, förklarar flickan.  (Jag har flickans lillebror som elev)

- Inte visste jag att du var SÅ gammal! Jag trodde att du var 29, säger hon med förundran i rösten.

Konversation med några flickor i trean

- Marie vi du har alltid klackskor på dig, konstaterar en liten flicka.

- Ja, det stämmer nog, svarar jag.

- Och alltid halsband, fortsätter en annan flicka.

- Ja, så är det nog, svarar jag lugnt.

- Vi har utklädningskläder på fritids, fortsätter samma flicka.

- Jaha, svarar jag lite undrande.

- Men det finns bara ett par klackskor där som vi brukar gömma för att ingen annan ska ta dem, fortsätter den första flickan.

-Jaha, svarar jag ännu mer undrande, är lite osäker på vart de vill komma.

Sedan kommer då själva förklaringen:

- Vi brukar klä ut oss till dig på fritids.

Konversation med några flickor i förskoleklassen

Av någon anledning hade jag ett ärende till den avdelning där förskoleklassen håller till. På min väg till mitt mål går jag förbi några flickor som hälsar så glatt och naturligtvis hälsar jag lika glatt tillbaka. Tilläggas kan kanske att som gammal frisör så är ju mode och utseende ett av mina stora intressen vilket naturligtvis genomsyrar mitt eget utseende (vilket kanske redan har framgått). Många elever noterar mitt alltid så nyfönade hår, klackskor, smycken och konstnaglar. En del tycker om det, andra är mer ifrågasättande, men alla noterar det. Många flickor tycker att det är fint. Hur som helst, när jag sedan är på återväg träffar jag på samma flickor som tidigare hade hälsat så glatt. När jag precis passerat dem ropar en av flickorna till mig:

- Hej då fina tanten!

Marie

Läs även andra bloggares åsikter om Lärare, Lärarroll, Elev, Utseende, Mode, Smycken, Skola, Ålder,

Så var det då det lilla födelsedagsbarnet. Mini har nu fyllt sju år och det måste naturligtvis firas. Dessutom ordentligt. Detta skedde under lördagen vilket innebar att jag och mannen gick upp förhållandevis tidigt för att börja förbereda det som skulle bli ett pyjamasparty med början klockan 17.00. Eftersom Mini alltid är full av storslagna idéer (egentligen ville hon hyra en buss som skulle köra in alla hennes kompisar till Tekniska museet och fira sin födelsedag där….hur hon nu kom på en sådan idé!!??) fick vi kompromissa en del. Kompromissen slutade alltså med att vi ordnade ett pyjamasparty här hemma där vi bjöd 20 barn på taco och glass. Det var tillräckligt storslaget i mina ögon… Förmiddagen gick således åt att försöka komma på ett sätt att lyckas duka för 20 barn i köket samtidigt som vi förberedde hela middagen. Vi var klara med alla förberedelserna klockan 12.45. Då satte vi oss i bilen och tog en sväng förbi Mc Donalds för att sedan fortsätta hem till svägerskan och hennes familj där vi firade lillebror i familjen som fyllde 2 år (mycket opraktiskt med småkusiner som bestämmer sig för att det blir bra att se dagens ljus dagen innan kusinens födelsedag). Därefter var det bara att jäkta hem igen och invänta alla små gäster i sina nattkläder. Pyjamaspartyt blev mer än lyckat och Mini somnade med ett leende på läpparna.

Idag började vi återigen dagen förhållandevis tidigt. Denna gång för att börja förbereda dagens festligheter (hela släkten skulle ju komma). Tre tårtor skulle bakas (ja, det är många önskemål och olika smaklökar i vår stora släkt) och en citronkaka. Så blev det också. Klockan 14.00 dignade återigen köksbordet av diverse läckerheter och alla åt så magarna stod i fyra väderstreck. När det bara återstod 3 gäster (mina föräldrar och min brorsdotter) bestämde vi att vi skulle äta middag ihop. Det blev en mix av taco från gårdagen och lasagne. Återigen blev vi mätta och belåtna. När alla sedan hade gått sjönk Mini och jag ner i soffan i vardagsrummet. Mini tittade på TV och jag planerade lite. Det har varit en underbar helg och jag som älskar att umgås har fått mitt behov mer än tillfredsställt. Det enda molnet på himlen var nog att jag förutom alla trevligheter även var tvungen att rätta 45 matteböcker. Eftersom jag av förklarliga skäl inte hade direkt tid med detta löste jag det så att jag delade upp alla böckerna på tre kvällar (fredag-, lördag och söndagskväll) då kändes det inte lika påtagligt att jag var tvungen att jobba en del. Jag ska dock försöka att undvika att det blir så här igen. Att sitta framåt elva på helgkvällarna och rätta matteböcker är verkligen ingen hit. Enda fördelen var att Mini fick ha sitt firande alldeles ifred….ingen tråkig arbetande mamma som förstörde stämningen (jag rättade ju när hon sov, så hon märkte aldrig av det). Ikväll blev jag glädjande nog klar med all rättning redan klockan halv-tio. Därav att jag kan sitta här och blogga en stund. Känns faktiskt riktigt avkopplande om jag ska vara ärlig.

Läs även andra bloggares åsikter om Matematik. Lärare. Arbetslag, Föräldramöte, Födelsedag, Pyjamasparty, Barnkalas. Släkt, Vänner, Familj, Bakverk, Tårtor, Taco

I fredags mötte jag den andra klassen som jag ska undervisa i och detta möte blev minst lika bra som det första. Denna klass verkar dessutom lite lugnare och det kändes ju bra. Det är nämligen två stora klasser vi talar om. Det är två stycken 3:or med 26 elever i varje klass. Hur som helst så introducerade jag den nya matematikboken under dagen (mattesafari) och hade en liten genomgång av tal och talsorter. Det verkade inte som om någon elev tidigare stött på positionssystemet så jag passade på att introducera det också. Naturligtvis på ett enkelt sätt och jag tror att de flesta eleverna var med på noterna.

Nu återstår alltså bara resten av terminen. Jag har insett att jag kommer att ha mer än fullt upp den här terminen. Eftersom jag inte tidigare undervisat i år 3 innebär det att jag måste ta fram ALLT material . Jag har inte gammalt sparat material som jag kan luta mig emot.  Mitt största dilemma blir nog hur jag ska kunna utmana de starkaste eleverna i matematik. Inom kort måste jag ta och sätta mig ner se om jag kan hitta något häfte/bok/folder med extrauppgifter för dessa elever. Uppgifter som trots allt passar bra när man går i 3:an men är väldigt duktig i matematik. Det är ju inte så att bara för att man är duktig i matematik så har man hela matematiken klart för sig. När man går i trean är det förfarande många matematikhål kvar att fylla. Därför vill jag leta rätt på sådant material som jobbar på bredden och inte så linjärt som jag tycker att matematikböckerna gör. Jag kommer säkerligen få ta fram mycket eget material till dessa elever, men skulle även behöva hitta någonting som redan är färdigt så att jag har större möjligheter att alternera lite. Jag gissar att en viss tidsbrist och även tidspress kommer att sätta vissa käppar i hjulet för  mig när jag vill framställa eget material. Det är ju nationella prov också i 3:an vilket gör att jag får om möjligt ännu mer att göra.

Ja, ungefär så här har jag det just nu och ungefär så här går mina tankegångar för tillfället. Idag ska jag ha lite ledigt, eller rättare sagt: Idag ska jag vara helt ledig. Inte förrän i morgon ska jag sätta mig ner och rätta de matteböcker som den “nya” klassen har börjat räkna i. Jag vill bland annat se hur dessa elever verkar ligga till i matematiken, det vill säga få en första inblick i deras kunskaper och samtidigt försöka skapa mig en bild av hur “självgående” de är. Dessutom ska jag planera lite lektioner.

Marie

Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Utbildning, Lärare, Elever, Terminer, Hösttermin, Skolstart, Matematik, Matematikundervisning, Undervisningsmaterial, Matematikböcker,

Jag är kluven, mycket kluven i frågan ska jag ärligt säga. Facebook kan även kännas som ett mäktigt socialt kontrollorgan. Visserligen spelar det inte mig någon roll om någon vill kontrollera mig jag har inte speciellt mycket att dölja. Vad jag är rädd för att att man helt oförskyllt ska bli ihopkopplad med “fel” personer. Jag har själv besökt bekantas sidor på Facebook (utan att vara inloggad) och surfat vidare på deras kontakter och bara ett par knapptryckningar bort från dem har någon av mer vansklig natur dykt upp och genast har jag ställt mig frågan: Känner DE varandra? Tanken väcks utan att jag har något egentligt belägg för min “misstanke”.

Sedan finns det många andra aspekter att ta hänsyn till. Ska man eller till och med kan man som lärare bli vän med elever eller föräldrar? Är inte det ett sätt att blanda ihop två olika roller, den privata och den professionella? Ja, jag är som sagt var osäker på hur jag ska göra. Jag kommer antagligen överlägga detta med mig själv ett tag till.

Lästips i ämnet:  Why I´m quitting Facebook.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, Lärare, Elever, Föräldrar, Skola, Samhälle, Yrkesroll, Lärarroll, Privat, Professionell

 Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Utbildning, Lärare, Lärarrollen, Läraryrket, Bitterhet, Humor

Jag har haft en trygg uppväxt tillsammans med två förnuftiga föräldrar som under hela min barndom har  haft ett och samma mantra: orsak och verkan. Detta har lett till att jag tidigt började leta samband, orsak- och verkansamband. Jag kan tipsa om att detta mantra är mycket matnyttigt både när man vill planera någonting och när man vill försöka förutsäga någonting. De gånger då orsak och verkan sambanden inte fungerar speciellt bra är då oerfarenhet blandar sig i som en variabel, vilket händer mig med då och då även om det blir alltmer sällan med åren. Tyvärr missbedömde jag orsak och verkan sambanden i samband med min lärarutbildning, eller i alla fall i samband med betygssättningen. Jag trodde i min enfald att strålande betyg i lärarutbildningen innebar att en arbetsgivare skulle se på mig så här:

Här har vi en mogen kvinna i 42-års åldern som har rent ut sagt strålande goda betyg från en hel lärarutbildning. Dessutom verkar hon vara en fullt fungerande trebarnsmor, hustru och som pricken över i:t även en matte. Detta måste innebära att jag framför mig har en mycket omhändertagande, ambitiös, strukturerad, uthållig och stresstålig person – alla sådana egenskaper som vi skulle behöva ha hos den lärare som vi anställer. Här gäller det att agera fort – henne MÅSTE vi ha!

Men icke sa nicke, inte var betygen intressanta för att bilda sig en uppfattning om mig som person eller om min framtida yrkesroll. Nej, visserligen verkar det vara vara intressant att få reda på vilka kurser jag har gått, men endast i syfte för att man inte själv ska få kritik för att man har anställt obehörig personal. Ett papper att vifta med om någon skulle råka fråga helt enkelt. Skolverksmonstret är ju svårt att tämja och då gäller det att man har tillgång till de rätta metoderna….

Vart vill jag egentligen komma? Jo, orsak och verkan principen har jag redan nämnt och detta skulle  kunna översättas till tillgång och efterfrågan när det gäller läraryrket. För mig har det blivit fullständigt uppenbart att läraryrkets status ALDRIG KOMMER ATT HÖJAS och det beror inte på att lärarutbildningen skulle vara dålig. Det beror enbart på att tillgång och efterfrågan. Vad är det som efterfrågas? Ja, inte är det bra betyg i alla fall, utan man efterfrågar istället ERFARENGHET AV ATT HANDSKAS MED BARN OCH FÖRÄLDRAR- sådant som en helt outbildad person skulle kunna besitta.

Den lärarutbildning som har har gått har bjudit på ett enastående stort kursutbud som dessutom inneburit att jag har kunnat plocka ihop en fantastisk lärarutbildning. Kunskaperna har bara legat där och väntat på att någon ska hämta upp dem, vilket jag också har gjort. Drivkraften för mig har hela tiden varit en gångbar lärarexamen med goda betyg. Jag ville bli konkurrenskraftig samtidigt som jag ville ha nytta av HELA  min lärarutbildning i min framtida profession.

Andra studenter har under hela min utbildning försökt att hålla mig tillbaka och bestämt hävdat att betygen inte spelar någon roll när man söker arbete, vilket jag inte lyssnade på. De visar sig nu att de hade rätt och jag hade fel. Gör man ett nedslag där jag just nu vid detta tillfälle står är det bara att konstatera att det hade varit betydligt bättre om jag hade plockat ihop en lärarutbildning som bestod av kurser där man inte var tvungen att lägga ner hela sin själ. Dessutom borde jag inte ha satsat på höga betyg utan istället haft tid över att arbeta extra med barn, DET hade varit en efterfrågad utbildning.

Då är vi tillbaka till orsak och verkan igen. Jag har nu konstaterat att det inte är någon som helst fel på lärarutbildningen utan vad är det som är fel då?  Jo, efterfrågan. Hade skolan istället börjat värdesätta höga betyg när de anställer sin personal så hade naturligtvis fler studenter än jag börjat läsa på "allvar". Drivkraften att få höga betyg hade ökat vilket i sin tur skulle innebära att man höjer kunskapsnivån hos studenterna. Det är alltså inget fel på den utbildning som finns att tillgå . Det är inte heller något fel på kurslitteraturen eller utbudet av den utan litteraturen är snarare imponerande väl vald (och jag är inte lätt att imponera på trots att jag är en enkel lärarstudent). Det är inte heller fel på tentorna eller bedömningen av dem.  Vad som är fel är efterfrågan. Man får helt enkelt det man frågar efter. Lärare med måttliga pedagogiska- och ämneskunskaper men med en gedigen erfarenhet av att umgås barn och prata med deras föräldrar! Dessvärre är umgänget med barn inte det enda målet i en lärarens uppdrag utan det minst likga viktigt med kunskaps- och fostransuppdraget. Det är bara att konstatera att det är någonstans det klickar och konsekvenserna  av detta har jag redan beskrivit….

Läs även andra bloggares åsikter om Lärare, Lärarrutbildning, Pedagoger, Fostransuppdrag, Kunskapsuppdrag, Tillgång och efterfrågan, Orsak och verkan, Betyg, Utbildning, Status, Yrkesstatus, Drivkrafter

Har jag riktig tur nu också så har jag stora chanser att få ett vikariat från och med det jag slutar fram till augusti. Visserligen är det en fritidspedagogtjänst, men eftersom det är i nära samarbete med skolans pedagoger känns det intressant ändå. Det finns ju nästan inga lärartjänster att söka just nu. Skolan säger ju upp personal istället för att anställa dem. Vikariat finns, men de flesta är som fritidspedagoger eller som förskolepersonal. Om jag letar på arbetsförmedlingens hemsida på grundskollärare för skolans tidigare åldrar finns det ca 67 arbeten i hela Sverige, 28 av dem inom Stockholms län och av dessa är ca 85 % (min uppskattning) tjänster som fritidspedagog eller förskoletjänster, 10 % inom privat skolverksamhet som nischade friskolor och den resterande 5 procenten kan jag söka. (Det är alltså ingen konkurrens alls om platserna). Skolorna vet dessutom om hur läget är och alla tjänster innebär i stort sätt dokumenterad erfarenhet med goda referenser, skolorna kan med andra ord välja och vraka nu när det har varit uppsägningar. Nyutexade som jag ligger alltså inte högt på marknaden. De verkar knappt titta på mina goda betyg…de betyder tydligen ingenting, vilket faktiskt förvånat mig en hel del. Visserligen får jag komma på intervjuer men det verkar vara mitt eget brev som jag har skrivit och skickat med min ansökan där jag presenterar mig själv som jag varit orsaken till detta, inte mina betyg. Däremot faller jag på att jag inte kan uppvisa en dokumenterad erfarenhet från skolan värld. Vid de intervjuer jag har varit på har de frågat om detta och jag har sett hur ögonen slocknar varje gång jag  talar om att jag "bara" har min VFU att hänvisa till. Det hjälper inte att jag tillägger att jag har arbetat med människor i hela mitt liv. De menar att det är HELT annorlunda med barn i grupp, gruppdynamiken…. Dessutom är föräldrarna tydligen också ett gissel, de behöver någon som är van att handskas med dem på "rätt" sätt. De väljer med andra ord ett säkrare kort än vad de tror att jag är, även om jag vet att de har tyckt om mig som person. Hur som helst så innebär i alla fall en tjänst på fritids att jag i lugnt tempo kan visa vad jag går för och kan på så sätt (förhoppningsvis) få en egen klass till hösten….dessutom får jag lediga helger i över ett halvår, inte att förakta efter så många års studier!

Läs även andra bloggares åsikter om Studier, Lärare, Lärartjänster, Skolverksamhet, Pedagoger, Fritidspedagog, Förskollärare, iIkariat, Arbete, Friskolor, Referenser, Arbetslivserfarenhet,

 Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Lärare, Elever, Trivsel, Regler, Föräldrar, Skolledning, Umeå,

You have the right to remain silent. Anything you say can and will be used against you in a court of law

Okej, svenska skolan, dess elever och alla föräldrar är inte den amerikanska polisen, men vis av min tid som frisör vet jag av ren erfarenhet att allting man säger verkligen kan vändas emot en och kommer förmodligen så småningom även att göra det. Tala är silver och tiga är guld är inte helt taget ur luften, det ligger MYCKET i det ordspråket. Jag riskerar alltså att ramla ner från en pedistal om någon av mina elever eller dess föräldrar läser min "personliga" blogg , som visar att jag är en alldeles vanlig kvinna med alldeles vanliga ambitioner och dessutom lever ett alldeles vanligt liv tillsammans med en alldeles vanlig familj, Jag minns själv när jag träffade Medi och Maxis fritidsfröken på den lokala "krogen" en gång för hundra år sedan. Hon satt där ganska så lullig och jag minns hur besviken jag blev. Jag tyckte att det inte riktigt passade sig att hon var en alldeles "vanlig" människa som satt där och drack bland alla oss föräldrar. Barnslig känsla måste jag nog erkänna så här i efterhand, men likväl har jag sedan detta tillfälle inte sett denna stackars fritidsfröken med samma ögon. Jag gör det inte ens idag, 15 år senare….kanske var hon alkoholiserad….eller hade hon några andra allvarliga problem och var hon VERKLIGEN lämpad att ta hand om barn om hon drack på helgerna…? Skitdumt, men likväl sant.

Jag var själv med om samma sak som frisör. Folk agerade nästan som om man var en kändis, alla ville känna frisören! När jag skiljde mig vallfärdade folk för att klippa sig för att få senaste nytt på frisörfronten så att de kunde stoltsera med nyheterna. Det var nästan paparazzistämning ett tag, en kund smög till och med runt i buskarna i ett försök att höra vad jag sa….kanske hade jag ngt smaskigt att komma med. Vad jag menar är att man inte ska underskatta den bild som människor bygger omkring en. För att det byggs bilder, både frivilligt och ofrivilligt, är ofrånkomligt. Kanske är det då bättre att låta var och en bygga sig den bild av mig som den vill ha och klarar av att handskas med. Genom att skriva en blogg riskerar jag att rasera dessa bilder och därmed underminera min egen framtida yrkesroll, precis som den stackars fritidsledaren gjorde. (Egentligen tror jag att hon är och var en mycket bra kvinna, men hade som sagt var svårt att hålla kvar den bilden…kanske blev hon "hotfullt" mänsklig i mina ögon).

Jag måste noga överväga detta känner jag…ett alternativ är ju att friställa mig helt från bloggen som privatperson och enbart blogga som pedagog, men även den typ av bloggande  är som att gå balansgång på slak lina….åsikter är ju som vi alla vet livsfarliga! Allting man säger kan och kommer att vändas emot en…. men jag har ju rättigheten att faktiskt vara tyst!

Läs även andra bloggares åsikter om Blogg, Blogga, Offentlighet, Klasslärare, USA, Miranda warning, Polis, Frisör, Paparazzi, Alkohol, Alkoholiserad, Fritids, Fritidspersonal, Fritidsfröken, Lärare, Elever, Föräldrar, Krogen

Jag läste själv Ola Mårtenssons artikel i SvD och var redan då inne på att skriva om den, men det blev aldrig så. Nu väljer jag alltså att istället länka till Mats artikel om den. Jag vill dock poängtera att jag "hakade upp mig" på samma citat som Mats syntes haka upp sig på. Dock inte av helt samma anledning, även om jag också var inne på hans tankar.

Självklart ska elever och deras föräldrar kunna påverka skolsituationen. Men att på lösa grunder be barn att betygsätta vuxna är en flumidé som får myspedagogerna att sprattla av lycka i de fotriktiga filttofflorna. (SvD.se)

Tankarna som dock tog överhand i mitt fall och som retade mig något enormt var att det verkar vara helt okej att använda en så arrogant ton, för att inte säga oförskämd ton, mot just pedagoger. En flumidé som får myspedagogerna att sprattla av lycka i de fotriktiga filttofflorna  - en mening och man har mer eller mindre underminerat statusen hos en hel yrkesgrupp då risken faktiskt finns att alla pedagoger besitter en del "myspedagogik"… (jag får rysningar bara av att skriva ordet. Myspedagogik vad är det för ngt och vem kom på själva ordet? Antingen är det väl pedagogik eller också är det inte det, finns det någon pedagogik som är "mysigare" än någon annan?).

Jag som tycker om att dra paralleller med läkare undrar vad som hade hänt om man skrivit en artikel där man uttrycker sig på liknande sätt, eller det hade förmodligen aldrig hänt. Tänk er själva:

En flumidé som får mysdoktorerna att sprattla av lycka i de fotriktiga och välventilerade foppatofflorna… (mysdoktorer med mysdiagoser…)

Nej, jag tror inte att någon hade valt att formulerat sig så i en artikel i SvD när det gäller läkare eller  någon annan yrkesgrupp heller för den delen. Denna "naturliga" arrogans verkar bara gälla just för pedagoger!

Läs även andra bloggares åsikter om Lärare, Reepalu, Ola Mårtensson, Flumpedagog, Myspedagog, Företagskultur, Värdegrund, Undervisning, Kontrollskola, Samhälle, Politik, Utbildning

När vi gick mot min bil ( jag lovade att köra hem henne) talade hon om för mig med stolthet i rösten att de hade hittat sex kontroller. Okej, sa jag och tänkte att det var kanske bra med tanke på hur nöjd hon lät. Hur många kontroller var det då undrade jag. Nitton svarar hon, vi missade bara 13 stycken… Hon lät fortfarande lika nöjd…

Frågan är bara om gymnasikläraren var fullt lika nöjd. Medi och hennes gelikar hade lagt ner exakt 40 minuters energi på idrottsdagen. Jag tror i och för sig att hon var mest nöjd med att hon åkte dit överhuvudtaget och trots allt gjorde ett försök att hitta några kontroller. Frågan är som sagt om hon och hennes gymnasiklärare har samma syn på saken… tala om kulturkrock…

Jag måste komma ihåg sådant här när jag själv blir lärare. Om eleverna själva är ganska nöjda med sina insatser, hur sjutton gör man då som lärare. Risken är ju att det på ett eller annat sätt kommer att visa sig att man själv är av en annan åsikt, hur blir det då med elevens fortsatta motivation…och ambition… 

Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Lärare, Elever, Orientering, Idrottsdag, Kontroller, Förhållningssätt, Kulturkrock

C-gruppen vill ta ytterligare ett steg, och införa ett treterminssystem redan från första klass, något som kräver en lagändring. I dag slår skollagen fast att "varje läsår skall delas upp på en hösttermin och en vårtermin."

–Det vore väldigt spännande att testa ett treterminssystem, säger Sofia Larsen, som inspirerats av Storbritannien och Tyskland. (SvD.se)

Om jag ska utgå från mig som person och inte föra några smarta resonemang så vill jag INTE ha tre terminer. En av de stora fördelarna med att arbeta som lärare är ju att man har förmånen att själv få ett långt sommarlov, ja nu resonerar jag enbart egoistiskt. Ur samhällsynpunkt tror jag egentligen att 3 terminen är ett bra förslag….men det talar jag inte högt om….just nu vill jag bara vara egoist ).

Läs också: Finland kan gå samma väg, SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Treterminssystem, Skola, Utbildning, Politik, Samhälle, Sommarlov, Terminer, Skollagen, Storbritannien, Tyskland, Finland, Sverige

Kära lärare,

Jag är en överlevare från ett koncentrationsläger. Mina ögon såg vad inten människa borde få bevittna:

Gaskammare byggda av utbildade ingengörer.

Barn förgiftade av bildade läkare.

Småbarn dödade av erfarna barnskötare.

Kvinnor och barn skjutna och brända av högskolestuderande.

Så därför, jag är misstänksam mot utbildning.

Min begäran och önskan är: Hjälp dina elever att bli humana människor!

Dina ansträngningar får aldrig producera kunniga monster, skickliga psykopater, lärda Eichmans.

Att kunna läsa, skriva och räkna är bara viktigt om det tjänar till att göra våra barn mer humana."

Källa: Orlenius, Kennert & Bigsten, Ari. (2006). Den värdefulla praktiken: Yrkesetik i pedagogers vardag. Hässelby: Runa förlag, s. 139.

Läs även andra bloggares åsikter om Pedagoger, Lärare, Etik, Moral, Etisk grundsyn, Nyanställda, Koncentrationsläger, Psykopater, Läkare, Barnskötare, Ingengörer, Utbildning

Kursens innehåll

I kursen ges studenten möjligheter att utveckla redskap för en professionell medvetenhet i lärarskapets kommunikations- och värdefrågor. Olika typer av samtal, såsom kollegiala samtal, utvecklingssamtal samt andra samtal med barn/elever och föräldrar behandlas. Yrkesetiska dilemman studeras och bearbetas i förhållande till etisk teori, lärares yrkesetik och skolans grundläggande värden.

Det ska bli intressant att se om kursen är lika bra som den låter. Å andra sidan blir ingenting bra om vi återigen måste stressa ihjäl oss i 5 veckor…

 Läs även andra bloggares åsikter om Lärarutbildning, Lärare, Lärares ytkesetik, Yrkesetik, Värdegrund, Skola, Samtal, Professionella samtal, Dilemman, Yrkesetiska dilemman, Pedagogiska verksamheterm Teori, Praktik, Kollegor, Elever, Föräldrar

Jag var ju på basgruppsdagen i torsdags och jag måste bara berätta en episod därifrån. Alla vi som sitter där (nästan alla i alla fall) har börjat sin utbildning vid samma tillfälle, detta innebär att vi har gått en snarlik utbildning, åtminstone de allmänna blocken. Detta borde (enligt min åsikt) leda till att man har en mer gemensam syn på både barn och pedagogik, men icke sa nicke. Vi hade en uppgift att planera (i grupp) hur vi skulle ta emot en årskurs etta på uppropet. Det första en av tjejerna i gruppen säger är att hon under detta upprop vill fokusera på barnen så det absolut viktigaste för henne var att ta alla barnen i hand.

Jag kontrar med att jag inte gärna skulle vilja planera in någonting sådant, jag tänker på alla barn och föräldrar som kommer. Kanske kommer även syskon och mor eller farföräldrar också, det kan bli otroligt mycket folk som kommer på en gång och menar att det kan bli svårt att upprätthålla en sådan ambition. Tänk om man i röran dessutom skulle missa att ta en elev i handen och hur gör man med de elever som kanske kommer försent, när man redan har börjat prata inför hela gruppen? Ska man avbryta då för att gå fram och även ta den eleven i handen. Nej, jag ville inte ha detta som ett mål, utan kände att det är nog bättre att vara lite förutsättningslös på den punkten, däremot skulle man ju kunna ha en sådan ambition dagen efter, då det är ett reducerat antal personer man har omkring sig.

Diskussionerna fortsatte…

Nästa diskussion handlade om hur personlig man skulle vara. Tjejen med handslaget hävdade med bestämdhet att man inte skulle berätta någonting personligt alls, utan man skulle vara strikt professionell. Återigen hävdade jag motsatsen, eller inte helt det motsatta, jag menade bara att man MÅSTE våga vara personlig när man har med barn att göra. Däremot kan man välja både hur personlig man vill vara och vad det personliga gäller, men lite måste man nog bjuda på trots allt. Men icke, nu blev hon nästan sur. Hennes tanke var om man inte levde efter normen i samhället och istället för att bjuda på sin person skulle stöta sig med omgivningen. Jag hävdade att man i alla fall kunde vara personlig även om man inte levde efter normen, men att man kanske inte behövde leverera de mer svårsmälta delarna för sin omgivning (framför allt inte första gången man träffar dem) utan att man istället kunde bjuda på någonting annat som gick under personlig flagg. Jag fick henne inte med mig…

Själv tänkte jag när jag åkte därifrån att tjejen med de bestämda åsikterna antagligen kommer att få en jobbig start i sin yrkeskarriär. Hög ambitionsnivå ( vilket jag i och för sig också har fast på ett annat sätt) utan att vara personlig låter som en arbetsam nivå. Jag tror att hon har mycket kvar att lära av relationer och framför allt relationer till barn och hur man framför allt vinner deras förtroende. Det är i och för mig min åsikt, men det är ju det som är så bra med en egen blogg, jag får ju ha min egen åsikt utan att det gör så mycket )

Läs även andra bloggares åsikter om Studier, Lärare, Lärarroll, Elever, Upprop, Basgruppsdag, Pedagogik, Allmänna utbildningsblock, Lärarutbildning

Vi har klart och tydligt fått reda på att strävansmålen vänder sig till mig som lärare, det är utifrån strävansmålen jag ska arbeta när jag planerar min undervisning. Sedan har jag uppnåendemålen som säger mig vad eleven minst ska uppnå. Personligen tycker jag att kursplanerna är lite otydliga. Jag förstår inte riktigt, när det finns så mycket ord här i världen, måste man då skapa ett dokument som är så otroligt tolkningsbart? Eller det kanske inte är så otroligt tolkningsbart men alla måste tolka det.

Enligt kursen jag gick innan den här berättade en av lärarna att det är hur många lärare som helst som inte förstått att strävansmålen vänder sig till läraren och att uppnåendemålen är till för eleven. Om han nu har rätt är ju det rätt skrämmande. Här finns alltså ett dokument sedan 2000 som inte används som det är tänkt. Man har alltså använt det "fel" i 9 år nu.

Jaja, jag ska inte hetsa upp mig för allting. Jag ska istället snällt sätta mig och läsa strävansmålen för de naturorienterade ämnena, för jag tror att jag vill undervisa i NO .

Läs även andra bloggares åsikter om Undervisning, Strävansmål, Uppnåendemål, Värdera, Bedömning, Kursplaner, NO, Naturorienterade ämnen, Lärare, Elev, Skola, Utbildning

Att ha ett yrke med hög anspänning innebär att man utsätts för höga krav och samtidigt har små möjligheter till inflytande och kontroll över sitt arbete.
Arbetssituationen blir än mer pressad om man saknar stöd av andra (chefer eller arbetskamrater). (Du och jobbet.se)

Metta Fjelkner på Lärarnas Riksförbund säger så här:

Det finns många förklaringar till att lärare pressas hårt på jobbet, kommenterar Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund (LR).
- Det ställs höga krav på lärare på väldigt många områden. Lärare ska vara allkonstnärer, inte bara eminenta pedagoger, utan dessutom socialarbetare och ta sig an elever med problem, administrera och marknadsföra skolan. Uppgifter som lärarna inte är utbildade för har tillkommit, utan att något tagits bort. 
 

Lyssnar man på lärare generellt så säger de ungefär samma sak som Metta Fjelkner. Kanske är det även detta man måste titta lite närmare på när man utvärderar skolan och funderar över varför den inte ser ut som man önskar att den ska göra. Det är så lätt att skylla på lärarutbildningen och olika typer av krav, men om skolan håller på att utvecklas till en organisatorisk "katastrof" så spelar det ju ingen som helst roll hur bra lärarutbildningen är eller hur kompetenta lärarna blir, det finns ju varken tid eller ork att utnyttja sin egen fulla kapacitet…

Läs även andra bloggares åsikter om Psykosocial miljö, Arbetssituation, Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner, Pedagoger, Lärare, Socialarbetare, Administratör, Marknadsföring, Arbetskamrater, Skola, Utbildning, Politik, Samhälle

Det är nog inte helt lätt att vara lärare ändå … 

Läs även andra bloggares åsikter om Lärare, Praktikplats, Kaos, Humor

Okej, nu ska jag ge mig ut på djupt vatten och diskutera flumskola, men varken utifrån vare sig ren vetenskap eller någon beprövad erfarenhet.  Däremot utifrån mina egna åsikter hämtade ifrån där jag befinner mig just nu i livet och med all den livserfarenhet som jag har lyckats samla på mig genom bland annat alla mina olika roller som jag har haft (allt-i-allon ni vet ) under 41 års tid. Då talar vi bland annat om grundskoleelev, frisörelev, komvuxstudent, lärarstudent, mamma, frisör, egenföretagare, idrottsledare, idrottare, körsångare, barn och vuxen osv osv….

Definitionen för flumskola får väl i mitt inlägg vara en pedagogik som är mycket otydlig. Flumpedagogen blir således den person som upprätthåller denna pedagogik och som dessutom saknar ett tydligt ledarskap, en som hellre vill vara ett med eleverna helt enkelt. För mig är uttrycket en överföring från 70-talets "älska-alla-för-den-de-är-mentaliteten" till ett istället pedagogiskt sammanhang…en lite mys pys inställning så att säga… (Oj, vilka möjligheter det finns att avrätta mig verbalt nu ))

Hur som helst så inträffade mitt första möte med en så kallad flumpedagog 1981 då jag själv gick i sjuan. In i klassrummet fullkomligen skrider det in en nyutexaminerad lärare (som jag tyvärr inte minns namnet på), men som i sin första mening talar om för oss elever att han inte ville bli kallad för magistern eller läraren utan att vi skulle kalla honom för "hjälparen". Tilläggas kan att jag själv i detta läge befann mig i mina absolut värsta tonår där jag roade mig kungligt med att pröva ordens makt på min omgivning. Hans önskemål om att få bli tilltalad hjälparen fick mig omedelbart att tänka på att han ville vara Jesus( möjligen för att han hade mörkt skägg också). Egentligen tror jag (så här ca 30 år senare) att hans intentioner var att vara en hjälpande hand i våra lärprocesser, men en sådan tanke fanns inte ens med i mitt universum vid den åldern. Rakt av antog jag istället (antagligen på grund av min egen begränsade livserfarenhet både av livet självt och av andra människor) att han hade ungefär samma ambition som jag med livet…att idka någon form av maktutövning på och med andra människor.  Denne stackars hjälpare blev således min värsta motståndare i denna maktkamp.

Dessvärre blev han också andra elevers motståndare i ett flertal klasser. Jag tror faktiskt att vi mer eller mindre gjorde slarvsylta av honom och jag har många gånger i vuxen ålder haft ångest för vad det sedan blev av denne stackars man. Hade jag bara kommit ihåg namnet på honom hade jag försökt att ta reda på hur det sedan gick, men han var tydligen så oerhört oviktig för mig vid 13 års ålder att jag inte ens bemödade mig att komma ihåg hans namn, jag minns inte ens hur länge vi hade honom eller i vilket ämne. (Jag känner att jag får hjärtklappning av ren genans).

Ska jag sedan lägga till mina egna döttrars erfarenheter från grundskolan så har de otaliga gånger beklagat sig över att de inte begriper vad det är läraren vill "ha". Maxi som hade övervägande MVG i sina betyg uttryckte samma frustration över detta som Medi. För att det verkligen var någonting som lärare VILLE ha, det bevisades genom proven. Stod där inte det som läraren hade tänkt sig så blev betygen lägre, that´s it. För MVG nivån krävdes ofta någon form av analys, speciellt i SO-ämnena. Maxi som själv anser att hon är helt urusel på att analysera frågade alltid mig hur man kunde analysera ditten eller datten. Naturligtvis slutade det hela med att jag hjälpte henne att skapa en analys som hon sedan kunde spinna vidare på, på proven. Dessvärre tror jag inte att hon fick upp ögonen för vad analys var ändå, det är fortfarande ingenting för henne. Ordbajseri är vad hon tyckte att det var, allt för att få läraren tillräckligt nöjd så att hon kunde kamma hem sitt MVG.

Nå vad står jag idag då när det gäller flumskola och flumpedagog. Jag har ju arbetat i närmare 20 år som frisör och trots att det inte betraktas som ett yrke med någon hög status så är det ändå ett riktigt glamouryrke. Det gav mig en mkt hög social status bland alla grupper i samhället, då de flesta har ett mkt gott förhållande till sin frisör. Dessutom vårdar man nästan det bästa folk har, deras utseende. Vad människor än säger så är de allra flesta mer än måna om det och sätter ofta sig själva i underläge när det gäller vem som kan ta hand om det bäst i förhållande till frisören. Jag tror att kvinnor ofta ser frisören som en utseendeguru medan män ser frisören med mera spänning om ni förstår vad jag menar ). (Jag överhörde en gång ett samtal mellan en grupp män där de delgav varandra vad de tyckte om sin frisör…) Dessutom kunde jag så länge som jag arbetade som frisör gå klädd i stort sätt precis hur jag ville på vilken tillställning som helst. Var jag "felklädd" var detta inget problem…frisörer är ju lite mer extrema än andra och detta uppfattades i regel bara som att man vågade vara en utstickare…inte så slätstruken som alla andra.. (Jag tror att det var självsäkerhet de såg). Allt detta sammantaget gav mig ”status”…

Vad har nu detta med flumpedagogen att göra undra ni säkert. Jag har efter ett långt yrkesliv HELT bytt inriktning i mitt liv och istället valt att utbilda mig till lärare. Jag går nu och studerar i en akademisk miljö där man skulle kunna tänka sig att statusen var mkt högre än vad den var när jag var frisör…men skenet kan lätt bedra. Folk tittar på mig som om jag kom från mars när jag säger att jag håller på att utbilda mig till lärare…de flesta undrar dessutom om jag verkligen vet vad jag gör. Till råga på allt elände skriker media ut i den ena reportaget efter det andra om hur ifrågasatt utbildningen är just nu. Skolan och lärarutbildningen blir samtidigt ett politiskt slagträ i ett slag som ingen kan vinna utan att försoning sker och mitt i allt detta tillsätts en utredning som mer eller mindre avrättar den utbildning som jag just nu går!! Jag kan tala om att detta inte är helt roligt när man efter 20 år äntligen tar tag i saken och går sin "drömutbildning".

Björklunds mantra om flumskolan med allt vad detta innebär känns som ett slagträ mot mitt huvud. I varje slag sänker han mig och fortsätter han ett tag till så kommer jag inte ens att nå upp till vattenytan…. Han vill egentligen höja ett varningens finger men istället hugger han sönder oss studenter som ännu inte har fått någon erfarenhetsgrund att stå på, där vi kan höja oss själva något eftersom ingen annan bevisligen gör det.

 Man märker av detta även bland lärarna på skolan. De försvarar sig själva och sin utbildning med både näbbar och klor. En lärare var tillräckligt desperat för att föreslå att vi studenter och hela lärarkåren måste bli bättre på att formulera vad det egentligen det är vi gör och sedan tala om för samhället hur bra vi är…allt i ett försök att höja statusen något. Nu tror jag inte att det hjälper om alla lärare i hela världen talar om vad de gör och hur bra de är. Det är inte så att det är för lite människor som har insyn i skolan. De är väl snarare så att det är många människor som har mkt god insyn i skolan. Vad är då egentligen fel?

Jag vet egentligen inte, jag är alldeles för liten för att svara på det MEN så mycket kan jag säga att jag är förvånad över att man efter att så mycket forskning har gjorts och med tanke på hur länge skolan som institution har funnits fortfarande är så otroligt undrande över hur man bäst tar hand om och lär barn och ungdomar. Jag är mkt kritiskt till att olika typer av människor med olika sorters människosyn och lärandeperspektiv kan ta fram forskning som stödjer just dem. Man verkar kunna ta fram precis den forskning man vill ha, helt beroende på vilken infallsvinkel man har. Det är inte en fråga om att skolan inte har problem och att det kan finnas både pedagoger och pedagogik som utfattas som flummig, men jag vill lyfta upp detta på en högre nivå. Det känns som om skolan diskuteras på partikelnivå och att det är genom att förändra partiklarna som man kommer tillrätta med problemet…. Jag är ute efter helheten…

Dessutom är jag mkt kritisk till alla tolkningar som skall göras på alla olika plan av allt och alla, på alla nivåer i skolan (jag läser just nu Allmänna råd och kommentarer för en likvärdig bedömning och betygssättning från Skolverket) för mig blir det polsk riksdag av alltihop. Jag ifrågasätter inte de demokratiska tankarna, men frågan är om alla ska vara med och bestämma allting. Hur gör läkarna, sitter de också och tolkar sina behandlingsplaner lokalt tillsammans med företrädare för patienter och liknande och utarbetar sedan egna lokala behandlingsprogram (läs arbetsplaner), eller? Räcker det inte att utbilda demokratiska pedagoger och sedan ta fram en demokratisk kurs- och läroplan….måste man sedan fortsätta att vara demokratisk ner i minsta atom och om och om igen "bevisa" hur demokratisk man är genom att ingen får ta ansvar för hur saker och ting ska vara utan alla ska hela tiden vara med och dela på allt i demokratisk anda…

Demokrati ända in i idioti…är min mening…

Slutligen: Varför kallade jag flumpedagoguttrycket för lärare a la 2008?

Jo, jag är skittrött på att ifrågasättas av vänner, bekanta, media och politiker. Det är verkligen inget fel på lärare generellt. De är trevliga, ansvarstagande människor som tycker om barn och gör sitt absolut bästa. Det är den politiska styrningen det är fel på, det är hur man använder sig av forskningen som är fel och det är den ekonomiska biten som är fel…enligt min mening. Skolan slits sönder mellan en massa proffs- och amatörtyckare och mitt emellan står lärarna och försöker att hålla båten flytande, medan de ifrågasätts om och om igen… Lärare a la 2008 får finna sig i en oacceptabel arbetssituation och blir dessutom häcklad genom att kallas för flumpedagoger med flumpedagogik…  och trots detta gör de oftast ett enastående jobb. Vem klarar egentligen någonting sådant år ut och år in, dessutom underbetalda och i en miljö som kanske inte alla gånger är den bästa …jo en flumpedagog a la 2008, en överlevnadskonstnär som dessutom för Sveriges framtid framåt medan de politiska proffstyckarna flummar runt och funderar över hur det egentligen borde vara…

Dessutom skulle jag gärna se att vi från och med nu utformar en pedagogik kring "älska-mig-för-den -jag-kommer-att-bli-mentalitet"….en pedagogik som för mig medför ett visst överseende med eventuella tonårskriser…men ändå inriktar sig på en fungerande framtid!

Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Utbildning,

Samhälle, Politik, Flum, Flumskola, Flumpedagog, Björklund