En hemsk natt….

För första gången på mycket länge dök en sådan där hemsk natt upp igen. Jag har väl skrutit för mycket om min goda nattsömn ett tag här nu och behövde antagligen tas ned på jorden igen gissar jag. Allting som kunde hända hände. Ja, inte riktigt men nästan. Detaljer? Nej, de sparar jag för mig själv men jag säger bara tonåringar och vimsiga tjejer!!! Allting gick till slut bra och det var heller inte så illa som det just nu kanske låter. Hönsmamma som jag är stressade jag upp mig rejält (helt i onödan) innan jag fått allting klart för mig. Slutet gott…allting gott brukar man säga, men jag vet inte om jag tycker det stämmer helt och hållet. Just nu bor det inte en liten orolig mamma i mig. Just nu bor det en rejält uppretad mamma i mig som så småningom ska ha ett litet samtal med sin “lilla”tonåring… Det som kanske var värst under natten var att det inte gick att ringa till Medi. Hon hade sökt oss och när vi skulle ringa tillbaka gick det inte. Jo, ringa gick det i och för sig men hon hörde inte vad vi sa så hon trodde inte att vi hörde henne heller. Högtalaren hade gått sönder i hennes iPhone. Slutligen visade det sig att det gick att prata om högtalarfunktionen var på, men innan vi kom på det…. Min man och hon fann slutligen varandra. Lätt svårt att leta efter en tjej mitt i Stockholms nattliv utan fungerande telefon. Det tog nämligen en stund innan vi kom på att vi även kunde använda oss av sms… Någonstans inom mig fick jag för mig att att hela telefonen var “död” men kom som sagt slutligen på den smarta idén att prova med sms… Om 3 månader är min kära tonåring ingen tonåring längre…. tanken känns tilltalande.

Ler

Marie


Mini kan simma :-)

Åtminstone 4 meter helt utan hjälp, sedan sjunker hon av ngn anledning. Antagligen är det mentalt för när hon tycker att hon har simmat tillräckligt långt slutar hon helt enkelt att röra på påkarna. Hahaha…själv har hon inte insett sambandet, att man MÅSTE fortsätta att simma för att fortsätta att flyta. Hon ser visserligen lite generad ut när jag påtalar att hon inte kan sluta simma helt plötsligt. Jag gissar att det är ngn mognadsfråga. När hon helt har kopplat ihop rörelserna med flytförmågan är antagligen problemet löst. Jag gissar att det tar ngn vecka till. Jag badar med henne varje dag nu för att hon ska få simträning. För mig är det OERHÖRT viktigt att Mini lär sig simma i sommar. Det är mitt absolut största mål i sommar. Det är så viktigt för mig så jag själv frivilligt hoppar i poolen flera gånger om dagen, det vill inte säga lite. Normalt kanske jag badar ca 2 ggr/år och då kan jag ha överdrivit lite också…. ;-)

Jag räddade min bror från att drunkna när jag var 10 år. Han var då 3 år. Jag minns det så väl, varenda liten detalj från händelsen har etsat sig fast i mitt minne för evigt. Jag minns hur jag satt och sjöng på altanen och min kusin N satt och rodde i en liten gummibåt i poolen. Brorsan sprang runt och lekte. Plötsligt säger N med släpig röst: –Marie…U har ramlat i poolen. Jag minns hur jag spratt upp och rusade fram till poolkanten där jag såg min bror flyta runt i vattnet. Han “stod” upp i vattnet så det man såg var hans mörka hår som “flöt” runt på ytan. Jag kastade mig snabbt i vattnet med kläderna på, fick tag i min bror och lyckades få oss båda in till sargen. Där fick jag upp brorsan så att han hängde på sargen medan jag höll fast honom med min högerarm. Själv hängde jag mig kvar i sargen med min vänsterarm. Jag kommer ihåg att jag var orolig över att han skulle ha fått en kallsup och därmed inte skulle kunna andas. Jag kunde nämligen inte släppa mitt grepp och hjälpa honom. Hade jag släppt hägerarmen hade ju brorsan åkt i vattnet igen och hade jag släppt vänsterarmen hade vi båda åkt i vattnet. Problemet var att jag inte bottnade, jag var alltså tvungen att “hänga kvar” där med brorsan på kanten. Inte orkade jag knuffa upp honom heller då jag inte hade någon botten som jag själv kunde stå på. Mitt i detta inferno av tankar kom min pappa runt husknuten och så var allting löst. Ja, kanske inte allting. Varken brorsan eller jag drunknade, så långt var allting bra. Kvar blev dock en evig rädsla för att ngn  i min närhet ska drunkna. För mig är vatten och barn för evigt en fobi och därmed har simkunnighet blivit ett av det viktigaste målen för mig när det gäller mina barns kunskaper. Så länge de inte kan simma passar jag dem minutiöst vid poolen eller vid andra typer av vattendrag. Jag lider hund när de ska gå med förskola eller skola och bada. Att släppa iväg dem att bada med andra föräldrar är uteslutet….ända tills de kan simma. Då släpper stora delar av min oro.

Vi har dessutom fler vattentillbud i släkten. Jag har en farbror som HAR drunknat. Han drunknade i vuxen ålder och även om jag var för liten för att minnas detta satte det sina spår i hela släkten. Framför allt hos min älskade lilla farmor. Att växa upp och se vilken plåga en sådan olycka ställer till med sätter också sina spår. Vatten är för mig glädje och hot. Rätt använt på ett ansvarsfullt och medvetet sätt, hur roligt som helst. Fel använt…ja… Därav att jag lägger så stor vikt och framför allt energi på att lära mina barn att “handskas med vatten”. Jag vill att de ska lära sig simma “ordentligt”. Jag vill dessutom att de ska lära sig att både dyka och hoppa i på ett medvetet sätt. Jag hade en gång i tiden en frisörkund som hade brutit ryggen i en badolycka. Han skulle dyka i från bryggan. Problemet var att det låg en stor sten under ytan som han inte visste om. Han klarade sig så tillvida att han överlevde och blev heller inte förlamad. Dessvärre hade han ständig värk som skulle bli bestående för resten av hans liv. Mitt måtto när det gäller vatten har alltså blivit: Kunniga barn är trygga och glada barn. Jag vill att de ska lära sig slappna av och koppla av i och tillsammans med vatten, däremot inte underskatta faran med det. Själv kommer jag aldrig att riktigt kunna koppla av när det finns vatten runt omkring. Att bada i poolen är dock helt okej. Där kan till och med jag slappna av en aning. Sjöar och hav känns värre…

Besök gärna Svenska Livräddningssällskapets hemsida.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,


Ut och springa…eller kanske inte

Egentligen borde jag gå ut och springa. Jag hann aldrig det i helgen, men det lär nog inte  bli så idag heller. Jag är SÅÅÅ trött nu för tiden. Jag är trött morgon, middag och kväll. Dessbättre är jag bra på att vara trött, jag har övat mig i många år då Mini var liten och de stora tjejerna i sina värsta tonår. Jag har lärt mig att vara fullt fungerande hur trött jag än är… det är faktiskt bara en teknik. ….åtminstone i mitt fall.

Veckan har annars varit som veckor i övrigt. Jobb, jobb och åter jobb. Problemlösning hit och problemlösning dit. Jag tänker ibland på Alfons Åberg när jag är mitt uppe i någon problemlösning…” En sak i taget, ordning och reda. Var sak på sin plats”…ja, ungefär så….

På fredag ska jag både på födelsedagsfest (brorsan fyller) och på grillfest (på jobbet). Det ska bli trevligt. Helgen kommer nog att avsättas till hundklippning är jag rädd. Rädd och rädd är kanske att ta i men särskilt roligt är det inte, dock skönt när det är klart. Det tycker både hundarna och jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Springa från det ena till det andra…

Nu börjar Medis rum ta form. Vi arbetade med det fram till 01.00 i natt och nu är det inte mycket kvar.,..bara några detaljer. När allting är färdigt ska jag ta några bilder och lägga ut här på bloggen så får ni se hur fina det blev.

Idag har vi en hektisk dag som ser ut ungefär så här:

09.00 ska vi vara i badhuset för simskoleavslutning. Den håller på till 10.00. Då är det bara att ta en snabbdusch och åka hem för att “slänga” i Mini lite mat. Klockan 11.00 till 13.00 ska hon nämligen vara på kalas. Medan hon är på kalas åker jag och köper 2 morsdagsblommor och en födelsedagspresent. Direkt efter Minis kalas ska vi nämligen till mina svärföräldrar för att fira svärfar som egentligen fyller år i morgon men som bjuder på födelsedagslunch idag istället. När vi är klara där åker vi raka vägen till min egen lilla mor för att fira henne. Sedan hämtar vi upp Maxi på vägen hem, hon vill nämligen komma hem till oss för att fira mig. Vilket i sin tur innebär att jag måste slänga ihop en middag i all hast…

SEN är det lugnt…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Medi kom hem klockan halv tre i natt…

….och gissa när jag somnade? Japp, halv-tre..prick!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag suuuuuuuuuuuuuger verkligen som tonårsmamma, jag klarar egentligen inte ens av det! Det är det som jag är absolut sämst på i hela världen.

Här har jag en 19-årig dotter som är hemma hos några vänner fredagskväll, de tittar bland annat på film . Hon har skjuts hem och är dessutom HELT nykter…jag har alltså ingenting att oroa mig för men oroar mig ändå så pass att jag inte kan sova förrän hon är hemma. Jag vet egentligen inte vad jag oroar mig för, eller egentligen är jag inte ens speciellt orolig. Jag är mer berörd av att jag vet att hon inte är hemma. Dock så pass berörd att jag blir störd och kan därmed inte sova…. det hela går alltså ut över mig själv. Jag “berör mig” på bekostnad av min egen nattsömn och jag kan inte göra någonting åt det. Så här har det varit sedan hon och Maxi blev tonåringar och började vara ute längre på kvällarna. Vet jag att hon ska sova borta går det bra, men inte när hon ska komma hem. Då känner jag något slags ansvar att jag ska “kontrollera” att hon verkligen kommer hem ordentligt.

Jag suuuuuuuuuuuugggggggggggger!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Jag fick ”bara” ett D

Idag har jag för första gången sedan jag började studera för fem år sedan överraskats över att mitt betyg blev lägre än beräknat. Jag har under alla år mer eller mindre kunnat bedöma mig själv och dessutom har jag inte fått några lägre betyg utan jag har i på det stora hela legat högt hela tiden. Idag fick jag dock reda på att jag fick D på religionstentan!!! Visserligen är det steget över godkänt som är E, men ändå! Jag blev uppriktigt förvånad. Nu har jag dock läst igenom tentan och inser att det troligen var något rörigt skriven. Så pass rörigt faktiskt att jag helt enkelt inte lyckades få fram hur jag tänkt, vilket alltså genererade i ett D.

Jag funderade dock på hur jag plötsligt kunde skriva så rörigt utan att upptäcka det innan jag lämnade in tentan. Då kom jag på att Medi flyttade hem i samma veva, med buller och bång och var dessutom ledsen. Jag som hade krisjouren (som mammor alltid har) fick naturligtvis rycka ut i tid och otid. Dessutom var det i samma veva som jag bytte blodtrycksmedicin för att jag fått för mycket biverkningar av den gamla. Detta var också stressande och påverkade inte bara psyket utan omställningen i kroppen var också stor när jag bytte ut två mediciner mot en annan. Till råga på allt elände har jag ju dessutom en släng av skoltrötthet ;-) . Jag tror helt enkelt att allting sammantaget gjorde att min tenta inte blev lika skarp som mina tentor brukar vara….jag är helt enkelt inte stålkvinnan även om jag har en viss benägenhet för att tro det mellan varven. ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


Jag ”suger” som tonårsmamma…

Jag "suger" som tonårsmamma för att använda ett lite modernare uttryck. ;-) Medi och hennes vänner åkte in i stan i går kväll för att mingla och vingla runt lite, alla har nu fyllt  18…. Trots att jag litar på dem och att jag vet att Mini har en viss erfarenhet av detta nattliv kan jag inte låta bli att oroa mig. Jag oroar mig så att jag inte kan sova…som tur var ringde Medi vid halv två inatt och sa att hon var hemma hos J  där hon skulle sova, men inte kunde jag sova för det. …. jag säger ju att jag SUGER som tonårsmamma…mina mammanerver ligger alldeles för mycket utanpå, jag är mycket bättre med grannens barn. 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Inskolningen är klar!

Inskolningen av Mini är klar! Efter fyra dagar är den avklarad, det förstod jag igår när jag hämtade Mini. Okej, det har gått bra, men jag är fortfarande förvånad  över att allting ska gå så fort. Den pedagog som hade hand om Minis inskolning såg jätteglad ut när hon tittade på Mini och sa att Mini verkligen var en pigg och glad flicka. Mm, pigg och glad är nog rätta ordet. Pigg och glad från 7 på morgonen till 9 på kvällen…en oavbruten och sprudlande glädje full av energi…mamma blir helt slut. ;-)

Nu är det ju inte bara pigga och glada känslor som väller fram ur Mini, hon är ju snart 6 år! Hon blir emellanåt jättearg och jätteledsen också. Däremot är hon sällan surmulen. Det känns som att ha en liten minitonåring här hemma. Det smälls både i dörrar och stampas i golv mellan varven.

Hur som helst så är det skönt att Mini verkar trivas på fritids. Hon har dessutom ätit ordentligt på lunchen när hon har varit där och tyckt att maten varit så god att hon har tagit om. Mini har aldrig tyckt om maten på förskolan…aldrig någonsin, så det är bara att hoppas på att skolans kock och Mini har mer liknande smaklökar.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Medis fot är på bättringsvägen…

Idag har jag varit hos Medi och hjälpt henne att plugga teori inför körkortsprovet. Jag var där ca 3,5 timma och under tiden försvann rodnaden i  hennes fot. Svullnaden är fortfarande kvar även om jag tycker att det ser ut som om även den har gått ner något. Detta innebär alltså ( till min enorma glädje) att penicillinet hjälper och att vi inte behöver oroa oss för ngn eventuell blodförgiftning. Läkaren som vi var till igår såg ganska bekymrad ut när han tittade på Medis fot och talade om en ful infektion…jag blev jätteorolig. Dessutom spände han ögonen i Medi och sa med allvarlig röst att hon var tvungen att söka upp skjukvården igen om det var så att penicillinet inte visade tecken på att hjälpa inom loppet av ett par dagar… han ord gjorde mig inte mindre orolig.

Under gårdagskvällen ringer dessutom Medi till mig och säger att henner fot har blivit ännu mer svullen och att svullnaden dessutom har blivit röd. Dessutom tillägger hon att det känns som om hon får kramp i foten när hon håller den neråt (istället för i högläge)… faktum är att jag tillslut blev "skitstressad" av foten. Nu känns det betydligt bättre…. Hon gick till och med på foten när jag var hos henne, även om hon inte gick precis som vanligt så såg jag tecken på att en klar förbättring hade skett…

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Nattliga turer

Klockan tolv i natt var jag och hämtade Medi och körde hem henne. Varje gång jag är ute och far på helgnätterna slås jag av samma tanke, det är BARA jag som är ute och kör då. Jag möter i stort sätt inte en enda bil. Inte någon annan heller för den delen, jo ungdomar förstås, de finns det många av. Men VAR är alla vuxan?? Det borde cirkulera bilar hela nätterna om man tänker på hur många ungdomar som cirkulerar ute och som förmodligen skulle behöva bli upplockade. Där vi bor är det tyvärr mycket fylla bland ungdomarna så det borde cirkulera bilar nätterna igenom….men icke…det är bara jag och min bil som far hit och dit.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Klarar flickorna att göra allting själva?

Jag fick en fråga igår från en av mina väninnor. Hon undrade om det verkligen gick bra för Medi och Maxi att bo själva. Vad hon tänkte på var städningen, tvätten, matlagning och att handla förstås. Jag sa att det gick jättebra och jag såg hur hon funderade om hennes flickor (som är i samma ålder som Medi och Maxi) verkligen skulle klara av det.

Jag tänkte tillbaka på den där frågan senare under kvällen och funderade över om jag egentligen tyckte att det var lika märkvärdigt eller förundrande som min väninna verkade tycka att det var att de bor själva och sköter sig själva. Jag måste nog säga att svaret är nej, jag tycker inte att det är speciellt märkvärdigt. Det handlar nog i mångt och mycket om vilken kultur man själv kommer ifrån och vad man är van vid.

Min pappa är uppvuxen på en stor bondgård i Ångermanland. Där förväntades barnen att bli arbetande vuxna vid ungefär 15-års ålder, om de inte fortsatte att studera förstås. Denna inställning har följt min pappa och smittat av sig på mig. Jag själv (som alltid haft ett mkt gott förhållande till mina föräldrar) flyttade hemifrån när jag var 18 och sedan dess har jag klarat mig själv. Jag har däremot alltid vetat att mina föräldrar funnits där om det har behövts.

För mig är det ingenting konstigt med att barnen växer upp och vill skaffa sig ett eget hem/liv, för mig är det en fullt naturlig utveckling. Denna utveckling, som jag anser i grund och botten är sund, kan eventuellt fördröjas av att barnen studerar vidare.  Men gör de inte det då anser jag att de istället måste ut och lära sig av livet självt.

Att Maxi flyttade hemifrån vid 19-års ålder då hon dessutom hade jobb ser jag inte som ngt stort alls, bara naturligt. Att Medi flyttade hemifrån vid 17-års ålder låter kanske lite märkligt om man inte vet om bakgrundshistorien. Medis pojkvän hyrde ju rum av Maxi och det fanns inga som helst möjligheter för mig att stoppa Medi från att vara där. Jag gick med på det på ett villkor och det var att hon skötte skolan och det har hon också gjort, så vår överenskommelse har hållit bra.

Att dessa tre sedan blev osams och att alltihop så småningom slutade med att Medis pojkvän köpte sig en egen lägenhet, är ju en annan historia. Däremot kände jag inte att jag hade någon anledning att hindra Medi från att bo tillsammans med pojkvännen där heller, han är en skötsam kille med ett arbete som han sköter mer än väl. Dessutom är han 4 år äldre än Medi så jag har utsett honom till Medis livvakt, han är biffig nog för det ;-)).

Både Medi och Maxi verkar tycka att detta är minst lika naturligt som jag tycker. Vi har ju nära kontakt med varandra ändå, alla tre, mycket nära om jag får säga mitt. Vi talas vid varje dag och inte bara en gång om dagen, dessutom träffas vi flera gånger i veckan på grund av olika omständigheter som exempelvis övningskörning, lån av bil eller skjuts eller allmän sällskapssjuka ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Mini är trött nu

Mini somnade klockan halv-elva igår kväll och vaknade halv-åtta i morse. Nu har hon lekt med grannens lilla pojke i ungefär tre timmar och är nu jättetrött. Gny och gnissel över allting och ett hopbryt när man inte får som man vill eller saker inte går som man tänkt. Egentligen är inte Mini en sådan tjej, men nu är hon helt enkelt alltför trött. Hon är så pass trött att jag inte tycker att det är ngn idé att diskutera med henne…hon får helt enkelt bli sur när bestyren går henne emot … det är ju snart sovdags för små trötta Minisar …;-))

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En god fortsättning på det nya året!

God morgon på er alla som är uppe med tuppen. Här är det ingen skillnad på om det är nyårsdagen eller arbetsdag, vi är uppe tidigt ändå. Är det inte Mini som vaknar tidigt så är det ngn av hundarna.

Vi hade i alla fall väldigt trevligt igår. Det blev mina föräldrar och Maxi samt hennes pojkvän som kom hit. Vid niotiden körde jag sedan hem Maxi med vän, de skulle sedan vidare till sina vänner.

Kvällen blev i övrigt lugn med en massa god mat. Vi började med lite olika typer av förrätter. Jag hade egentligen tänkt göra någonting på löjrom, men jag fick inte tag i någon. Jag var antagligen för sent ute. Så det blev lite smörgåssnittar, tunnbrödsnittar med rökt lax och pepparrotsvisp samt avokado med rödlök- och stenbitsromsröra och citron (det var bland annat detta jag skulle haft löjrom till).

Till huvudrätt blev det oxfilé med potatisgratäng och bearnaisesås. En "säker" rätt som är svår att misslyckas med (jag kör på säkra kort när det är nyår, både när det gäller klädsel och mat ;-) ). Efterrätten blev vaniljglass med varm hjortronsylt. Ungdomarna valde i och för sig chokladsås och strössel istället för sylten.

Jag brukar skryta med att våra hundar inte är ett enda dugg rädd för några nyårsraketer. Det har aldrig varit några problem, men i år blev helt plötsligt vår äldsta hund Liza jätterädd. Hon flämtade och skakade och hade verkligen panik i ögonen. Hon flyttade sig omväxlande från mitt knä till mannens knä, men var inte helt nöjd någonstans. Storpudeln brydde sig däremot inte alls, hon sov sig igenom smällarna och den andra mellanpudeln satt lugnt bredvid mig och tittade på himlen ;-) ). Det var en ny erfarenhet att ha en så rädd hund hemma, jag tyckte så synd om henne, men hontillslut ned sig och somnade lugnt bredvid mig.

Både Medi och Maxi skickade ett sms under natten där de talade om att de var hemma och att allting var bra. Det känns skönt nu på morgonen, annars hade jag undrar hur nyårsnatten hade varit för dem. Naturligtvis pratade jag med båda klockan tolv, men det är ju många timmar kvar av natten efter tolvslaget. Just nyårsfirandet tycker jag är lite jobbigt, med tanke på att det är så otroligt mycket fylla på ungdomsfesterna. Jag vet inte varför det bara måste hävas in en massa alkohol just då, märklig tradition tycker jag. Vad är det för skillnad på den festen och alla andra fester och tror de verkligen att de blir bättre ju fullare de är? Jag är alltid rädd att Medi och Maxi ska inta samma inställning…..

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


Dagens sanning…

När jag stod i duschen i morse (som har genomskinliga duschdörrar) kom Mini in och satte sig på toalettstolen. Hon satt där och tittade på mig medan jag fortsatte att duscha. Efter en liten stunds funderande säger hon:

- Mamma du är tjock (!!)

- Ja det är jag, bekräftar jag helt lugnt.

- Visst kan man säga så? funderar hon vidare.

- Ja, till mig kan du säga så, men inte till någon annan, man ska ju helst inte säga någonting dumt till någon annan, svarar  jag.

- Nej, men till dig kan man säga så för du ÄR ju tjock, konstarerar hon …och sen är saken ur världen för henne….

 

Nästa gång vi ska byta dörrar till duschen ska vi ha frostat glas…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Tre nätter på raken…

Natten till lördagen ringde Medi klockan tre och frågade om jag kunde hämta henne och köra hem henne till sig. På grund av diverse orsaker hade hon ingen som kunde följa henne hem. Naturligtvis gjorde jag det till följden att jag var småseg på lördagen.

Natten till söndagen ringer Maxi klockan 2 på natten och frågar om det är okej att hon sover hos oss. Hon hade varit hos en kompis och ville sen inte åka hem och sova själv (hennes pojkvän var bortrest). Visserligen hade hon lånat en bil så jag behövde inte hämta henne, men jag var uppe och tog emot henne och pratade en stund. Följden blev att jag var ganska seg även under söndagen.

Natten till idag vaknade Mini två gånger och spydde, med allt vad sådant innebär… Till den följden att jag nu är (ursäkta uttrycket) skittrött!!!

Kan mina små älsklingar inte försöka ta en helg var istället för att köra livet ur sin mamma på en och samma helg? Tror ni att de har kommit överens ….? ;-) )

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Har Gud raketskor på fötterna?

Mini pratar ofta om döden och undrar om man kommer till himlen när man dör. Jag tror att det var hon och hennes farmor som började med detta samtal, men hon har haft sådana bekymmer med allt detta att jag själv har försökt att hålla en låg profil för att inte råkat göra det hela ännu mer komplicerat. Hon har fått ställa frågor till mig som jag efter bästa förmåga har försökt att svara på, that´s it! Mina 2,5 år som lärarstudent har jag dessvärre inte haft ngn nytta alls av i detta samtal trots att vi läser en hel del pedagogik. Samtalet har varit alldeles för ångestfyllt för det.

Här om kvällen kom samtalet upp igen. Hon undrade om jag trodde att man kunde se och leka med varandra i himlen och det trodde jag naturligtvis. Sedan kom även jag på en spontan tanke, antagligen påverkad av allt julpyntet, att det kanske var dags att introducera Gud i Minis tillvaro nu. Jag tänkte att hon kanske skulle bli mindre orolig när det gäller döden och alla människor som är "ensamna" uppe i himlen om jag kunde få henne att tänka sig en stor och genomsnäll fadersgestalt som ägnade sin tillvaro åt att ta hand om alla, en riktig nallebjörn liksom. Passar ju dessutom ypperligt så här i jultid, när man ändå är inne på honom…

Nöjd med min idé började jag så sakterliga introducera honom för Mini. Mini som däremot inte har några som helst problem med varken inlevelse eller egna självständiga tankar och slutsatser tog honom genast till sig och startade sedan en utfrågning som jag inte hade varit beredd på vilket innebar att svaren blev därefter.

 -Mamma har du sett Gud?

- Nej, det har jag inte.

- Har någon sett honom?

- Nej, det tror jag inte.

- Finns han här hos oss också?

- Ja det tror jag.

- Är han osynlig?

- (ohörbart svar)

- Kan han se oss?

- Ja, det kan han nog.

(Tystnad)

- Men, kan han se oss genom taket?

Rädslan för att Mini skulle tro att Gud var ngt farligt som kan se henne var hon än är och vad hon än gör fick mig att svara:

- Nej, det tror jag inte.

- Är han ett monster?

(Skit, jag lyckades inte avvärja monsertanken ändå! Hjälp vad gör jag nu? Jag fortsätter att svara lite lugnt och neutralt! (Vilken pedagogisk strategi va!!)

- Nej, det är han inte, han är SNÄLL!!

(Känner hur en viss panik börjar växa fram…har jag helt förstört Minis möjlighet till att få ett gott förhållande till döden nu? Blir också irriterad på mig själv som märker att min oro börjar yttra sig i röstläget, något som Mini direkt skulle kunna känna av.)

- Har han raketskor?

- Raketskor?

- Ja, så att han kan åka upp till himlen?

- (Paus) Ja, det har han kanske!?

(Jag slappnar av ngt, Mini verkar välja en egen syn på Gud som hon tycker verkar både logisk och tilltalande :-) )

Mini blir slutligen nöjd och somnar sedan lugnt helt förvissad om att det finns en osynlig världspappa som vill henne väl och som tar hand om vår förra hund i himlen samt har raketskor på fötterna….

Jag måste påminna mig att tänka igenom eventuella frågor kan dyka upp till nästa gång vi ska ha det här samtalet…för antagligen kommer det igen är jag rädd…dessutom borde jag ha hållt mig till min första strategi som gick ut på att hålla en låg profil för att inte riskera att göra det hela ännu mer komplicerat….

Jesus och hans förmågor får nog vänta ett tag…

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


Karusellernas tid är förbi

Åtminstone för min del är karusellernas tid förbi. Jag kan tänka mig att åka nyckelpigan på Gröna Lund med Mini, men sedan är gränsen nådd. Medi och Maxi har verkligen försökt att få upp mig i olika åkattraktioner men jag har (varje gång) stått och tittat på konstruktionen och insett hur lite som behövs för att man ska flyga iväg åt fel håll. Jag har förklarat detta för dem, men de har åkt ändå. Anledningen till att jag har tillåtit dem är att man inte kan uppfostra barn med sin egen rädsla, det "alla" andra gör och är vardag idag måste man (tyvärr) låta dem göra. Jag har försökt att intala mig själv att jag bara är larvig, men tyvärr vet jag att den mänskliga faktorn alltid kan vara inblandad och detta gör att jag inte kan gå upp i dessa attraktioner. Jag har förklarat detta för min barn, men de tycker bara att mamma är larvig. Dessvärre händer det både olyckor och dödsolyckor med jämna mellanrum på nöjesparker, det är ett faktum.

Jag vet att både Medi och Maxi har läst det som Expressen, DN och SvD skriver om när det gäller olyckan på Liseberg. Det är bara att hoppas att de tar till sig att man gott kan tänka efter innan man ger sig i lag med allt bara för att det ser roligt ut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,