Dagmar kom förbi i natt och levde rövare mestadelen av tiden, så det gick inte att sova. Jag var uppe ett par svängar för att kontrollera om huset verkade intakt. Ja, det dundrade, knäppte och brakade så pass att jag inte var helt säker på att allting skulle bli kvar efter Dagmars besök. Klockan 03.00 konstaterade jag att vår påse med pantburkar, som stod bredvid grovköksingången, flög runt ute på vägen och ca 15 burkar hade rymt. Det var ett väldigt skramlande där ute när burkarna rullade mot asfalten. Snälle maken klädde på sig och gick ut på burkjakt och det med stor framgång.

Maken och jag sover normalt på övervåningen, men eftersom det lät som om Dagmar skulle slita bort hela övervåningen i ett enda svep gick det verkligen inte att sova där. I alla fall kunde inte jag göra det. Jag låg verkligen vaken i timmar med förhoppningen att snart somnar jag nog. Jag hade dessutom min egen livliga fantasi emot mig. Jag låg där och fantiserade om vilket träd som först skulle ramla in i huset och hur omfattande skadorna skulle bli. Det hela slutade med att jag gick ner till Mini och lade mig skavfötters med henne, där var oljudet inte ens hälften så kraftigt. Dessutom kändes det som om jag hade mer kontroll över henne där, om det nu skulle komma något träd inbrakandes i huset. Vad jag nu skulle kunna vara för hjälp i den situationen, oskyldigt sovandes i en säng… Det kändes i alla fall bättre, jag somnade ju tillslut. Jag tror att det var lejonhonan i mig som hade behov av att beskydda sitt barn mot hotande fara som plötsligt väcktes i mig i skuggan av Dagmar.

Nu har det mesta av stormen bedarrat och det verkar som om mina grannar fortfarande bor kvar på samma ställe…

Dock funderar jag på varför stormar ofta verkar få  kvinnonamn?

Marie