Mini pratar ofta om döden och undrar om man kommer till himlen när man dör. Jag tror att det var hon och hennes farmor som började med detta samtal, men hon har haft sådana bekymmer med allt detta att jag själv har försökt att hålla en låg profil för att inte råkat göra det hela ännu mer komplicerat. Hon har fått ställa frågor till mig som jag efter bästa förmåga har försökt att svara på, that´s it! Mina 2,5 år som lärarstudent har jag dessvärre inte haft ngn nytta alls av i detta samtal trots att vi läser en hel del pedagogik. Samtalet har varit alldeles för ångestfyllt för det.

Här om kvällen kom samtalet upp igen. Hon undrade om jag trodde att man kunde se och leka med varandra i himlen och det trodde jag naturligtvis. Sedan kom även jag på en spontan tanke, antagligen påverkad av allt julpyntet, att det kanske var dags att introducera Gud i Minis tillvaro nu. Jag tänkte att hon kanske skulle bli mindre orolig när det gäller döden och alla människor som är "ensamna" uppe i himlen om jag kunde få henne att tänka sig en stor och genomsnäll fadersgestalt som ägnade sin tillvaro åt att ta hand om alla, en riktig nallebjörn liksom. Passar ju dessutom ypperligt så här i jultid, när man ändå är inne på honom…

Nöjd med min idé började jag så sakterliga introducera honom för Mini. Mini som däremot inte har några som helst problem med varken inlevelse eller egna självständiga tankar och slutsatser tog honom genast till sig och startade sedan en utfrågning som jag inte hade varit beredd på vilket innebar att svaren blev därefter.

 -Mamma har du sett Gud?

- Nej, det har jag inte.

- Har någon sett honom?

- Nej, det tror jag inte.

- Finns han här hos oss också?

- Ja det tror jag.

- Är han osynlig?

- (ohörbart svar)

- Kan han se oss?

- Ja, det kan han nog.

(Tystnad)

- Men, kan han se oss genom taket?

Rädslan för att Mini skulle tro att Gud var ngt farligt som kan se henne var hon än är och vad hon än gör fick mig att svara:

- Nej, det tror jag inte.

- Är han ett monster?

(Skit, jag lyckades inte avvärja monsertanken ändå! Hjälp vad gör jag nu? Jag fortsätter att svara lite lugnt och neutralt! (Vilken pedagogisk strategi va!!)

- Nej, det är han inte, han är SNÄLL!!

(Känner hur en viss panik börjar växa fram…har jag helt förstört Minis möjlighet till att få ett gott förhållande till döden nu? Blir också irriterad på mig själv som märker att min oro börjar yttra sig i röstläget, något som Mini direkt skulle kunna känna av.)

- Har han raketskor?

- Raketskor?

- Ja, så att han kan åka upp till himlen?

- (Paus) Ja, det har han kanske!?

(Jag slappnar av ngt, Mini verkar välja en egen syn på Gud som hon tycker verkar både logisk och tilltalande )

Mini blir slutligen nöjd och somnar sedan lugnt helt förvissad om att det finns en osynlig världspappa som vill henne väl och som tar hand om vår förra hund i himlen samt har raketskor på fötterna….

Jag måste påminna mig att tänka igenom eventuella frågor kan dyka upp till nästa gång vi ska ha det här samtalet…för antagligen kommer det igen är jag rädd…dessutom borde jag ha hållt mig till min första strategi som gick ut på att hålla en låg profil för att inte riskera att göra det hela ännu mer komplicerat….

Jesus och hans förmågor får nog vänta ett tag…

 Läs även andra bloggares åsikter om Familj, Barn, Barns tankar, Gud, Religion, Traditioner, Seder och Bruk, Himlen, Tro, Kristendom