Vaknar upp utvilad och på gott humör med solen skinandes från en klarblå himmel utanför mitt fönster. Har dessutom möjlighet att mjukstarta morgonen med en kopp kaffe i godan ro då Mini och lilla hunden väljer fortsatt sovmorgon. Vissa stunder är livet lättare att leva än andra.
Marie
Jag blev inte bara lite förkyld som jag trodde. Jag blev helt enkelt sjuk. Igår kväll när jag gick och la mig hade jag ren frossa. Jag insåg direkt att febern steg mot oanade höjder. Det var som när jag var ett litet barn. Kan inte minnas att jag haft sådan frossa som vuxen. Förmodligen har det hänt, men det är helt klart länge sedan.
I morse vaknade jag och kände mig fortfarande mosig. Tog faktiskt tempen, tänkte att jag kanske inte borde gå till jobbet om febern fortfarande var hög. Jag hade 38,1 och det kändes så där mitt emellan om jag ska vara ärlig. Det hela slutade i alla fall med att jag tog alvedon och gick till jobbet. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det skulle vara bättre för eleverna att träffa sin “vanliga” lärare när de kom tillbaka från sportlovet. De är ändå alltid lite stissiga efter ett lov och står då en vikarie där är ju risken att de blir ändå stissigare. Nej, det kändes som om det skulle vara bättre för dem med sin gamla fröken….tryggare så. Sagt och gjort, jag åkte dit och det gick förhållandevis bra. Nu är jag dock så trött att jag knappt orkar skriva detta inlägg. Därför avslutar jag nu och säger god natt!
Marie
Det känns som om jag har lättare feber. Dessutom har jag hostat hela dagen. En begynnande förkylning månntro eller är det bara måndagssjukan som inte kan hålla reda på dagarna? 
Marie
Någon inte alltför nära men inte heller alltför långt bort somnade idag efter en lång och hård kamp mot bröstcancer. Det gör så enormt ont varje gång jag hör att någon har gått bort på grund av just cancer. Det känns som ett oändligt slöseri och denna gång handlade det egentligen inte om bara “någon” utan om en för mig bekant person. Jag lider med hela hennes familj och hoppas att de orkar gå vidare trots den enorma förlust som de har gjort i dag.
Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Bröstcancer
Jag minns att min mamma suckade när jag var tonåring och tyckte att jag var allmänt hopplös. Riktigt vad det var som var så hopplöst förstod jag aldrig men hon blev i alla fall trött på mig för att det inte var någon “ordning”. Själv tycker jag att jag alltid har varit näst intill fånigt ordningsam så än idag har jag lite svårt att förstå vad det var hon tänkte på.
Periodvis i Medis och Maxis liv har har jag suckat och tänkt att det inte är någon “ordning” på dem. Skulle någon be mig definiera exakt vad det är som inte “är i sin ordning” skulle jag få det lite körigt. Jag vet inte exakt vad det är som inte “är i sin ordning” jag vet bara att de i alla fall inte lever efter min ordning. Jag tycker exempelvis att man måste sova ett visst antal timmar på natten om man ska upp och arbeta dagen efter. Fem timmar minst, där går min osynliga gräns. Medi tycker att tre timmar är bra, där går hennes gräns…alltså är det ingen ordning på henne…tycker jag. Att hon sedan går upp och arbetar nio timmar utan något större gny räknas liksom inte. Hon lever inte efter min ordning.
Är det just det som det är frågan om när det gäller generationsskiften? Nästa generation lever efter en “ny” ordning. En ordning som är logisk för dem och deras gelikar. En ordning som vi äldre generationer har svårt att se eller förstå logiken i. Alltså förutsätter vi att det inte är någon ordning alls på den nya generationen. När man inte kan se logiken i ordningen, förutsätter man då helt sonika att det inte finns någon ordning överhuvudtaget? Är det just därför som varje generation sitter och ojar sig över nästkommande generation?
Ytterligare ett exempel på “ordningar” är tatueringar. När mina föräldrar växte upp (och även jag till viss del, åtminstone de yngre åren) var det “bara” sjömän och kriminella som var tatuerade. Det var en logisk ordning då, en ordning som hjälpte till att “sortera i livet”. När Medi sedan en dag kom hem och ville tatuera sig blev jag alldeles kall i hela kroppen. Det var nästan som om hon hade berättat att hon ville injicera en dödlig sjukdom. Jag mådde dåligt av hennes önskan under en mycket lång tid och motarbetade henne LÄNGE. Nu var hon i och för sig alldeles för ung första gången som hon kom med sin önskan, men ändå… Min reaktion motsvarade inte själva frågan egentligen…det tycker jag i alla fall inte så här 5 år senare. Så småningom tatuerade hon sig i alla fall, en mycket vacker fjäril på ryggen mellan skuldrorna. När jag såg den släppte mycket av min oro, men mina föräldrar (särskilt min pappa) var övertygad om att hennes möjligheter att få arbete i framtiden hade minskat dramatiskt.
Tittar man sig omkring i dagens “ordning” påverkar dock inte några tatueringar arbetsmöjligheterna nämnvärt. Jag skulle nog vilja påstå att de inte påverkar alls. Möjligen har det varit så i en tidigare ordning, men inte enligt dagens. Jag hade exempelvis en tatuerad lärare på dåvarande lärarhögskolan. Hon var dessutom rektor för en av institutionerna. Tittar man på den “blivande” lärarkåren så kommer antagligen åtminstone 25% av dem (min uppskattning) att vara tatuerade. I alla fall om man ska bedöma utifrån de lärarstudenter som jag gick tillsammans med. En tatuering idag är inte tecken på oordning n(kriminell) eller att man är eller har varit sjöman. En tatuering idag är inte ett tecken på någonting alls… annan än att man är intresserad av sitt utseende. Helt krasst är det så. Jag känner till tatuerade rektorer, bibliotekarier, sjuksköterskor, elektriker, lärare, kockar, hemmafruar, handelsanställda och så vidare och så vidare… Jag vill nog påstå att det idag finns tatueringar på alla nivåer och i alla samhällskick.
Jag tror att jag måste börja leta “nya” ordningar innan jag bedömer någon annans liv och leverne hädan efter. Det kan ju vara så att det som jag uppfattar som oordning bara är en annan ordning än min egen. Är ordningen tillräckligt olika är ju risken stor att det egentligen bara är jag som inte har lyckats få syn på den, trots att den faktiskt är där. Kanske lyckas jag inte få syn på den på grund av mitt egna och förhållandevis inskränkta perspektiv skapad av min alldeles egen logik.
Okej, nu är jag lite svår känner jag …men man måste få vara det också ibland . 
Läs även andra bloggares åsikter om Ordning, Logik, Sortering, Liv, Generationer, Generationsklyftor, Samhällsutveckling, Kriminalitet, Sjömän, Kriminella, Filosofiska tankar
…som målar mig och gör ordning mig i håret för att städa hela dagen…
….eller är det så att jag lider av någon gammal yrkesskada.
Läs även andra bloggares åsikter om Utseende. Make-up, Smink, Hår, Frisyr,
Åtminstone 4 meter helt utan hjälp, sedan sjunker hon av ngn anledning. Antagligen är det mentalt för när hon tycker att hon har simmat tillräckligt långt slutar hon helt enkelt att röra på påkarna. Hahaha…själv har hon inte insett sambandet, att man MÅSTE fortsätta att simma för att fortsätta att flyta. Hon ser visserligen lite generad ut när jag påtalar att hon inte kan sluta simma helt plötsligt. Jag gissar att det är ngn mognadsfråga. När hon helt har kopplat ihop rörelserna med flytförmågan är antagligen problemet löst. Jag gissar att det tar ngn vecka till. Jag badar med henne varje dag nu för att hon ska få simträning. För mig är det OERHÖRT viktigt att Mini lär sig simma i sommar. Det är mitt absolut största mål i sommar. Det är så viktigt för mig så jag själv frivilligt hoppar i poolen flera gånger om dagen, det vill inte säga lite. Normalt kanske jag badar ca 2 ggr/år och då kan jag ha överdrivit lite också….
Jag räddade min bror från att drunkna när jag var 10 år. Han var då 3 år. Jag minns det så väl, varenda liten detalj från händelsen har etsat sig fast i mitt minne för evigt. Jag minns hur jag satt och sjöng på altanen och min kusin N satt och rodde i en liten gummibåt i poolen. Brorsan sprang runt och lekte. Plötsligt säger N med släpig röst: –Marie…U har ramlat i poolen. Jag minns hur jag spratt upp och rusade fram till poolkanten där jag såg min bror flyta runt i vattnet. Han “stod” upp i vattnet så det man såg var hans mörka hår som “flöt” runt på ytan. Jag kastade mig snabbt i vattnet med kläderna på, fick tag i min bror och lyckades få oss båda in till sargen. Där fick jag upp brorsan så att han hängde på sargen medan jag höll fast honom med min högerarm. Själv hängde jag mig kvar i sargen med min vänsterarm. Jag kommer ihåg att jag var orolig över att han skulle ha fått en kallsup och därmed inte skulle kunna andas. Jag kunde nämligen inte släppa mitt grepp och hjälpa honom. Hade jag släppt hägerarmen hade ju brorsan åkt i vattnet igen och hade jag släppt vänsterarmen hade vi båda åkt i vattnet. Problemet var att jag inte bottnade, jag var alltså tvungen att “hänga kvar” där med brorsan på kanten. Inte orkade jag knuffa upp honom heller då jag inte hade någon botten som jag själv kunde stå på. Mitt i detta inferno av tankar kom min pappa runt husknuten och så var allting löst. Ja, kanske inte allting. Varken brorsan eller jag drunknade, så långt var allting bra. Kvar blev dock en evig rädsla för att ngn i min närhet ska drunkna. För mig är vatten och barn för evigt en fobi och därmed har simkunnighet blivit ett av det viktigaste målen för mig när det gäller mina barns kunskaper. Så länge de inte kan simma passar jag dem minutiöst vid poolen eller vid andra typer av vattendrag. Jag lider hund när de ska gå med förskola eller skola och bada. Att släppa iväg dem att bada med andra föräldrar är uteslutet….ända tills de kan simma. Då släpper stora delar av min oro.
Vi har dessutom fler vattentillbud i släkten. Jag har en farbror som HAR drunknat. Han drunknade i vuxen ålder och även om jag var för liten för att minnas detta satte det sina spår i hela släkten. Framför allt hos min älskade lilla farmor. Att växa upp och se vilken plåga en sådan olycka ställer till med sätter också sina spår. Vatten är för mig glädje och hot. Rätt använt på ett ansvarsfullt och medvetet sätt, hur roligt som helst. Fel använt…ja… Därav att jag lägger så stor vikt och framför allt energi på att lära mina barn att “handskas med vatten”. Jag vill att de ska lära sig simma “ordentligt”. Jag vill dessutom att de ska lära sig att både dyka och hoppa i på ett medvetet sätt. Jag hade en gång i tiden en frisörkund som hade brutit ryggen i en badolycka. Han skulle dyka i från bryggan. Problemet var att det låg en stor sten under ytan som han inte visste om. Han klarade sig så tillvida att han överlevde och blev heller inte förlamad. Dessvärre hade han ständig värk som skulle bli bestående för resten av hans liv. Mitt måtto när det gäller vatten har alltså blivit: Kunniga barn är trygga och glada barn. Jag vill att de ska lära sig slappna av och koppla av i och tillsammans med vatten, däremot inte underskatta faran med det. Själv kommer jag aldrig att riktigt kunna koppla av när det finns vatten runt omkring. Att bada i poolen är dock helt okej. Där kan till och med jag slappna av en aning. Sjöar och hav känns värre…
Besök gärna Svenska Livräddningssällskapets hemsida.
Läs även andra bloggares åsikter om Simma, Simkunnighet, Simskola, Pool, Bada, Vatten, Hav, Sjö, Badplats, Badvett, Svenska Livräddningssällskapet
Man brukar säga att det är inte hur man har det utan hur man tar det. Om det nu är på det viset kanske jag tar saker och ting fel. Jag tycker nämligen stundvis att livet kan vara nog så jobbigt. Är det på grund av att jag tar saker och ting fel eller är mitt liv förhållandevis rörigt i jämfört med andras? Jag tänker ibland att jag inte ska saker och ting så hårt, men hur gör man då? Jag bryr mig ju om mina nära och kära. Dessutom väldigt mycket om mina närmaste. Hur ska jag kunna hålla deras liv ifrån mig på ett lagom distanserat sätt så att mitt eget liv blir lite drägligare…eller att jag “tar” saker på “rätt” sätt. Jag är en känslomänniska fylld av omtanke för min omgivning. Jag skulle vilja att alla har det bra och när de inte har det bra så berör det mig…..mycket.
Jag har en svärmor som är reumatiker och som har ständig värk. Just nu syntes hon inte få någon hjälp för sin ständiga värk….sådant berör mig.
Jag har någon som är mig mycket nära och mycket kär som precis har blivit av med jobbet…sådant berör mig.
En av Minis absolut bästa vänner har fått sitt tredje återfall i cancer och ….sådant berör mig.
Jag har en hund som är nyopererad för andra gången på en månad och som just nu ligger inlagd för blodiga avföringar….sådant berör mig.
Jag har en dotter som ofrivilligt flyttat hem igen efter två år efter ett hastigt uppbrott med sin pojkvän och som inte mår så där strålande som en mamma vill att en dotter ska göra….sådant berör mig.
Ja, jag vet inte om det där med att det är inte hur man har det utan hur man tar det hjälper mig särskilt väl. Hur kan man möjligen ta allt detta utan att bli känslomässigt illa berörd, man blir ledsen helt enkelt. Kanske både ledsen och stressad är korrekt. Hur håller man sådana här saker ifrån sig på ett alldeles svenskt lagom sätt. Tro nu inte att det är så att jag snöar in i någon depression eller så, nej så är det inte. Det är snarare så att jag försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag försöker att finnas där och lyssna om det är någon som behöver. Jag fixar och jag trixar så gott jag bara kan, men även jag har mina begränsningar. Tyvärr äger jag inga övernaturliga krafter och ännu har jag inte lyckats att manipulera ödet, trots genuina försök. Men säg mig någon: HUR ska man ta “det” egentligen? Mitt sätt att handskas med livet eller “det” verkar inte var optimalt. För jag tycker faktiskt stundvis att saker och ting är ganska jobbiga. Idogt stretar jag på eller kanske till och med emot i ett genuint, ändlöst och ambitiöst försök att göra “allting” så bra som möjligt, både för min egen skull och för alla andras skull. Kanske är det där skon klämmer….”allting” är kanske ett för vitt begrepp alltför stor ambitionsnivå. Jag kanske får bryta ner saker och ting lite och försöka anpassa mig efter en lägre ambitionsnivå…jag är ju inte mer än människa…. jag heller….
Men ärligt, hur f-n gör man för att ta ett fjärde cancerbesked på ett barn på "rätt sätt.?Hur håller man någonting sådadant på en "rimlig" nivå? Hur kan man "låta bli" att ett sådant besked inte ska påverka en för mycket? Ja, jag vet ärligt talat inte!
Jag har i alla fall beställd detta Hope-smycke till Mini från Barncancerfonden. Det är ett vackert smycke och samtidigt gör man en god gärning. Barncancer fonden får 150 kronor för varje sålt smycke. Detta kändes mer än rätt just nu.
Klicka på bilden så kommer du till Barncancerfonden, den sida som man kan beställa smycket ifrån.
Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Barncancer, Hope-smycke, Barncancerfonden, Livsfunderingar, Ödet, Övernaturliga krafter, Människor
Springer och springer fram i sommarvärmen, känner hur jag vibrerar fram mot asfaltens heta underlag. Jag är ett med hela universum men samtidigt instängd i en enorm sal med ett himmelskt tak. Jag flyger lätt i morgonbrisen men stormar fram en kall och blåsig vinterdag. Jag strilar tillsammans med regnet och studsar i lätt i mitt möte med asfalten. Kraven finns inte, tankarna orkar inte, jag är helt fri…
Jag pulsar fram över höga drivor, svävar fram en annan dag. Vedermödor, krämpor, oro och känslor försvinner. Det enda som existerar är kroppens rytmiska rörelse. Jag är inte längre komplex utan encellig och gör endast en enda rörelse. Kraven finns inte, tankarna orkar inte, jag är helt fri…
Skorna och trasiga, byxorna likaså. Jag bryr mig inte, fortsätter enbart rytmiskt framåt. Utseende och ideal vad är väl det, jag är encellig, vad vet väl jag. Dock helt nöjd med sportbehån som håller ihop hela min cell. Fortsätter sedan min systematiska rörelse framåt i universum. Kraven finns inte, tankarna orkar inte, jag är helt fri…
Springer och springer fram i sommarvärmen, känner hur jag vibrerar fram mot asfaltens heta underlag. Jag är ett med hela universum men samtidigt instängd i en enorm sal med ett himmelskt tak. Jag flyger lätt i morgonbrisen men stormar fram en kall och blåsig vinterdag. Jag strilar tillsammans med regnet och studsar lätt i mitt möte med asfalten. Kraven finns inte, tankarna orkar inte, jag är helt och fullständigt fri…
