Idag vaknade jag upp utan huvudvärk för första gången på en vecka. Det var verkligen jätteskönt!! Idag ska jag ut och springa för första gången på en och en halv vecka, nu betraktar jag min förkylning som över även om det är lite som fortfarande hänger sig kvar.

I övrigt ska jag bada min storpudel och tvätta några maskiner tvätt åt Maxi eftersom hennes tvättmaskin verkar ha gått sönder, annars blir det nog ganska lugnt. Mini ville leka med sin kompis, så jag gissar att vi ringer henne lite längre fram på förmiddagen och hoppas på att hon är hemma.

 Läs även andra bloggares åsikter om Huvudvärk, Förkylning, Jogga, Storpudel, Tvättmaskin, Kompis

En kort reflektion:

Att jag springer så idogt som jag gör beror ju bland annat på mitt höga blodtryck…jag gissar att det inte har undgått någon. Min tanke är att om jag lyckas må riktigt bra både till kropp och själ så kanske jag kan få ned trycket något, framför allt så kanske det inte fortsätter att stiga. Jag vill på så vis försöka att hålla mig själv vid liv så länge som möjligt…en slags framtida investering i mitt eget liv kan man säga. Det jag vill komma till är att min ambition att inte ta livet av mig själv i förtid i värsta fall resulterar i att jag tar livet av någon annan….

När jag är ute och joggar, vilket jag gör i ett normalt tempo varken överdrivet fort eller överdrivet sakta, springer jag i regel om någon liten tant eller farbror som också är ute och joggar. Jag ser dem ofta på långt håll och konstaterar många gånger att det ser rysligt jobbigt ut för dem. De joggar i någon slags slowmotion där vissa steg skulle kunna misstänkas vara promenerande istället för joggande. Dessutom brukar de luta sig lite lätt åt ena hållet och häller dessutom den ena axeln  lite lätt uppdragen och framåtböjd som om de försökte få någon slags draghjälp av den. Det är lite stapplande zombievarning över hela stilen om jag får säga så utan att vara alltför elak… (Vi talar här om personer som är ungefär 70 och uppåt). Tilläggas kan att jag är djupt imponerad av dem att de både kan och vill ge sig ut i joggingspåret!

Nu till saken. När jag nu i min jämna joggingtakt skrider om dessa små farbröder och tanter ökar de ALLTID takten. Först börjar de kika över axeln och konstaterar att de är ngn som riskerar att springa om dem, sedan avtar de stapplande stegen helt och de börjar istället jogga mycket stadigare. Därefter börjar de flåsa betänkligt, ansiktsfärgen skiftar från normalfärg till högröd men de slutar INTE öka farten. Som tur är så springer jag om dem ganska fort och när jag passerat dem med några meters marginal så hör jag hur de trappar ned på tempot igen…varje gång detta händer så tänker jag samma sak: Vad gör jag om tanten/farbrorn får en hjärtinfarkt och dör nu? Även om jag själv springer för livet så vill jag ju inte riskera att ta livet av någon annan på kuppen!

Läs även andra bloggares åsikter om Jogga, Springa, Träning, Blodtryck, Kropp, Själ, Fysik, Hjärtinfarkt, Leva, Livet, Hälsa