Marie E – my poin of view…

Jag har funderat mycket på om jag ska gå med i Facebook eller inte. Egentligen har jag ingen större önskan att bli medlem där, jag har det bra som jag har det. Den där gigantiska kompisboken för vuxna känns egentligen inte speciellt jag. Men ändå…jag känner att jag ställer mig utanför någonting som jag kanske borde ta del av och kanske skulle kunna ha nytta av att som lärare. Är det kanske rent av utvecklande för mig som pedagog att vara en del av denna gigantiska plattform för socialt umgänge och kommunikation? Bara det att jag vet vad det är som upptar elevernas intresse, tid och liv är ju egentligen en vinst. Att jag är insatt i något som elever tycker är mycket viktigt.

Jag är kluven, mycket kluven i frågan ska jag ärligt säga. Facebook kan även kännas som ett mäktigt socialt kontrollorgan. Visserligen spelar det inte mig någon roll om någon vill kontrollera mig jag har inte speciellt mycket att dölja. Vad jag är rädd för att att man helt oförskyllt ska bli ihopkopplad med “fel” personer. Jag har själv besökt bekantas sidor på Facebook (utan att vara inloggad) och surfat vidare på deras kontakter och bara ett par knapptryckningar bort från dem har någon av mer vansklig natur dykt upp och genast har jag ställt mig frågan: Känner DE varandra? Tanken väcks utan att jag har något egentligt belägg för min “misstanke”.

Sedan finns det många andra aspekter att ta hänsyn till. Ska man eller till och med kan man som lärare bli vän med elever eller föräldrar? Är inte det ett sätt att blanda ihop två olika roller, den privata och den professionella? Ja, jag är som sagt var osäker på hur jag ska göra. Jag kommer antagligen överlägga detta med mig själv ett tag till.

Lästips i ämnet:  Why I´m quitting Facebook.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, Lärare, Elever, Föräldrar, Skola, Samhälle, Yrkesroll, Lärarroll, Privat, Professionell

Idag kom jag på mig själv med att sucka högt. Jag nämde det för en manlig lärare. Jag menade på att när jag började att arbeta som lärare så tyckte jag att jag förvånansvärt ofta hörde min omgivning sucka och nu hade även jag börjat. Han skrattade och sa att det är kanske lätt att halka in i sådana mönster. Bara man inte blir bitter som vissa tenderar att bli fortsatte han sedan lite menande. Jag vet inte exakt vem det var han hade i åtanke eller om han menade lärare över lag men jag vet själv att jag har tänkt samma tanke ett flertal gånger genom åren och just i kombination med läraryrket….. Jag hävdade med bestämdhet att någon bitterhet inte skulle få bita tag i mig…men kände ett visst obehag efter hans ord….och bestämde mig snabbt för att humorn ska få bli ledord i min lärargärning. Humor bör ju motarbeta all form av bitterhet, inte sant?

 Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Utbildning, Lärare, Lärarrollen, Läraryrket, Bitterhet, Humor

Speciellt sådana gånger då jag läser sådant här: Lärare spände fast bråkig elev  på en stol med hjälp av sin livrem och ställde honom sedan ute i korridoren. (SvD).

 Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Lärare, Elever, Trivsel, Regler, Föräldrar, Skolledning, Umeå,

Finns att läsa hos Mats - tysta tankar. Jag som själv är helt emot att elever ska betygsätta sina lärare finner naturligtvis diskussionen tillfredställande.

Jag läste själv Ola Mårtenssons artikel i SvD och var redan då inne på att skriva om den, men det blev aldrig så. Nu väljer jag alltså att istället länka till Mats artikel om den. Jag vill dock poängtera att jag "hakade upp mig" på samma citat som Mats syntes haka upp sig på. Dock inte av helt samma anledning, även om jag också var inne på hans tankar.

Självklart ska elever och deras föräldrar kunna påverka skolsituationen. Men att på lösa grunder be barn att betygsätta vuxna är en flumidé som får myspedagogerna att sprattla av lycka i de fotriktiga filttofflorna. (SvD.se)

Tankarna som dock tog överhand i mitt fall och som retade mig något enormt var att det verkar vara helt okej att använda en så arrogant ton, för att inte säga oförskämd ton, mot just pedagoger. En flumidé som får myspedagogerna att sprattla av lycka i de fotriktiga filttofflorna  - en mening och man har mer eller mindre underminerat statusen hos en hel yrkesgrupp då risken faktiskt finns att alla pedagoger besitter en del "myspedagogik"… (jag får rysningar bara av att skriva ordet. Myspedagogik vad är det för ngt och vem kom på själva ordet? Antingen är det väl pedagogik eller också är det inte det, finns det någon pedagogik som är "mysigare" än någon annan?).

Jag som tycker om att dra paralleller med läkare undrar vad som hade hänt om man skrivit en artikel där man uttrycker sig på liknande sätt, eller det hade förmodligen aldrig hänt. Tänk er själva:

En flumidé som får mysdoktorerna att sprattla av lycka i de fotriktiga och välventilerade foppatofflorna… (mysdoktorer med mysdiagoser…)

Nej, jag tror inte att någon hade valt att formulerat sig så i en artikel i SvD när det gäller läkare eller  någon annan yrkesgrupp heller för den delen. Denna "naturliga" arrogans verkar bara gälla just för pedagoger!

Läs även andra bloggares åsikter om Lärare, Reepalu, Ola Mårtensson, Flumpedagog, Myspedagog, Företagskultur, Värdegrund, Undervisning, Kontrollskola, Samhälle, Politik, Utbildning

Medi har varit och orienterat med skolan idag. Jag stötte ihop med henne i vårt lilla centrum och när hon kom från orienteringen. Hon hade på sig en snygg svart kjol, en snygg vit tröja, en axelremsväska, solglasögon och snygga skor!! Vad har du på dig för kläder i skogen undrade jag. Hon svarade att hennes svensklärare hade skrattat åt henne och hennes kompisar när de allihop kom till orienteringen i liknande kläder. Ni ser ut som tjejerna i sex in the city och inte som om ni ska ut och orientera, hade hon sagt. Jag hörde dock på Medi att hon fortfarande var helt nöjd över sitt klädval.

När vi gick mot min bil ( jag lovade att köra hem henne) talade hon om för mig med stolthet i rösten att de hade hittat sex kontroller. Okej, sa jag och tänkte att det var kanske bra med tanke på hur nöjd hon lät. Hur många kontroller var det då undrade jag. Nitton svarar hon, vi missade bara 13 stycken… Hon lät fortfarande lika nöjd…

Frågan är bara om gymnasikläraren var fullt lika nöjd. Medi och hennes gelikar hade lagt ner exakt 40 minuters energi på idrottsdagen. Jag tror i och för sig att hon var mest nöjd med att hon åkte dit överhuvudtaget och trots allt gjorde ett försök att hitta några kontroller. Frågan är som sagt om hon och hennes gymnasiklärare har samma syn på saken… tala om kulturkrock…

Jag måste komma ihåg sådant här när jag själv blir lärare. Om eleverna själva är ganska nöjda med sina insatser, hur sjutton gör man då som lärare. Risken är ju att det på ett eller annat sätt kommer att visa sig att man själv är av en annan åsikt, hur blir det då med elevens fortsatta motivation…och ambition… 

Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Lärare, Elever, Orientering, Idrottsdag, Kontroller, Förhållningssätt, Kulturkrock

Min nästa kurs heter professionella samtal och yrkesetiska dilemman, 7,5 hp (med andra ord så är det en ny 5 veckors kurs). I kursplanen för kursen står följande:

Kursens innehåll

I kursen ges studenten möjligheter att utveckla redskap för en professionell medvetenhet i lärarskapets kommunikations- och värdefrågor. Olika typer av samtal, såsom kollegiala samtal, utvecklingssamtal samt andra samtal med barn/elever och föräldrar behandlas. Yrkesetiska dilemman studeras och bearbetas i förhållande till etisk teori, lärares yrkesetik och skolans grundläggande värden.

Det ska bli intressant att se om kursen är lika bra som den låter. Å andra sidan blir ingenting bra om vi återigen måste stressa ihjäl oss i 5 veckor…

 Läs även andra bloggares åsikter om Lärarutbildning, Lärare, Lärares ytkesetik, Yrkesetik, Värdegrund, Skola, Samtal, Professionella samtal, Dilemman, Yrkesetiska dilemman, Pedagogiska verksamheterm Teori, Praktik, Kollegor, Elever, Föräldrar

Ja, nu har jag fått lite att bita i den saken är klar. Tentan är otroligt krävande denna gång. Det är inte bara krav på innehållet, det är lika mycket krav på strukturen. Rubriker hit och underrubriker dit, gärna en tabell här och lite punkter där. Allt det där är väl okej egentligen men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att man inte missar någonting. I natt har jag sovit riktigt bra hela natten så jag vaknade pigg och glad, det brukar underlätta när man ska sitta med sådana komplexa arbeten som jag gör nu.

Jag var ju på basgruppsdagen i torsdags och jag måste bara berätta en episod därifrån. Alla vi som sitter där (nästan alla i alla fall) har börjat sin utbildning vid samma tillfälle, detta innebär att vi har gått en snarlik utbildning, åtminstone de allmänna blocken. Detta borde (enligt min åsikt) leda till att man har en mer gemensam syn på både barn och pedagogik, men icke sa nicke. Vi hade en uppgift att planera (i grupp) hur vi skulle ta emot en årskurs etta på uppropet. Det första en av tjejerna i gruppen säger är att hon under detta upprop vill fokusera på barnen så det absolut viktigaste för henne var att ta alla barnen i hand.

Jag kontrar med att jag inte gärna skulle vilja planera in någonting sådant, jag tänker på alla barn och föräldrar som kommer. Kanske kommer även syskon och mor eller farföräldrar också, det kan bli otroligt mycket folk som kommer på en gång och menar att det kan bli svårt att upprätthålla en sådan ambition. Tänk om man i röran dessutom skulle missa att ta en elev i handen och hur gör man med de elever som kanske kommer försent, när man redan har börjat prata inför hela gruppen? Ska man avbryta då för att gå fram och även ta den eleven i handen. Nej, jag ville inte ha detta som ett mål, utan kände att det är nog bättre att vara lite förutsättningslös på den punkten, däremot skulle man ju kunna ha en sådan ambition dagen efter, då det är ett reducerat antal personer man har omkring sig.

Diskussionerna fortsatte…

Nästa diskussion handlade om hur personlig man skulle vara. Tjejen med handslaget hävdade med bestämdhet att man inte skulle berätta någonting personligt alls, utan man skulle vara strikt professionell. Återigen hävdade jag motsatsen, eller inte helt det motsatta, jag menade bara att man MÅSTE våga vara personlig när man har med barn att göra. Däremot kan man välja både hur personlig man vill vara och vad det personliga gäller, men lite måste man nog bjuda på trots allt. Men icke, nu blev hon nästan sur. Hennes tanke var om man inte levde efter normen i samhället och istället för att bjuda på sin person skulle stöta sig med omgivningen. Jag hävdade att man i alla fall kunde vara personlig även om man inte levde efter normen, men att man kanske inte behövde leverera de mer svårsmälta delarna för sin omgivning (framför allt inte första gången man träffar dem) utan att man istället kunde bjuda på någonting annat som gick under personlig flagg. Jag fick henne inte med mig…

Själv tänkte jag när jag åkte därifrån att tjejen med de bestämda åsikterna antagligen kommer att få en jobbig start i sin yrkeskarriär. Hög ambitionsnivå ( vilket jag i och för sig också har fast på ett annat sätt) utan att vara personlig låter som en arbetsam nivå. Jag tror att hon har mycket kvar att lära av relationer och framför allt relationer till barn och hur man framför allt vinner deras förtroende. Det är i och för mig min åsikt, men det är ju det som är så bra med en egen blogg, jag får ju ha min egen åsikt utan att det gör så mycket )

Läs även andra bloggares åsikter om Studier, Lärare, Lärarroll, Elever, Upprop, Basgruppsdag, Pedagogik, Allmänna utbildningsblock, Lärarutbildning

I Du och Jobbet kan man läsa om att lärare har Sveriges sämsta psykosociala miljö och bygger på uppgifter som SCB har tagit fram åt dem. De skriver att var fjärde lärare både jobbar under hög anspänning och samtidigt tycker att de saknar stöd i sitt arbete.

Att ha ett yrke med hög anspänning innebär att man utsätts för höga krav och samtidigt har små möjligheter till inflytande och kontroll över sitt arbete.
Arbetssituationen blir än mer pressad om man saknar stöd av andra (chefer eller arbetskamrater). (Du och jobbet.se)

Metta Fjelkner på Lärarnas Riksförbund säger så här:

Det finns många förklaringar till att lärare pressas hårt på jobbet, kommenterar Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund (LR).
- Det ställs höga krav på lärare på väldigt många områden. Lärare ska vara allkonstnärer, inte bara eminenta pedagoger, utan dessutom socialarbetare och ta sig an elever med problem, administrera och marknadsföra skolan. Uppgifter som lärarna inte är utbildade för har tillkommit, utan att något tagits bort. 
 

Lyssnar man på lärare generellt så säger de ungefär samma sak som Metta Fjelkner. Kanske är det även detta man måste titta lite närmare på när man utvärderar skolan och funderar över varför den inte ser ut som man önskar att den ska göra. Det är så lätt att skylla på lärarutbildningen och olika typer av krav, men om skolan håller på att utvecklas till en organisatorisk "katastrof" så spelar det ju ingen som helst roll hur bra lärarutbildningen är eller hur kompetenta lärarna blir, det finns ju varken tid eller ork att utnyttja sin egen fulla kapacitet…

Läs även andra bloggares åsikter om Psykosocial miljö, Arbetssituation, Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner, Pedagoger, Lärare, Socialarbetare, Administratör, Marknadsföring, Arbetskamrater, Skola, Utbildning, Politik, Samhälle

Okej, nu ska jag ge mig ut på djupt vatten och diskutera flumskola, men varken utifrån vare sig ren vetenskap eller någon beprövad erfarenhet.  Däremot utifrån mina egna åsikter hämtade ifrån där jag befinner mig just nu i livet och med all den livserfarenhet som jag har lyckats samla på mig genom bland annat alla mina olika roller som jag har haft (allt-i-allon ni vet ) under 41 års tid. Då talar vi bland annat om grundskoleelev, frisörelev, komvuxstudent, lärarstudent, mamma, frisör, egenföretagare, idrottsledare, idrottare, körsångare, barn och vuxen osv osv….

Definitionen för flumskola får väl i mitt inlägg vara en pedagogik som är mycket otydlig. Flumpedagogen blir således den person som upprätthåller denna pedagogik och som dessutom saknar ett tydligt ledarskap, en som hellre vill vara ett med eleverna helt enkelt. För mig är uttrycket en överföring från 70-talets "älska-alla-för-den-de-är-mentaliteten" till ett istället pedagogiskt sammanhang…en lite mys pys inställning så att säga… (Oj, vilka möjligheter det finns att avrätta mig verbalt nu ))

Hur som helst så inträffade mitt första möte med en så kallad flumpedagog 1981 då jag själv gick i sjuan. In i klassrummet fullkomligen skrider det in en nyutexaminerad lärare (som jag tyvärr inte minns namnet på), men som i sin första mening talar om för oss elever att han inte ville bli kallad för magistern eller läraren utan att vi skulle kalla honom för "hjälparen". Tilläggas kan att jag själv i detta läge befann mig i mina absolut värsta tonår där jag roade mig kungligt med att pröva ordens makt på min omgivning. Hans önskemål om att få bli tilltalad hjälparen fick mig omedelbart att tänka på att han ville vara Jesus( möjligen för att han hade mörkt skägg också). Egentligen tror jag (så här ca 30 år senare) att hans intentioner var att vara en hjälpande hand i våra lärprocesser, men en sådan tanke fanns inte ens med i mitt universum vid den åldern. Rakt av antog jag istället (antagligen på grund av min egen begränsade livserfarenhet både av livet självt och av andra människor) att han hade ungefär samma ambition som jag med livet…att idka någon form av maktutövning på och med andra människor.  Denne stackars hjälpare blev således min värsta motståndare i denna maktkamp.

Dessvärre blev han också andra elevers motståndare i ett flertal klasser. Jag tror faktiskt att vi mer eller mindre gjorde slarvsylta av honom och jag har många gånger i vuxen ålder haft ångest för vad det sedan blev av denne stackars man. Hade jag bara kommit ihåg namnet på honom hade jag försökt att ta reda på hur det sedan gick, men han var tydligen så oerhört oviktig för mig vid 13 års ålder att jag inte ens bemödade mig att komma ihåg hans namn, jag minns inte ens hur länge vi hade honom eller i vilket ämne. (Jag känner att jag får hjärtklappning av ren genans).

Ska jag sedan lägga till mina egna döttrars erfarenheter från grundskolan så har de otaliga gånger beklagat sig över att de inte begriper vad det är läraren vill "ha". Maxi som hade övervägande MVG i sina betyg uttryckte samma frustration över detta som Medi. För att det verkligen var någonting som lärare VILLE ha, det bevisades genom proven. Stod där inte det som läraren hade tänkt sig så blev betygen lägre, that´s it. För MVG nivån krävdes ofta någon form av analys, speciellt i SO-ämnena. Maxi som själv anser att hon är helt urusel på att analysera frågade alltid mig hur man kunde analysera ditten eller datten. Naturligtvis slutade det hela med att jag hjälpte henne att skapa en analys som hon sedan kunde spinna vidare på, på proven. Dessvärre tror jag inte att hon fick upp ögonen för vad analys var ändå, det är fortfarande ingenting för henne. Ordbajseri är vad hon tyckte att det var, allt för att få läraren tillräckligt nöjd så att hon kunde kamma hem sitt MVG.

Nå vad står jag idag då när det gäller flumskola och flumpedagog. Jag har ju arbetat i närmare 20 år som frisör och trots att det inte betraktas som ett yrke med någon hög status så är det ändå ett riktigt glamouryrke. Det gav mig en mkt hög social status bland alla grupper i samhället, då de flesta har ett mkt gott förhållande till sin frisör. Dessutom vårdar man nästan det bästa folk har, deras utseende. Vad människor än säger så är de allra flesta mer än måna om det och sätter ofta sig själva i underläge när det gäller vem som kan ta hand om det bäst i förhållande till frisören. Jag tror att kvinnor ofta ser frisören som en utseendeguru medan män ser frisören med mera spänning om ni förstår vad jag menar ). (Jag överhörde en gång ett samtal mellan en grupp män där de delgav varandra vad de tyckte om sin frisör…) Dessutom kunde jag så länge som jag arbetade som frisör gå klädd i stort sätt precis hur jag ville på vilken tillställning som helst. Var jag "felklädd" var detta inget problem…frisörer är ju lite mer extrema än andra och detta uppfattades i regel bara som att man vågade vara en utstickare…inte så slätstruken som alla andra.. (Jag tror att det var självsäkerhet de såg). Allt detta sammantaget gav mig ”status”…

Vad har nu detta med flumpedagogen att göra undra ni säkert. Jag har efter ett långt yrkesliv HELT bytt inriktning i mitt liv och istället valt att utbilda mig till lärare. Jag går nu och studerar i en akademisk miljö där man skulle kunna tänka sig att statusen var mkt högre än vad den var när jag var frisör…men skenet kan lätt bedra. Folk tittar på mig som om jag kom från mars när jag säger att jag håller på att utbilda mig till lärare…de flesta undrar dessutom om jag verkligen vet vad jag gör. Till råga på allt elände skriker media ut i den ena reportaget efter det andra om hur ifrågasatt utbildningen är just nu. Skolan och lärarutbildningen blir samtidigt ett politiskt slagträ i ett slag som ingen kan vinna utan att försoning sker och mitt i allt detta tillsätts en utredning som mer eller mindre avrättar den utbildning som jag just nu går!! Jag kan tala om att detta inte är helt roligt när man efter 20 år äntligen tar tag i saken och går sin "drömutbildning".

Björklunds mantra om flumskolan med allt vad detta innebär känns som ett slagträ mot mitt huvud. I varje slag sänker han mig och fortsätter han ett tag till så kommer jag inte ens att nå upp till vattenytan…. Han vill egentligen höja ett varningens finger men istället hugger han sönder oss studenter som ännu inte har fått någon erfarenhetsgrund att stå på, där vi kan höja oss själva något eftersom ingen annan bevisligen gör det.

 Man märker av detta även bland lärarna på skolan. De försvarar sig själva och sin utbildning med både näbbar och klor. En lärare var tillräckligt desperat för att föreslå att vi studenter och hela lärarkåren måste bli bättre på att formulera vad det egentligen det är vi gör och sedan tala om för samhället hur bra vi är…allt i ett försök att höja statusen något. Nu tror jag inte att det hjälper om alla lärare i hela världen talar om vad de gör och hur bra de är. Det är inte så att det är för lite människor som har insyn i skolan. De är väl snarare så att det är många människor som har mkt god insyn i skolan. Vad är då egentligen fel?

Jag vet egentligen inte, jag är alldeles för liten för att svara på det MEN så mycket kan jag säga att jag är förvånad över att man efter att så mycket forskning har gjorts och med tanke på hur länge skolan som institution har funnits fortfarande är så otroligt undrande över hur man bäst tar hand om och lär barn och ungdomar. Jag är mkt kritiskt till att olika typer av människor med olika sorters människosyn och lärandeperspektiv kan ta fram forskning som stödjer just dem. Man verkar kunna ta fram precis den forskning man vill ha, helt beroende på vilken infallsvinkel man har. Det är inte en fråga om att skolan inte har problem och att det kan finnas både pedagoger och pedagogik som utfattas som flummig, men jag vill lyfta upp detta på en högre nivå. Det känns som om skolan diskuteras på partikelnivå och att det är genom att förändra partiklarna som man kommer tillrätta med problemet…. Jag är ute efter helheten…

Dessutom är jag mkt kritisk till alla tolkningar som skall göras på alla olika plan av allt och alla, på alla nivåer i skolan (jag läser just nu Allmänna råd och kommentarer för en likvärdig bedömning och betygssättning från Skolverket) för mig blir det polsk riksdag av alltihop. Jag ifrågasätter inte de demokratiska tankarna, men frågan är om alla ska vara med och bestämma allting. Hur gör läkarna, sitter de också och tolkar sina behandlingsplaner lokalt tillsammans med företrädare för patienter och liknande och utarbetar sedan egna lokala behandlingsprogram (läs arbetsplaner), eller? Räcker det inte att utbilda demokratiska pedagoger och sedan ta fram en demokratisk kurs- och läroplan….måste man sedan fortsätta att vara demokratisk ner i minsta atom och om och om igen "bevisa" hur demokratisk man är genom att ingen får ta ansvar för hur saker och ting ska vara utan alla ska hela tiden vara med och dela på allt i demokratisk anda…

Demokrati ända in i idioti…är min mening…

Slutligen: Varför kallade jag flumpedagoguttrycket för lärare a la 2008?

Jo, jag är skittrött på att ifrågasättas av vänner, bekanta, media och politiker. Det är verkligen inget fel på lärare generellt. De är trevliga, ansvarstagande människor som tycker om barn och gör sitt absolut bästa. Det är den politiska styrningen det är fel på, det är hur man använder sig av forskningen som är fel och det är den ekonomiska biten som är fel…enligt min mening. Skolan slits sönder mellan en massa proffs- och amatörtyckare och mitt emellan står lärarna och försöker att hålla båten flytande, medan de ifrågasätts om och om igen… Lärare a la 2008 får finna sig i en oacceptabel arbetssituation och blir dessutom häcklad genom att kallas för flumpedagoger med flumpedagogik…  och trots detta gör de oftast ett enastående jobb. Vem klarar egentligen någonting sådant år ut och år in, dessutom underbetalda och i en miljö som kanske inte alla gånger är den bästa …jo en flumpedagog a la 2008, en överlevnadskonstnär som dessutom för Sveriges framtid framåt medan de politiska proffstyckarna flummar runt och funderar över hur det egentligen borde vara…

Dessutom skulle jag gärna se att vi från och med nu utformar en pedagogik kring "älska-mig-för-den -jag-kommer-att-bli-mentalitet"….en pedagogik som för mig medför ett visst överseende med eventuella tonårskriser…men ändå inriktar sig på en fungerande framtid!

Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Utbildning,

Samhälle, Politik, Flum, Flumskola, Flumpedagog, Björklund