Lästips!
Igår skrev jag ett inlägg om gränsöverskridande skolpolitik. Anledningen till inlägget berodde egentligen på en artikel i SvD: Oppositionen tar fram gemensam skolpolitik. Idag skriver P J Anders Linder en krönika i SvD som kan betraktas som en förlängning av dessa tankegångar, eller åtminstone som ett svar på dem. Han reflekterar över slitningar både inom blocken och mellan blocken.
Det enda tråkiga i det hela är att P J Anders Linder i sin framfart även lyckas göra slarvsylta av min kära utbildning (media har en benägenhet att gärna göra det). Jag ifrågasätter kanske inte att det kan behövas någon form av förändring av lärarutbildningen, även om jag själv har gått en som jag är mycket nöjd med, allting kan med största sannolikhet förbättras. Däremot ifrågasätter jag om det verkligen är nödvändigt att från medias håll om och om ingen göra slarvsylta av den, till förmån för vad kan man fråga sig? Vem vinner på att både lärare och lärarstudenter om och om igen blir ifrågasatta? Vem vinner på att lärare tappar självförtroendet i förhållande till sin egen yrkesroll, till samhället i stort och i förlängningen både till elever och föräldrar. Visserligen ser jag inget fel i att debatten grundar sig på kunskapsargument, men kanske borde den också bottna i kunskap.
Jag anser själv att jag har både gått och fått en genuin utbildning. En utbildning som ställt höga krav på oss studenter som har strävat mot de högsta betygen. Däremot kan jag inte uttala mig om kraven för de studenter som har de lägre betygen. Möjligen är det där skon klämmer, var går gränsen för de lägsta nivåerna? Nu är detta bara en fundering från min sida som jag inte har några belägg för alls, men om tanken äger den minsta riktighet så är inte problemet per automatik likställt med en dålig lärarutbildning!
Läs även andra bloggares åsikter om Samhälle, Skola, Utbildning, Politik, Skolpolitik, Utbildningspolitik, Lärarutbildningen, Sigbrit Franke, Jan Björklund, Alliansen, Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartier, Miljöpartiet, Kunskap,


