Efter ytterligare en 8 timmars tripp, den här gången i motsatt riktning,  kom vi slutligen hem igen i går efter middag. Klockan 4 närmare bestämt. Vi satte genast igång med en intensiv uppackning och snart var allting på plats. Tvättmaskinen fylldes och Mini sattes i duschen. Klockan 17.30 skulle hon nämligen på disco hemma hos en klasskamrat. Eftersom discot varade till klockan 20.00 fick maken och jag en stund för oss själva, vilket inte var helt fel. Vi passade på att äta middag i lugn och ro och fick möjlighet att “bara” prata vuxenprat.

Vår husvakt, Medi med pojkvän, hade dessutom skött sitt uppdrag med bravur. Inte nog med att huset överlämnades intakt, det var nystädat också! All heder åt husvakten!

Idag ska jag överge min ledighet för en stund och börja skriva på de 104 omdömen som ska vara färdigskrivna om senast 2 veckor. Det känns faktiskt inte som något större bekymmer. Jag känner mig både pigg och energisk efter en veckas ledighet och jag tycker än så länge om alla sidor av mitt jobb. Ingenting har ju hunnit bli fullständig rutin ännu så fortfarande kan jag njuta en del av nyhetens behag.

Marie

Idag har vi städat och packat inför avresa ännu en gång. Denna gång för att resa hem igen. I morgon bitti går färden åter mot Stockholm. Vi ska försöka att komma iväg vid 7 tiden hade vi tänkt. Resan är ju en 8 timmars resa (med alla stopp som vi gör med hänsyn till både Mini och Rutan) och då är det skönt att komma iväg i tid, då är vi ju hemma igen i ganska dräglig tid. Det är skönt att hinna installera sig hemma igen och hinna sätta på en eller ett par maskiner tvätt innan man går och lägger sig. På så sätt blir dagen efter mycket enklare…jag känner i alla fall så….

När vi var klara med både städning och packning var vi ute en stund. Vi behövde lite frisk luft och Mini behövde röra på sig. Därefter bjöds vi på pannkakor, sylt och grädde hemma hos min faster och hennes man. Det är lite sorgligt att denna vecka snart är slut och framför allt att vår vistelse här uppe är slut). Jag trivs oförskämt bra här och har för tillfället ingen önskan alls om att åka hem. Däremot saknar jag Medi och Maxi, men de skulle ju kunna komma hit istället.

Marie

Igår kväll eller kanske snarare i natt när maken och jag var på väg att krypa till kojs började det dundra i hela huset. Det lät som om ett tåg var på väg att kraschlanda rakt in i det. Själv höll jag på att få hjärtinfarkt och gjorde en blixtanalys av huruvida jag trodde att Minis lilla liv på övervåningen var hotat på något sätt där hon i godan ro låg och sov. VAD VAR DET DÄR? Hörde jag mig själv säga till maken och kände att ögonen antagligen var så uppspärrade på mig att de riskerade att ploppa ut. Maken såg för en sekund lika förvirrad ut  som jag blev rädd för att sedan svara lugnt att det måste vara en snöras från taket och det var det också. Enorma massor snö och is hade rasat från halva hustaket. Vilket dunder och brak det blev. När jag väl visste vad det var som låtit var det inte alls lika förvånande att det dundrat så mycket. Det hade varit tjockt med både snö och i på taket under dagen. Det var enorma massor som rasade ner samtidigt. Tur att ingen bil stod parkerad där, då hade det varit bilkross det var frågan om. Resten av natten blev lugn trots ganska hårda vindar utanför fönstret.

Idag ska vi förbereda hemfärden som går av stapeln tidigt i morgon bitti. Det ska städas, plockas och packas. Eventuellt ska vi också åka skridskor i ishallen igen. Det var ju så förnämligt att få ha den för sig själv att det skulle vara synd att inte passa på igen nu när vi trots allt har tillfälle. Kvällen kommer sedan att återigen tillbringas tillsammans med faster och hennes man, vi ska dit och äta middag. Skönt att inte behöva laga egen middag kvällen innan vi ska åka. Detta innebär att vi kan diska upp allting i god tid och ställa tillbaka allting på rätt plats i köket igen. På så sätt är det snyggt och prydligt där när näste man som kommer hit upp. Jag gissar att det blir mina föräldrar. De planerar att åka hit framåt vårkanten.

Marie

Idag hade vi middagsgäster. Min faster och hennes man (som för övrigt bor tvärs över gatan) var över och åt middag med oss. Det var jättetrevligt! Jag bjöd på kycklingwraps skulle man kunna kalla det, kycklingröra inlindat i majsbröd. Det var hur gått som helst. Jag gjorde det dessutom extremt lätt för mig och köpte 2 färdiggrillade kycklingar som jag bara tog bort skinnet på och så skar jag upp köttet i munsbitar. Detta lät jag sedan puttra en stund på spisen tillsammans med 3 röda paprikor och 3 gula lökar, som jag bara smörstekt lite lätt i pannan, i 5-6 dl creme fraiche. Kryddade sedan alltihop med salt, vitpeppar och förhållandevis mycket basilika. Därefter lindade jag in lagom mängd av röran i mjuka majsbröd och strödde texmexost över alltihop. Därefter fick kycklingrullarna besöka ungnen som värmts till 220 grader i ca 10 minuter,  ytan ska bli lätt brungräddad, mycket lätt …egentligen bara så att brödet blir en aning knaprigare. Alltihop serverades sedan tillsammans med en grönsallad och salsasås (mild, medium eller hot beroende på smak). Jag kan tipsa om att det behövs förhållandevis mycket salt för att få fram den “perfekta” smaksättningen, mer salt än man tror. Jag smakar alltid av, man känner tydligt när det är bra. Smaken blir för klen utan tillräckligt med salt. Middagen blev mycket lyckad, både matmässigt och umgängesmässigt.

Efter middagen åkte maken, jag och Mini iväg till Rågåsens skidbacke igen. Idag gick det väldigt bra för hela familjen att åka. Mini har redan blivit ett litet proffs. Det är verkligen otroligt hur snabbt det går för de små liven att lära sig. Nu har hon ju i och för sig väl utvecklad grovmotorik mycket tack vare konståkningen och jag tror verkligen att hon hade hjälp av det. När vi skulle gå därifrån träffade vi på en släkting till mig och Mini, en släkting som jag aldrig träffat förut. Slumpen gjorde att vi insåg att vi var släkt. Släktingen och Mini är sysslingar (eller tremänningar som de säger här uppe), Mini tycket det var jätteroligt att få träffa honom. Hon började genast fråga ut mig om släkten i övrigt. Hon blev väl rädd att det var någon mer trevlig släkting som hon hade missat.

Kvällens mycket mysiga övningar som resulterade i träningsvärk i hela kroppen:

Marie

Igår kväll var det dags för en ny vända till Rågåsens skidbacken. Denna gång åkte även jag slalom, vilket var första gången sedan 11 år tillbaka. Det gick över förväntan bra. Första åket kände jag mig rejält ringrostig, men sedan var det ungefär som vanligt. Det var otroligt mysigt att åka där på kvällen. Nattsvart omgivning och en upplyst backe. Ja, det var riktigt trevligt. Mini gjorde tyvärr en riktig vurpa, men det gick bra trots allt. Efter vurpan ville hon först inte åka igen, men både maken och jag tyckte att det var viktigt att hon just gjorde det och efter lite övertalning gav hon med sig. Fördelen med vurpan var att hon insåg hur viktigt det var att både lyssna på oss samt lära sig det mest elementära när man åker slalom, sådant som att ploga och att stanna. Hon blev nämligen lite för stursk och tyckte att hon behärskade även störtlopp….fart- och fläktälskare som hon är.

Idag har vi inga direkta planer förutom slalom ikväll igen. Jo, min faster och hennes man ska ju också komma hit på middag, men allt detta tillhör kvällen….eller åtminstone sen eftermiddag. Själva dagen är fortfarande oplanerad vilket i och för sig är ganska skönt. Vi hade ju en intensiv dag igår. Nu ska jag i alla fall sitta här med mitt kaffe och blogga en stund. Mini sitter precis här bredvid mig och tittar lite på barn-tv. Lilla hunden, Rutan, ligger dikt intill Mini och mig och sover. Morgonens lugn är både påtagligt och otroligt behagligt. Nu ska jag njuta en stund av det.

Marie

Så här långt har dagen varit mycket bra. Av en ren slump åt vi lunch på Restaurang Utsikten. Maken och jag åt isterband med stuvad potatis och Mini åt pannkaka med jordgubbssylt. Att Restaurang Utsikten heter just Restaurang Utsikten är ju ingen större slump, det är lätt att konstatera. Varje gång jag är där är jag också tvungen att föreviga den vackra vyn. Denna gång bjöds vi på ett strålande vinterlandskap.

Efter lunchen åkte vi skridskor i Rafnahallen. Till Minis stora glädje var det ett fritids där med barn i hennes egen ålder. Vi åkte tillsammans med dem i ca en halvtimma. Resten utav tiden hade vi hallen helt för oss själva. Kändes fantastiskt lyxigt.

Mini passade på att träna lite konståkning…

Marie

Idag ska vi åka skridskor i Rafnahallen. Någon allmänhetens åkning finns tydligen inte utan det är bara att gå dit och tända lyset om det inte är någon där. Skillnaderna från Stockholm är påtaglig, där får man vara glad om man får en liten plätt att åka ostört i under allmänhetens åkning . Här är det alltså mer troligt att vi kommer att ha hallen helt för oss själva. Jag blir mer och mer förälskad i denna söta del av vårt avlång land.

I kväll ska vi dessutom åka slalom igen. Backen öppnar inte förrän klockan 18, så vi får snällt vänta även om Mini är otålig redan nu. Ja, det känns verkligen som om vi gör skäl för namnet – sportlov.

Marie

Ytterligare en bra dag är snart till ända. Morgonen avnjöts väldigt lugnt. Mini lekte runt maken och mig i vardagsrummet medan vi vaknade till. Jag drack kaffe och bloggade en stund innan det var dags för duschen. Medan jag gjorde mig i ordning tog maken en långpromenad med hunden och sedan for vi iväg till Sollefteå där vi ömsom åt och ömsom shoppade.

Väl hemma igen tog vi det lugnt en stund innan vi gick ut så att Mini fick åka stjärtlapp. Därefter åkte Mini och jag spark medan maken lagade mat. Det var en otroligt massa år sedan som jag åkte spark. Jag hade en egen spark som barn, norrlänningsdotter som jag är, men den växte jag så småningom ur. Jag tror att jag hade minst lika roligt som Mini när vi åkte i backen utanför huset. Det är tur att backen inte är speciellt brant för jag fick en hissnande känsla i magen ändå… börjar bli gammal…

När vi kom in bjöd maken på entrecote, potatisgratäng och bearnaisesås så nu ligger han på plus.

Nu sitter vi allihop, inklusive lilla hunden, här vi vardagsrummet och bara njuter av friden och friheten av att inte ha några måsten som pockar på. Mini tittar på barn-tv, maken läser Kalle Anka och jag bloggar en stund. Det gäller ju att dokumentera så mycket som möjligt av vår resa….åtminstone för Medis och Maxis skull, de är ju inte med. Dessutom är det roligt att, vid ett senare tillfälle,  kunna gå tillbaka och se vad vi gjorde när vi var här uppe. Man glömmer annars så lätt.

Marie

Återigen ville vår lilla svarta älskling att vi skulle upp tidigt, klockan halv sju närmare bestämt. Hon satte sig helt sonika upp i sängen och la sin lilla tass på Husses bröstkorg. Då vet man att loppet är kört. Det är bara att bita i det sura äpplet och inse att det inte skulle bli någon sovmorgon idag heller. Fördelen är att Mini inte vänder på dygnet (hon vaknar nämligen också när hon hör ljud i huset) vilket innebär att hon kommer i säng på kvällen. På så sätt får ju maken och jag lite egentid vilket inte är helt fel.

Idag är planen att vi ska åka in till Sollefteå och shoppa. Äh, shoppa och shoppa vet jag inte, utbudet av shopping är ju betydligt större hemma, men vi ska i alla fall åka dit om vi inte hinner ändra oss på vägen. Tanken är faktiskt att vi ska titta lite i affärer och äta någon god lunch någonstans.

Marie

Idag provade Mini slalom för första gången i sitt lilla liv. Utrustad med slalomskidor, hjälm, skidglasögon, sele och en pappa gav hon sig gladeligen ut i backen. Ingenting var något större problem, inte ens liften.

Tyvärr har backen stängt i morgon men är öppen igen på tisdag kväll. Gissa vilka som ska åka slalom på tisdag? Japp, även mamma tänker ge sig ut i backen då.

Marie

Äntligen är det sportlov och äntligen fick jag komma till mitt älskade Ramsele. Inte nog med all denna glädje, som ett extra plus i kanten behöver jag inte heller oroa mig för huset där hemma. Mellandotter med pojkvän har inkvarterat sig där medan vi är borta, det vill säga att vi har husvakt hela tiden. Jag är kanske lite fånig, men jag tycker att det känns jätteskönt. Då kan jag koppla bort även oron för huset.

Vi packade inte för resan förrän i fredags och lilla Rutan var SÅ orolig att hon inte skulle få följa med. Hon gick och la sig uppe på all packning som för att gardera sig att vi inte skulle glömma bort att ta med henne också.

Nu behövde hon inte inte oroa sig nämnvärt. Hon fick till och med en egen liten resväska att packa i.

Här uppe är allting som vanligt. Mina föräldrar var de sista som var här i huset och allting stod i pedantisk ordning när vi kom hit, jätteskönt måste jag säga. Det var bara att packa in allting och handla lite mat, sedan var vi installerade. Min faster med sambo, som för övrigt bor i huset bredvid, bjöd oss dessutom på välkomstmiddag. Jätteskönt att slippa laga mat när man åkt så långt!

Kvällen tillbringades sedan i huset, spelandes spel och tittandes på TV. Älskar verkligen detta hus! Mysfaktorn är HÖG!

Kanske är mysfaktorn extra hög här bara för att man kan släppa på prestigen ett tag. I norrland kan man ju vara sig själv för en stund, det vet vi ju

Skämt å sido så är det annorlunda här. Här är det inte störst och nyast hus som gäller. Inte heller finast bil. Inte heller dyraste märkeskläderna, eller senaste modet. Okej, det finns här också men den stora massan deltar inte i karusellen. I Stockholm deltar ALLA och nu menar jag verkligen alla som har den minsta lilla möjlighet. De som inte har möjlighet låtsas dessutom delta vilket innebär att det blir en väldigt massa människor som dras in i en  gigantisk tävling som ingen inners inne vill ha. Ja, en del vill kanske, men vi är många som tycker det är VÄLDIGT avkopplande att slippa ifrån den för en stund.

Där jag befinner mig just nu finns det inte ens så många nybyggda hus och är de nybyggda så är de inte ens i närheten av alla de schabrak som man kan hitta hemma. De är helt enkelt inte på 300 kvadrat med panoramafönster och dubbelgarage. Inte heller står där de senaste värstingmodellerna av Mercedes, Audi eller BMW utanför. Det är troligare att det står en betydligt folkligare modell utanför som dessutom har några år på nacken. Ja, skillnaderna är påtagliga. Dessutom verkar de flesta ha ett annat livstempo här. Ingen bryter ihop i kön i livsmedelaffären för att det står fyra personer framför dem med välfyllda vagnar. Det är nog jag som lider mest, jag har ju “Stockholmstempot” kvar i kroppen där allting ska gå i en rasande fart. Till och med i en så rasande fart att man kan komma på sig själv med att bli irriterad om den stackars kassörskans armar inte rör sig fort nog. Ja, det är sant, jag har verkligen stått och valt kö utifrån hur snabbt kassörskorna syntes arbeta. Det är hemskt. Ibland undrar jag vad som skulle hända med mitt liv om jag flyttade hit. Det känns som om det skulle ha en möjlighet att bli MYCKET sundare. Både när det gäller värderingar och när det gäller livsstil.

Marie