Bris presenterar en ny studie där det visar sig att många elever inte tror att de har någon framtid om de inte har toppbetyg i allt.
"Trycket på unga människor att planera och fatta beslut om livet på längre sikt är ofta övermäktigt. Det medför att många känner ångest inför framtidsval som de inte kan överblicka. Och det gäller särskilt flickorna. Det visar en djupstudie som Bris gjorde vintern 2009. Barn är inriktade på relationerna i skolan och när de inte fungerar har de liten kraft att ta till sig kunskap". (DN.se Opinion).
Äntligen tas det fram en studie där man påvisar detta samband mellan relationer och kunskap. Efter att ha haft två flickor i tonåren kan jag vittna om samma sak. Dessutom har jag förvånats över hur lite förståelse samhället har för tonåren, den tid i livet som kan vara den absolut värsta tiden i livet för många.
"Under år 2008 berörde 3 540 barn- och ungdomskontakter med Bris området skolan, vilket gjorde området till det fjärde av våra kontaktområden. Under två veckor vintern 2009 genomfördes en fördjupningsstudie av kontakterna inom områdena skolan/mobbning.
Totalt blev det 259 kontakter som talar ett entydigt språk: barn och ungdomar fokuserar i första hand på relationerna i skolan, vilket innebär att eleverna försöker hantera allt från vardagliga bråk och missförstånd till regelmässig mobbning. Långt senare i fokus kommer kunskapsinhämtning. Bris får många berättelser från elever som använder så stor del av sin tid och energi för att hantera känslor och relationer att de halkar efter i skolan". (DN.se Opinion)
Elak som jag är har jag ansett att lärarnas agerande många gånger förstärker problemet. Dessutom har jag noterat en viss naivitet bland lärarna, när de trots gedigen erfarenhet står helt frågande inför en tonårskris. Jag många gånger tänkt för mig själv att kanske borde utbildningen för speciellt högstadielärare även innebära någonting mer, någonting som gör att man har en möjlighet att få del av hela problemet kring tonåringarna (läs riktigt elakartade hormoner).
"Om läraren enbart koncentrerar sig på att förmedla ämneskunskap krockar kravet på skolprestationer med den enskilda elevens behov av stöd, vägledning och bekräftelse. Särskilt högstadieelever berättar hur de löser denna konflikt genom att ständigt öka kraven på sig själva, ofta med misslyckanden och ökade otillräcklighetskänslor som följd.
Mot denna bakgrund krävs det särskilt väl att dagens lärare måste ha kompetens att bygga en social plattform i klassrummet som utgångspunkt för kunskapsförmedling. Skolpersonalen måste även ha kunskap och förmåga att uppmärksamma de elever som faller utanför ramen." (DN.se, opinion).
Sedan kommer vi till själva kärnan:
"Medan barnen tydligt visar att skolket hänger ihop med hela livssituationen, ser skolan däremot gärna problemet som en ordningsfråga. Ändå är det ovanligt att de långtidsskolkande barnen berättar om att några praktiska åtgärder vidtagits från skolans sida. Sådan passivitet bidrar till en nedåtgående spiral som förstärker deras känsla av att det inte kommer att bli någonting av dem i livet.
Särskilt illa ute är de elever som har hemförhållanden med misshandel, sexuella övergrepp, missbruk eller psykisk sjukdom i sin vardag. Många gånger berättar skolkarna att de möts av skäll och klander från den vuxna omgivningen, men att ingen frågar efter orsakerna till att de inte sköter sina studier.
Innerst inne längtar de efter att få börja skolan igen, de har nästan aldrig något meningsfyllt att fylla dagarna med och ensamheten är stor, liksom rädslan för att komma tillbaka efter allt de har missat. Samtidigt ökar utanförskapet och isoleringen risken för att drabbas av psykisk ohälsa. Bris anser dock inte att situationen behöver vara hopplös, det finns skolor som har satsat på att tidigt uppmärksamma skolket och där har problemen minskat". (DN.se, opinion).
Läs gärna hela artikeln själva, jag har här bara tagit upp de mer "mänskliga" delarna av studien, de delar som samstämmer med mina egna erfarenheter. Naturligtvis finns det också en mer politisk aspekt av den, men den lämnar jag i nuläget åt var och en. Nu måste jag åka till universitet.
Läs även andra bloggares åsikter om BRIS, Studie, Högstadieelever, Tonårsflickor, Tonåren, Livskris, Tonårsproblem, Skola, Utbildning, Kunskapssamhälle, Utslagning, Politik, Samhälle, Lärare, Elever, Utanförskap, Hemförhållanden, Vuxna, Barn, Relationer